Jag, mina själv och dom andra

Ögonblick

2011-12-05T18:59:00.000+01:00

Det händer ibland att jag läser en text som är så skärande vacker att jag påminns om hur mycket jag tycker om att skriva. Varför slutar man med sådant som man tycker om? Varför slutade jag skriva? Det handlar inte om tid. Jag har tid. Det handlar om lust. Jag har inte lust. Jag har sällan lust. Jag är en sådan där som inte vill någonting. Viljelös är vad jag är. Jag drivs av något annat. Kanske av behov eller instinkt, eller sådant där som man måste. Det är rätt sorgligt egentligen.

Jag försöker se mig själv som jag är. Det är ett projekt jag ägnat mig åt en tid och det är ingen rolig historia. Men jag tror att det är nyttigt, kanske livsnödvändigt. Jag blir aldrig färdig, det blir väl ingen. Jag konstruerar mig själv igen och igen. Bygger nytt. Renoverar. Blir aldrig nöjd. Duger aldrig riktigt om jag frågar mig själv.

Det är så hårt det här livet som jag skapat åt mig själv. Så skoningslöst. Jag har slutat tänka efter. Det blir liksom aldrig av.

Jag åt korv och makaroner till lunch idag. Drack kaffe och åt en lussekatt. Köpte snus. Gav katten mat.

Tomt och tyst är det, och alla ljud stör mig. Det var väl allt.

1995 och världen krymper

2011-08-11T22:37:00.001+02:00

Jag gör dig illa genom att finnas till. För i dina ögon är jag du och allt som hände dig måste även hända mig. Det bara fortsätter. Det tar aldrig slut. Allt det som du gör mot mig har även blivit gjort mot dig.

Men om du lämnar mig här, om du låter mig gå, så lovar jag att glömma allt. Vi kan låtsas som att allt som varit aldrig har hänt, att det bara var något som någon hittade på. Att det inte var på riktigt. Om vi skiljs åt nu, går åt var sitt håll, så kanske våra liv, ditt liv och mitt liv, kan fortsätta.

Om det inte var för det där med att vi sitter i hop. Att våra kroppar ibland flyter in i varandra. Mina ögon och mina fräknar i ditt ansikte. Din lukt på min hud.

Ibland känner jag att du ser mig, som när du säger förlåt, när du låter mig veta att du gör orätt. För du vet och jag vet att ingenting gott kan komma ur det här. Ändå måste det pågå.

Men alla dom andra gångerna när du inte ser mig, dom tynger mig. Att det ska behöva göra så ont att vara din lindring. Om det bara fanns ett annat sätt. Men du har provat alla andra utvägar, och nu är det bara jag kvar. Jag är din utväg och din återvändsgränd. För vi är fast här, vi kommer ingenstans. Och du kan inte låta mig gå.

Sjukhuslukt

2011-01-25T17:27:00.001+01:00

Planeringsdagar med jobbet, på något lagom sunkigt hotell i Ramnäs. Mitt rum luktar sjukhus. Jag ligger i sängen och tänker att det inte riktigt funkar. Sjukhuslukt funkar inte. Jag får ångest.

Jag får för mig att det finns något viktigt att lära sig av det här, oklart vad. Jag kan inte sätta fingret på det. Kanske är det det gamla som tränger sig på och vill påminna mig om att det finns där i bakgrunden. Sjukhuset, ångesten, landstingets vita koppar som jag krossar mot badrumsgolvet. Skärvorna. Så längesedan i tid räknat men så nära i känslan.

Hela situationen känns bisarr. Här befinner jag mig i egenskap av snart trettioårig kompetent beteendevetare och inuti känner jag mig som en rädd och trasig nittonåring.

Jag försöker samla mig. Snart är det middag. Det är ingen fara. Då var då. Nu är nu. Ett par djupa andetag och ett försöka att skjuta undan alla gamla minnen som skymmer sikten.

Nej, sjukhuslukt funkar inte. Det kan vara bra att veta.

Nära inpå

2010-05-12T21:43:00.004+02:00

Förut var jag där. Nu är jag här. Då och nu, och avståndet mellan den tid som varit och den tid som är som minskat, igen. Det ligger så nära inpå. I huden, i händerna, i hjärtat som bultar snabbare igen.

Hon frågar och jag svarar. Följer bilderna och minns, igen. Det är så mycket hon vill veta. Det är så lite jag vill berätta. Jag vill inte ha allt det där i mig. Men det finns där, alltid finns det där.

Jag tittar bort. Hittar en lapp på anslagstavlan att vara i, att andas i. Jag lägger plötsligt märke till att golvet är smutsigt, att mina skor är trasiga. Så fullständigt ovidkommande. Hon ställer en ny fråga. Jag förblir tyst. Jag förstår inte vad det är hon vill veta, vad jag förväntas delge henne.

Mina naglar har pressat sig in i den tunna huden strax ovanför vänster nyckelben. Det gör inte ont hur hårt jag än trycker. Hon säger mitt namn och jag tittar upp. Hon vill mig inget ont ändå gör hon mig illa. Hennes frågor gör mig illa. Det är frågornas fel. Det är frågorna som gör att allt ligger så nära inpå, igen.

Jag öppnar munnen för att säga något men stänger den igen. Hon väntar, tålmodigt. Det är fint att hon orkar vänta. Jag tittar på det smutsiga golvet igen. Funderar på när det städades senast. Tänker på oviktiga saker som får allt det där som kommit så nära inpå att tryckas undan. Fyller huvudet med nonsens. Tar mig upp till ytan igen. Blir mig själv.

En känsla av nederlag dröjer sig kvar. Jag hade ingenting att bevisa, men ändå. Det gick inte den här gången heller. Om jag bara hade förstått vad det var hon ville veta. Om jag bara hade förstått det, trots att allt det där kom så nära inpå.

Samtal

2010-05-11T16:53:00.004+02:00

Jag vill minnas att jag skrev förut. Visst gjorde jag det? Text efter text om hur svart allting var. Jo, jag minns det nu, att det var så det var. Det var en tröst att skriva. Att hitta ord för allt det där, det där som var och som fortfarande är ibland.

Jag känner mig borttappad ibland, kvarglömd. Det är så svårt det där, du vet, att inte höra till. Aldrig hitta hem, eller komma fram. Vilsenheten, att inte riktigt veta i vilken riktning vägen kröker sig, vart man är på väg. Några stapplande steg på egen hand. Kanske någon som håller en i hand, gör en sällskap en bit, om man har tur.

Jag har varit trött förstår du. Tappat fart. Fastnat i ett tillstånd av ovisshet, funderat. Tappat mitt språk. Som av en händelse rann det plötsligt ifrån mig och jag tystnade. Nej, det har inte funnits mycket att säga. Ingenting att berätta.

Jag väntar på dig, väntar på att du ska våga dig fram. Jag får en skymt av dig ibland. Ser hur du rör dig genom rummen här hemma utan att ge dig till känna. Jodå, jag har sett dig. Jag vet att du finns.

Att orka

2009-12-14T16:10:00.001+01:00

December har aldrig gått så fort. Liksom kastat sig fram längs en rak linje på väg mot julafton. I tankarna har jag varit här och nu, nästan omedveten om att tiden tickat på, att dagar har kommit och gått. Ingenting i form av julbestyr har hunnits med. Jag har varit upptagen med annat. Så upptagen att jag inte har hunnit med att må dåligt. Och så har livet, så som jag är van att se det, återigen bytt skepnad. Skiftat färg och blivit ljusare. Här finns ingen plats över att må dåligt på, inget utrymme för tvekan eller tvivel.

Jag cyklar kroppen trött till hembesök efter hembesök. Jag tänker huvudet tomt i planeringen inför beteendeexperiment och kognitiva omstruktureringar. Jag gör det jag måste göra utan att behöva balansera på gränsen till vad som är genomförbart. Jag orkar.

Det är så märkligt att orka, så stort och så omvälvande. Att känna att jag räcker till trots att jag, enligt vad som förut var rimligt, har alldeles för mycket att göra. Det som förut hade lett till mental härdsmälta leder nu till en behaglig trötthet. Att orka, vilken grej.

Nu gäller det bara att hänga med, att haka på när livet expanderar och öppnar upp sig. Och att inte glömma, för allt i världen, att jag har jobbat hårt för att ta mig hit. Jag förtjänar det här. Det gör jag faktiskt.

Att vara ute

2009-09-14T23:46:00.005+02:00

Jag har spenderat dagen på landet, hos F. Klyvt ved, arbetat med kroppen, blivit svettig. Druckit kaffe i solen och konstaterat att det bästa med att arbeta är att det är så skönt att ta en paus.

En kattunge i knät, svart med vita strån på öronen. Hundar överallt, ulliga små valpar som precis öppnat ögonen. Hästar med mjuka mular. Två föl som jagar varandra i hagen. De stora fälten och de röda husen som ligger utspridda lite på måfå. Bara röda hus.

Det var så lätt att vara i allt det där. Så stort och öppet i jämförelse med den slutna lägenheten. Jag borde vara ute mer.

Otåligheten

2009-09-12T21:01:00.001+02:00

Jag har drabbats av en stor otålighet. Kanske har det med ledighet att göra, med all tid som står till mitt förfogande. Jag vet inte.

Jag känner att jag borde göra något vettigt av den här tiden men jag får inte ur mig någonting. Jag går rastlös runt här hemma. Försöker skriva men det händer ingenting. Plockar upp gitarren men det låter bara skit. Jag tar till och med fram mitt skissblock och blyertspennorna men resultatet uteblir.

Jag finner det olidligt. Det här behovet av att uttrycka mig och oförmågan att kunna göra det.

I morgon ska jag jobba hela dagen. Det är en stor befrielse.

Att få tiden att gå

2009-09-11T12:41:00.001+02:00

Jag gör mitt bästa för att försöka rossla ur mig den förkylning som jag dragits med i över en vecka. Den vägrar släppa taget, kryper bara längre ner i luftvägarna och verkar dessutom göra mitt redan vilsna högra öga grumligt och ännu mer förvirrat.

Jag misstänker att det här kommer att bli en lång dag. Jag kände mig uttråkad redan när jag vaknade i morse och jag har ännu inte kommit på vad jag vill göra med den här dagen. Vissa dagar är väl så, på gränsen till meningslösa och bara utfyllnad i livet. Lite som pausunderhållning eller musiken som spelas när man står i telefonkö.

Jag ångrar att jag avslutade min prenumeration på DN. Trots att jag läste den mycket sporadiskt saknar jag den, och jag saknar rutinen, som liksom satt sig i muskelminnet, att varje morgon gå ut i hallen och hämta tidningen. Det kändes vuxet på något sätt. Nu spelar jag tvspel istället. Det känns inte så vuxet, men det är åtminstone ett sätt att fördriva tiden.

Jag går otåligt och väntar på att något ska hända, och under tiden jag väntar försöker jag bara få tiden att gå. Timme efter timme. Dag efter dag.

Om de första staplande stegen som arbetslös

2009-09-08T20:49:00.007+02:00

Sedan några dagar tillbaka är jag arbetslös eller arbetssökande om man vill vara lite mer positiv, och det ska man vara har jag hört. Hittills är jag ganska nöjd med min tillvaro men det kan eventuellt bero på att jag varit så fruktansvärt sjuk de senaste dagarna och det har varit ganska praktiskt att vara "ledig". Jag har dessutom inte hunnit med att bli vare sig uttråkad eller understimulerad.

Av erfarenhet vet jag dock att jag i längden inte mår så bra av sladdriga rutiner och dagar som fylls av ingenting alls. Jag är i behov av en plan. I stora drag ser den i dagsläget ut ungefär såhär:

Jag ska

äta
skriva
söka jobb

För att se till att jag håller mig på banan har jag idag ägnat fem timmar åt att tillverka en ny skrivbordsbakgrund till datorn innehållande mitt nya schema. Att det tog så lång tid beror på att jag tycker om att göra saker från grunden och på egen hand, utan hjälp eller fusk. Och ska man då klura ut hur man på bästa sätt får ett papper att se avrivet ut så tar det sin lilla tid. Tyvärr innebar det att jag redan första dagen frångick planen på alla punkter och dessutom fick en stel nacke. Jag är å andra sidan väldigt nöjd med resultatet.

(Klick på bilden för en större variant)

Det känns som om jag och Photoshop kommer att spendera en hel del tid med varandra framöver. Men inte i morgon för då ska jag jobba.

Avslut

2009-08-29T20:49:00.001+02:00

Kvällsljuset är fantastiskt. Det vilar i mjukt rosa och orange mellan höghusen vid fotbollsplanen. Jag kryssar fram mellan alla paddor som är ute på kvällspromenad på Vilstastigen. Det börjar regna. Alldeles för lite regnar det. Jag känner med ens en stark önskan att få cykla hem i ösregn.

Jag är på väg hem från det jobb som snart inte är mitt längre. Om några dagar är det över. Mentalt har jag redan slutat. Jag finner alla arbetsuppgifter meningslösa. De sista veckorna har jag mest gått och irriterat mig på allt och alla.

Men samtalen betyder fortfarande något. Ibland pratar vi till och med om viktiga saker. Ibland når jag fram. Idag var det en sådan dag. Jag märker att jag har blivit bättre på att lyssna. Jag ställer färre frågor och har tålamod att vänta på svaren. Svaren som så ofta förvånar mig. Alla dessa tankar som ryms i slutna sinnen och tilliten som finns där när jag får ta del av dem. Det är fint.

Ett liv

2009-08-22T14:57:00.003+02:00

Lördagarna med Lukas rör sig sakta framåt. Det händer inte mycket. Jag dricker en kopp kaffe och läser tidningen. Lukas ligger på mage på golvet och ritar. Sensommarsolen bryter då och då igenom molnen och flödar in genom vardagsrumsfönstret.

Jag lagar mat och Lukas spelar dataspel. Vi äter och Lukas berättar på nytt den märkliga historien om finlandsfärjan och de tusen änderna. Jag skrattar och Lukas ser nöjd ut där han sitter på andra sidan köksbordet. Han är solbränd och hans hår är blekt av solen.

Och det slår mig att det är såhär ett liv ser ut. Det här lilla, de tillsynes intetsägande aktiviteter som tillsammans bildar dagar och år. Bildar ett liv. Ingenting stort händer, ingenting märkvärdigt. Allting är stillsamt och nedtonat.

Jag dricker en kopp kaffe till och löser ett par korsord. Lukas ligger bredvid mig i soffan och läser en bok. Han frågar om något ord han inte förstår. Jag kliar honom på ryggen.

Vi ska inte göra något stort idag, ingenting märkvärdigt. Vi ska bara ligga här och vara i en av dessa dagar som bildar ett liv.

Vårt liv.

Sommar i Petiknäs

2009-07-24T23:53:00.002+02:00

(Klicka på bilden så blir den lite större)

Att vara ledig på jobbet och vikten av symmetri

2009-07-21T19:59:00.008+02:00

Jag kanske blir arbetslös om en dryg månad. Eller så blir jag inte det. Det beror liksom på. Omständigheter, ni vet. Och det här med ovisshet har jag aldrig mått särskilt bra av.

Jag har haft semester. Det var fint. Nu jobbar jag igen och det är också fint, i alla fall om man bortser från polskan. Vi är en samling övertrötta och viljelösa paddor som sitter och försöker att få fäste i vår hala soffa med galonklädsel. Tillsammans har vi gått upp fjorton kilo den senaste månaden. I går hade vi kollektiv invägning. Jag tog resultatet med ro.

Vi har mycket lite att göra om dagarna. Det är som om även brukarna gått på semester, nästan alla insatser ställs in. Jag blir lätt rastlös och börjar att sortera papper. Jag övergår sedan åt att strukturerar upp anslagstavlan och försöker utan framgång att förklara vikten av symmetri och raka linjer även om det bara gäller en anslagstavla som rymmer menyer från diverse pizzerior samt en samling visitkort med telefonnummer till människor som vi aldrig kommer att vilja ringa igen. Helst vill jag att färgen på häftstiften ska matcha färgen på visitkorten. Jag får inget som helst gensvar.

Mina kollegor fortsätter att halka runt i soffan, lite lätt nervösa över att jag faktiskt gör något eftersom det kanske kan komma att innebära att även dom måste göra det. Det är sommar, verkar dom tänka, och på sommaren är man ledig. Även om man jobbar. Även om det regnar och blåser, och den där känslan av sommar inte riktigt vill infinna sig.

När jag cyklar hem genom regnet tänker jag att jag kanske också borde ta lite ledigt på jobbet. Kanske till och med överlåta symmetrin och de räta linjerna åt någon annan, slappna av och vila upp mig inför den eventuella arbetslösheten.

Det som händer en lördag mellan åtta och tjugoett

2009-05-09T22:54:00.003+02:00

Han ler genom skägget. Ett tandlöst leende, och jag vet ingen som med ett leende kan se så lycklig ut som han. Han sjunger en liten visa, sådär i förbifarten. Visar de nya tavlorna han målat under dagen. Hans skjorta är fläckad av röd och blå färg, och han har något som jag misstänker är filmjölk i skägget. En skugga av ledsamhet drar över hans ansikte när han stänger dörren om sig och blir ensam kvar.

*

Hon står i köket och dricker kaffe alldeles för snabbt. Det rinner ner för hakan och sugs upp i en av alla de halsdukar hon virat runt halsen. I dag är ingenting av det hon säger begripligt, inte ett endaste ord. Det syns att det bekymrar henne, denna totala brist på förståelse när det kommer till hennes inre värld. Hon fingrar på pärlhalsbandet, stampar ilsket med foten i golvet men ger sedan upp. Ensam är hon, med ord som bara hon vet vad de betyder.

*

Regnet är ett suddigt, grått dis mellan hyreshusen. Hon sitter på balkongen och röker. Blicken är tom och riktad mot ingenting alls. Hennes ensamhet framstår som ännu mer tydlig där den ramas in av betongen och räcket av plåt. Hon stelnar plötsligt till och kommer åter i rörelse först då askpelaren faller till golvet och värmen från glöden bränner hennes fingrar. Hon ska vakna även denna natt och vanka av och an i sin lägenhet i väntan på att det ska ljusna, i väntan på att gryningen ska skingra mörkret och rädslan.

*

Alla somnar de ensamma i natt. Alla vaknar de i samma ensamhet, eller i sällskap av röster som ingen annan hör, jagade av gestalter som ingen annan ser, i ett liv som knappast är värdigt och med en oro som varat under så lång tid att den till slut blivit en lika naturlig del av dem som deras andetag.

Ibland tar jag dem med mig hem, deras liv och deras öden. Har svårt att sova för att jag inte kan skaka av mig känslan av att inte räcka till. Att inte göra tillräckligt. Att inte kunna hjälpa. Men jag bryr mig om dem och tänker att det måste också vara värt något.

Valborg

2009-04-30T23:25:00.002+02:00

Efter mycket om och men cyklade vi till Vilsta, där vi drack lite fanta, köpte några lotter och värmde oss vid en ganska liten brasa. Och så såg vi solen gå ner bakom höghusen i Fröslunda. Det var fint.

Jag trivs i våren

2009-04-16T22:55:00.006+02:00

Det är något magiskt med hyreshusen som vilar i det orangea kvällsljuset på andra sidan ån. Jag sitter på bryggan och ser solen gå ner bakom hopptornet som bärs upp av det stillsamma vattnet. Jag tycker om att vårens mörker har mjuka kanter och är alldeles lagom svart. Jag är inte rädd.

Jag tycker om ensamheten när jag väljer den själv. Tystnaden som finns på ensliga platser. Tankarna som driver mellan det som är och det som varit. Och allt är stilla, så stilla. Jag får plats i mig själv här där det doftar av mörka vatten, fuktig sand och nyfödda grässtrån.

Jag fyller händerna med sand och låter den sedan rinna mellan fingrarna och falla tyst ner mot bryggans skrovliga yta. Det är märkligt hur nytt allting känns såhär på våren. Sanden, vattnet och gräset. Själv känner jag mig äldre än någonsin. Livet kommer och går, det rinner ur mig för att sedan flyta tillbaka in i bröstet. Det är väl sådan jag är, kanske kommer jag till ro någon gång.

Just nu nöjer jag mig med att det är vår.

Yeah

2009-03-21T17:56:00.003+01:00

Det är väl det här som kallas sänglampa, del 2

2009-03-19T01:18:00.004+01:00

Jag var på IKEA i förra veckan och förärade mig ett väldigt svart nattduksbord. Så nu slipper jag ha lampan i sängen och riskera att brinna upp. Boken som syns på bilden är för övrigt Det femte barnet av Doris Lessing som jag har fått för mig att jag ska läsa. Det går ganska trögt men omslaget är i alla fall fint.

2009-03-17T23:59:00.004+01:00

I prickigt nattlinne och med raggsockor på fötterna hasar jag runt i lägenheten utan att egentligen veta vad jag sysslar med. Lampan i Lukas fönster lyser. Jag förmår inte släcka den. Veckorna kommer och går, lampan förblir tänd. Som om det betydde något.

Jag sover inte. Inte på nätterna och inte på dagarna. Det gör mig skör och oförutsägbar.

Jag rör vid mina saker, spelar på alla tre gitarrer och dricker te ur zoo-muggen. Ibland tycker jag om min lägenhet. Ibland behöver jag få vara hemma, vara där inga nya intryck finns, där allting är igenkännbart.

Något har gjort ont inuti. Det har skavt och värkt en tid för att sedan sakta lösas upp och försvinna. Jag glömmer så lätt bort min sårbarhet, glömmer bort att jag fortfarande bär på saker som jag behöver ta itu med.

Den stora tomheten. Höjderna och avgrunderna. Och allting däremellan.

Gaaah

2009-03-10T22:28:00.003+01:00

Det är för mycket på jobbet. Mitt huvud är alldeles fullproppat med mer eller mindre viktig information. Det funkar inte. Jag glömmer bort att äta. Ingen lunch, ingen middag. Jag är inte hungrig men tryckte pliktskyldigt i mig en bit tårta för en stund sedan.

Jag flyter i väg, upp i det vänstra hörnet. Kroppen känns avlägsen, och mina tankar förefaller obegripliga. Jag borde ta mig samman på det där till synes enkla sättet som folk så lättvindigt råder mig att göra. Jag borde sova mer. Jag borde äta mer. Jag borde delegera mer.

Men framförallt så borde jag prata mindre. Av allt jag har sagt idag så misstänker jag att ungefär tio procent gick att förstå. Jag vet inte riktigt hur det gick till men de övriga nittio procenten bestod till stor del av ord som slumpmässigt parades ihop med varandra i min hjärna. Bra blev det i alla fall inte.

Och nu kan jag inte sova, fast jag är så trött så trött. Mitt fullproppade huvud vägrar varva ner. Jag kan lika gärna gå upp och frosta av frysen.

Ögonblick

2009-03-08T22:03:00.001+01:00

Det är så lätt att fastna i alla de ögonblick då jag inte är med. Det är så lätt hänt att bara tänka på allt som jag missar, alla den tid som passerar när jag inte finns där. Stora stycken av hans liv där jag inte är närvarande. Nya kompisar jag inte vet namnen på. Läxor jag inte hjälper till med. Blåmärken, skrapsår och ärr som jag inte vet historien bakom. Tröst som jag inte kan ge. Glädje som jag inte kan dela.

Men det finns andra ögonblick, saker jag inte missar, bitar av hans liv där jag finns med. Lördagsmorgnar då han med håret rufsigt av sömn kryper ner under mitt täcke och borrar in sin näsa i min nacke. Hans frågor vid matbordet. Hans ögon som glittrar av skratt när vi läser SVJ. Våra blickar som möts när jag kommer gående över skolgården om fredagarna. Hans skratt.

Jag minns inte mycket av timmarna innan och efter han föddes. Men jag mins hans stora ögon, och hans pyttelilla hand som tog ett stadigt grepp om mitt hår. Och allt jag visste då, allt jag trodde mig veta, var att vi alltid skulle vara tillsammans. Jag skulle aldrig överge honom.

I dag fyller han nio år. Och den tid som vi faktiskt har tillsammans måste få betyda mer än den tid som går oss förbi. Ögonblick efter ögonblick av kärlek, när han är här och när han inte är här. Min fina pojke.

Men du drömde väl i alla fall?

2009-03-02T22:15:00.002+01:00

Så började det snöa igen. Stora blöta flingor, och allt blev vitt vitt vitt.

Idag tog vår excentriske konstnär ett stadigt men vänligt tag i min överarm, tittade mig rakt in i ögonen och frågade: Vad drömde du om innan du hamnade här?

Jag drömde om små saker, om rabarberpaj, om mormors skratt, om farfars eka och pappas träskor. Jag drömde om stora saker, om att livet skulle bli begripligt, om att jag skulle förstå, om att allting skulle bli som förut. Även efter att jag glömt bort hur förut var drömde jag om det.

Långt mycket senare drömde jag om att få snickra möbler, om träets fibrer under mina händer, om former, om slipdamm som dansade i solljuset och om valkar i handflatorna.

Och jag drömde om orden, om att få dem att berätta sådant som jag aldrig vågat säga, om att få någon annan att känna det jag kände, att göra det verkligt för någon annan, att sticka hål på tystnaden.

Till vår excentriske konstnär sa jag inget av det här. Jag sa att det var en hemlighet. Och han naglade fast mig med blicken och sa mycket allvarsamt: Men du drömde väl i alla fall? Du gjorde väl det?

Ja, det gjorde jag. Jag drömde. Just idag har jag lite svårt att förstå varför jag slutade med det.

Tisdagen den tjugofemte februari

2009-02-25T23:47:00.001+01:00

06:52
En leende busschaufför. Han skrattar med sina bruna ögon och ser så saligt lycklig ut att jag blir varm i bröstet. Vilket skitväder, säger han, och fortsätter att stråla som om skitväder är precis vad han önskar sig av den här dagen.

08:23
Divvan 2 ringer. Hon har bestämt sig. Jesus bor i hennes kylskåp och han vill ha muffins till frukost. För att Jesus ska känna sig mindre ensam har hon ställt in en porslinskatt mellan mjölkpaketet och osten. Nu undrar hon om jag möjligtvis har några förslag på sånger som Jesus kan tänkas tycka om.

14:17
Kan man andas sig igenom yrsel och illamående? Det ligger en blyertspenna på bordet, den är svart och gul, och jag stirrar på den tills ögonen tåras. Rummet, och människorna i det, löses upp och suddas ut. Allt blir grått och sedan vitt. Orden ramlar ur min mun lite som dom vill. Färger och former flyter så småningom tillbaka in i mitt synfält. Allt blir som vanligt igen.

15:49
Hotellet brinner. Jag står på bron och ser röken tränga ut ur fönster utan glas. Byggnaden töms på liv men det glöder fortfarande inuti huskroppen. Strimmor av rött och orange blir synliga i de rader av gapande hål som bildats där det förut var fönster.

18:11
På torget står en vilsen gräsand. Alldeles stilla står han, med det gröna glänsande huvudet lätt på sned, och med duvorna dansande runt omkring sig. Så fel han hamnat, i snöslasket bland duvor och stressade människor.

18:15
Ingen leende busschaufför. Men samma skitväder som helt plötsligt känns precis så skitigt som det faktiskt är nu när ingen har vett att glädjas åt det.

19:38
Gräsanden står kvar på torget. Det är som om han stelnat och vuxit fast i asfalten. Duvorna rör sig i cirklar runt honom, som för att visa honom hur udda och fel han är. Själv rör han sig inte ur fläcken. Stilla står han och finner sig i att vara vilse.

23:25
Det regnar, ett evigt smattrande mot fönsterbläcket. Det är skitväder. Jag tänker på gräsanden. Jag undrar om han står kvar på torget än, lika vilse som tidigare. Tänk om han aldrig hittar tillbaka till den plats varifrån han kom. Tänk om han aldrig hittar hem.

Vinterbilder

2009-02-24T18:11:00.003+01:00

I eftermiddags tog jag med mig kameran och la mig sedan på mage i snön för att fota vissen ljung.

Utöver kameran hade jag med mig den här muntergöken, som efter fem minuter påstod att han frös, demonstrativt satte sig i en snödriva och vägrade att röra på sig:

Det är väl det här som kallas sänglampa

2009-02-17T21:42:00.003+01:00

Jag tror att det börjar bli dags att köpa ett nattduksbord.

I journeyed for the truth of her

2009-02-05T23:21:00.004+01:00

Den röda trävillan. Ett sovrum och en dubbelsäng. Jag ligger åt fel håll, med huvudet i fotändan. Lakanen är mjuka. Hon sitter med ryggen mot mig, ansiktet vridet åt höger. Ljuset från fönstret fräter ut hennes profil. Allting är vitt.

Tårarna droppar från hennes haka och ner på handryggen. Hon knyter krampaktigt händerna, gräver ner fingrarna i madrassen. Jag vill trösta, lägga mina händer på hennes axlar, få dem att sluta skaka, få dem att stillna.

Men mina händer är så små. Allt med mig tycks vara för litet. Jag växer aldrig ifatt. Blir aldrig stor nog att förstå vad som händer. Jag kryper upp i hennes knä, lutar mitt huvud mot hennes nakna bröst och känner hennes hjärta bulta mot min kind. Aldrig har hon hållit om mig så hårt.

Den här bilden, hennes tårar som sakta faller i ljuset från fönstret, är min finaste bild. Jag minns min kärlek. Hur det var att älska henne. Jag minns hennes kärlek, då när den fortfarande visade sig ibland.

Hennes tårar. Jag tyckte om dem, även om ledsamheten skrämde mig ibland. Gråten öppnade upp henne, visade att hon var någon annan. Den där sorgen var vacker, stor och smärtsam men verklig och äkta. Hon var en människa då. Det var när hon upphörde att gråta som jag slutade att hoppas.

Att börja med ett brak

2009-02-04T22:26:00.003+01:00

Vissa dagar kunde faktiskt få börja bättre. Jag vaknade med dubbelseende och yrsel. Roade mig sedan med att ramla i duschen. Åt fel håll ramlade jag dessutom. Man ska ramla åt höger, det vill säga in mot väggen, det gjorde jag förra gången. Då glider man nämligen som en klick varmt smör ner i badkaret och slår sig nästan inte alls. I morse ramlade jag som sagt åt fel håll och lyckades slita med mig hela duschdraperiet med tillhörande stång innan jag tillslut slog huvudet i handfatet och landade på rygg med benen sprattlande i luften som en felvänd skalbagge. Det var vatten, armar, ben och duschdraperi överallt. När jag tillslut förstod vad som hänt kunde jag välja att:

1. Börja gråta för att allt kändes så tragiskt.
2. Börja skratta för att allt kändes så tragiskt.

Jag valde det senare.

Nu har jag druckit tre glas vin trots att det bara är en sketen onsdag. Ont i huvudet har jag, och möjligtvis en rygg som är lite av. Jag funderar på om jag ska köpa ett nytt duschdraperi. Jag menar, det kan ju vara smart att passa på nu när det gamla är...öh...nedplockat. Kanske ett med fiskar på, eller sjöstjärnor.

Något främmande

2009-01-21T21:40:00.000+01:00

Jag vet inte vad jag ska göra med all den här ångesten. Ångesten som river och sliter, som tär och som gör mig livstrött. Det anses inte riktigt fint att prata om den. Ångesten alltså. Den gör att människor känner sig obekväma. Får dem att skruva på sig och börja prata om sina husdjur eller om att barnen är sjuka igen. Om sommarstugan eller sportlovsveckan i Sälen.

Jag vågar nästan aldrig ge ett ärligt svar på frågan hur jag mår. Jag brukar säga att jag är lite trött. Det är lagom ärligt. Det är ingen lögn men inte hela sanningen heller, och det leder sällan till några följdfrågor. Det är okej att vara lite trött. Trött som i sliten eller som i att ha sovit dåligt. Men det är inte lika okej att vara trött i betydelsen trött på livet. Trött på allt. Att inte orka. Så trött att man ingenting vill. Man bör åtminstone inte prata om det. Det blir till och med fel att skriva om det. Om livsledan. Oförmågan. Man framstår som gnällig. Jag framstår som gnällig. Bita ihop ska man göra. I alla jävla lägen. Hur hopplöst det än må kännas. Hur trött på livet man än må vara. Det är fult och skamligt att göra motsatsen.

Men det är svårt att orka. Tillslut upphör man med att skriva jag, som om man menade någon annan. Det är ett sista, men misslyckat, försök att alienera sig själv från sin inre värld. Men kanske är det rätt ändå, att alienera sig. För visst är ångesten något främmande. Är den inte det? Något som i alla fall gör mig främmande för mig själv. Kanske borde den skiljas från den jag egentligen är, även om den äter sig in i mig. Trots att den äter sig in i mig. Jag tror att jag ska se den så. Ångesten. Som något främmande som ska motas bort. Så får det bli, för jag är för trött för att försöka förstå.

Något annat

2009-01-20T19:02:00.000+01:00

2009-01-13T22:52:00.001+01:00

Jag önskar att jag var modigare. Att jag kunde upphöra med att skriva verkligheten vackrare. Jag var råare förut, mer kropp och mindre hjärta, fler instinkter och mindre känslor. Nu vågar jag inte säga som det är.

Istället vilar det ett stråk av uppgivenhet över mitt sätt att vara. En dov efterklang av hopplöshet i allt jag gör. Jag vill bara nå fram till någon. Känna någons liv. Känna mitt eget liv. Känna att det betyder något.

Märkliga tankar tar form i all denna väntan. Jag har börjat hoppas på det värsta. Tänker att det skulle vara en befrielse. Att det inte skulle finnas någon skuld eller skam i att ge upp om det var omöjligt att vinna.

Jag är bara så trött.

Vardag igen

2009-01-05T23:41:00.002+01:00

Årets mest fulsnygga gran står fortfarande stadigt i julgransfoten, till skillnad från tallarna utanför fönstret som snötyngda vajar av och an i mörkret. Jag har utan sorg i hjärtat vinkat hej då åt 2008. Inga tårar kommer att falla för året som gått. Nu är det ett nytt år. Allt är nytt, nytt, nytt och ändå har inget förändrats. Det är samma gamla liv med dunkla vinklar och vrår.

Men den här vintern är i alla fall just nu precis som en vinter ska vara. Knarrande snö, äppelkinder, näshår som klibbar fast i varandra och ögon som tåras. Nu tycker jag att det här kan hålla i sig i ett par veckor och sedan tar vi vår på det.

Jag var för övrigt tillbaka på jobbet idag men det går knappast att påstå att jag jobbade. Jag åt mest clementiner. Det var lite svårt att komma igång igen efter en veckas ledighet.

Men jag blir glad av de små scener som utspelar sig på jobbet ibland. Som i kväll när Divvan 2 satt på hallgolvet iklädd byxor, vit kjol, minst fem halsdukar, en bakduk på huvudet och sedan en toppluva på det. Det var så fint. Och hon frågade om jag trodde att Jesus möjligtvis bor i hennes kylskåp. Om han liksom simmar runt i mellanmjölken i all sin gudomlighet. Sedan såg hon lycklig ut, och rosig var hon om kinderna där under alla halsdukar, toppluvor och bakdukar. Man kan ha sämre dagar på jobbet. Det kan man.

A penny for your thoughts

2008-12-29T18:54:00.002+01:00

Snyggaste granen

2008-12-27T19:04:00.002+01:00

Jo, så kan det gå. Jag och farfar missförstod varandra. Jag ville ha en gran. Det trodde inte han att jag ville eftersom jag skulle få den levererad först på annandagen. Så farfar hade inget barrträd med sig igår.

Katastrofen var nära. Lukas underläpp darrade. Jag konstaterade att det ibland är bra att vara lite långsam för på balkongen stod nämligen de sista resterna av förra årets gran. Och så är julfriden säkrad.

God jul, typ

2008-12-24T11:55:00.003+01:00

Det här känns mycket märkligt. Det är julafton och jag sitter själv i min lägenhet. Det känns inte det minsta sorgligt men, som sagt, mycket märkligt. Jag äter nötter och tittar på Ronja rövardotter. Om en stund tänkte jag dammsuga och kanske slå in ett par paket. Lukas ringde alldeles nyss och var sådär full av bubblande förväntan som barn är på julafton. Det fick mig att känna mig gammal, och vuxet tråkig. Jag förväntar mig ingenting alls av den här dagen.

Om några timmar åker jag till jobbet och håller de ensamma sällskap. Äter risgrynsgröt tillsammans med dem som ingen annan har än vi som får betalt för att vara där. Det känns aldrig så tragiskt som på julafton men det brukar bli fint. En tyst och stillsam gemenskap. Någon slags känsla av familj, om så bara för en kväll.

Och som en liten julklapp från min kropp verkar armen vara på bättringsvägen. Det liksom spritter till i den ibland av återfunnet liv. Den är fortfarande trött och svag men det är bättre styrsel i den. Alltid något. I januari ska jag spela basket igen. Det har jag bestämt, arm och öga till trots.

2008-12-09T06:39:00.002+01:00

Det är ingen bra dag idag. Armen vägrar lyda. Jag grät i duschen för att allt känns så hopplöst. Jag blev fly förbannad över att jag inte lyckades knäppa knapparna i mina byxor. Så känns det idag. Ilskan och gråten som slåss om utrymme. Och jag åker till jobbet med en klump i halsen.

Och någonstans i bakhuvudet viskar en röst från förr: Du förtjänar det här.

2008-12-02T00:03:00.001+01:00

Det knakar i huset i kväll. Som om betongen rör på sig. Som om armeringsjärnen inuti husväggarna vore strängar som slås an av vinden.

Huset vibrerar av ljud för oss som är vakna. För mig och för min bongotrummande granne. Knirr knarr kraxar huset. Bam bam svarar bongotrumman. Ett ensligt trummande eko men ändå ett svar.

Det knäpper i släckta glödlampor. Det brusar i alltför kalla element. Och så avsaknaden av ljud från rummet intill. Tystnaden som väsnas och överröstar allt annat.

Jag lyssnar och följer ljuden. Stillsamt och vackert är det, att ligga vaken och höra hur den här dagen tvingar ur sig sina sista darrande toner. Ljudlöst tassar sömnen bort från mig. Jag tror bestämt inte att jag kommer att sova särskilt bra i natt heller.

Advent

2008-11-30T19:19:00.003+01:00

Livet rullar på trots allt.

2008-11-25T18:53:00.003+01:00

Eftermiddagarna på jobbet är tunga. Tröttheten drar och sliter i kroppen, pressar sig mot axlar, rygg och huvud. Jag dricker kaffe i hopp om att piggna till men går på tomgång de sista timmarna. Jag räcker inte till. Kan inte sköta mitt jobb så bra som jag vet att jag skulle kunna och tillräckligt bra känns inte bra nog.

Jag kryper ner i sängen när jag kommer hem och ringer till Lukas. Han är också trött. Trött efter en kväll bland hästarna i stallet. Han berättar att han ridit på Ira i dag. Hon är stor och brun, brun som choklad, säger han. Sedan läser han sagor för mig, sagor som han själv har skrivit, om riddare och troll. Och jag gråter, tyst och still för att det inte ska märkas. Försvarslös är jag inför hans mjuka pojkröst i andra änden av luren. Älskade, älskade unge.

Någonting allvarligt snarare än någonting obetydligt

2008-11-18T21:19:00.004+01:00

Det är en märklig känsla det här, att veta att något är fel men att inte veta vad. Att inte veta om det är någonting obetydligt eller någonting allvarligt. Det är så lätt att skrämma upp sig själv. För visst bli jag rädd ibland, visst lurar rädslan där i ovisshetens dunkel tillsammans med oron.

Jag har blivit så uppmärksam på alla de tillfällen då kroppen gör fel. Som idag på jobbet när jag tappade jag en kopp kaffe i golvet. Fingrarna förlorade helt plötsligt all sin kraft och koppen gled ur min hand. Kaffet stänkte långt upp på kylskåpsdörren, rann i smala bruna bäckar över den vita ytan. Och jag fick tårar i ögonen. För att jag blev rädd. För att kroppens sönderfall skrämmer mig. För att det skulle kunna vara någonting allvarligt snarare än någonting obetydligt.

Orden igen

2008-11-12T23:02:00.004+01:00

Jag skriver igen. Rör mig bland de välbekanta och vänligt inställda orden. De rinner ur mig utan motstånd, lämnar mig i all sin lätthet, utan tillstymmelse till kamp.

Det känns som en tröst på något vis. Skrivandets förlösande kraft i en tillvaro fylld av ständiga försök till återhållsamhet och kontroll. Jag släpper taget om mina texter. Litar på att de är starka nog att bära upp sina egna inneboende betydelser.

Orden är mina när jag skriver dem. Då äger jag dem och kan forma dem som jag vill. Jag kan ingenting veta, och vill heller inte spekulera i, hur orden kommer att tas emot eller landa i någon annan. Jag bara skriver och lämnar sedan orden ifrån mig. Skickar dem vidare och hoppas på det bästa. Det får räcka så.

2008-11-11T16:09:00.002+01:00

Det finns ingen oro i mig. Det är vad jag intalar mig själv. Det är vad jag med våld försöker tvinga in bland mina tankars upprördhet.

Det kan jag ju försöka med. Att lura mig själv. Det struntar oron i. Den finns där ändå. Den fladdrar till i bröstet ibland, en vibrerande rörelse bakom bröstbenet, som för att påminna mig om sin existens. Som om jag inte visste. Men jag tycker inte om den. Oron. Den känns fånig och obefogad. Onödig nu, när jag ingenting vet. Ett dåligt omen i all denna väntan.

Föresten vill jag ingenting veta idag, ingenting alls. Armen känns tyngre än vanligt, handen lätt bortdomnad. Höger öga rör sig vilset utan att hitta någon fast punkt. Jag kanske inbillar mig. Det är så den gör, den här satans oron. Den sätter verklighet och overklighet på kollisionskurs med varandra. Tillslut vet jag inte vad som är vad. Jag avskyr det.

2008-11-10T13:48:00.003+01:00

Jag plockar upp gitarren, vill spela något vackert men fingrarna lyder inte och rösten känns tung och trött. Jag tappar taget om plektrumet, det försvinner in i gitarrkroppen och vägrar att komma ut. Det bara ligger där inne och skramlar retfullt.

Så jag dricker en kopp te istället. Bläddrar i tidningen utan att egentligen läsa vad som står. Utan att egentligen kunna läsa vad som står eftersom bokstäverna gång på gång envisas med att flyta ihop med varandra. I bakgrunden hör jag hur vinden och regnet kastar sig mot fönsterrutorna. Jag vattnar min basilika och struntar i att laga mat eftersom jag just idag inte förstår poängen med att äta.

Mobilen piper och vibrerar. Människor som söker kontakt och som jag avvisar. Jag orkar inte. Det är lättare att låta bli att känna om jag håller allt för mig själv.

Det enda jag saknar är jobbet. Jag behöver vilan men överväldigas av det kaos som uppstår när jag inte har något att rikta mina tankar mot. Och jag saknar arbetskamraterna. Mina fina arbetskamrater som bryr sig, som frågar och som hjälper till. På jobbet går livet framåt. Här hemma står det bara still. Här hemma är jag ett plektrum instängt i en gitarr

Lite jävla tacksamhet

2008-11-07T22:25:00.000+01:00

Bussresor till och från jobbet i soluppgång respektive solnedgång. Dagar som ramas in av den rosafärgade himlens uppgång och fall. Tidiga morgnar med det frasande ljudet av frostiga löv under skosulorna. Sena eftermiddagar då tröttheten bildat en klistrig hinna innanför ögonlocken som är omöjlig att blinka bort. Och alla tankar som rör sig så långsamt medan allt annat går så fort. En del av verkligheten i slow motion.

Det stillsamma skenet från värmeljus bland tekoppar och meningslösa deckare. Ständiga försök att bara få tiden att gå, hålla känslorna på avstånd, inte låta dem tränga in för djupt. Andetag efter andetag som påminner om livets alla upprepningar. Kroppen arbetar oförtrutet på, upprepar sina sysslor, utan att ta notis om i vilka riktningar tankarna spretar.

Jag somnar sent, förbi av trötthet och urlakad av gråt. Tyngd av den skuld som jag själv väljer att bära. Skuld för att jag inte är glad. Inte mår bra. Inte är tacksam. Att bara kunna visa lite jävla tacksamhet i all sin enkelhet, tänk om det kunde gå.

Och så tvingas jag konfronteras med det faktum att allt kanske inte står rätt till i min kropp. Att det kanske pågår ett krig under ytan. Alla kansken och frågetecken som tvingar sig in i vardagen och kräver utrymme. Jag täpper till så gott jag kan. Tätar alla hål och sprickor och tänker att i den tid som finns nu, innan jag vet, är jag frisk. Det går ganska bra att känna lite jävla tacksamhet för det. Det gör det faktiskt.

Inga ord

2008-10-24T22:01:00.002+02:00

Bara en bild. Och min outsinliga längtan efter hans närvaro. Ibland gör det mer ont än vad som egentligen är hanterbart.

En ranglig konstruktion

2008-07-15T00:15:00.002+02:00

Jag ser min spegelbild i fönsterrutan. Mina ansiktsdrag som faller mjukt mot glaset. Mina ögon som smälter samman med mörkret utanför. Jag kan inte se tårarna men jag kan känna sältan från dom när dom rinner över mina läppar. Jag lägger fingertopparna mot mitt vänstra nyckelben och lugnas av den mjuka och välbekanta formen som spänner ut huden. Samtidigt skräms jag av hjärtats snabba och hårda slag som hamrar sig fram genom bröstet.

Jag andas. Försöker stilla de till synes meningslösa uppsättningar tankar som är mina och som skenar fram genom sommarnatten. Jag vill inte vara här. Jag vill inte vara någonstans alls. Jag vill sjunka tillbaka genom åren och upplösas i mig själv.

Jag är bara kött och blod. Och en mycket ranglig konstruktion av ben som skall bära upp det som är menat att ge mig liv. Mina tankar, mina känslor och mitt hjärtas stridsvilja som böjer sig, som viker ner sig inför den obotliga trötthetens tyngd. Den trötthet som kommer av att inte vilja någonting alls. Varje rörelse känns meningslös. Varje handling, varje tanke och varje ord överflödigt.

Jag känns överflödig.

2008-03-28T20:44:00.002+01:00

Jag och Lukas har haft ett märkligt påsklov. Förra veckan hände något som vände uppochner på tillvaron. Livet blev med ens skört och bräckligt, sådär som det blir när man ställs inför sådant man inte väntat sig. Jag har dock hållit mig på banan. Jag har trots allt övat mig en hel del på att leva i ovisshet. Jag vet precis hur det är att tvingas ta livet på uppstuds. Jag har alltid tagit livet på uppstuds.

Det är värre för Lukas. Han har inte riktigt varit sig själv. Han har varit tystare än vanligt och inte velat prata om det som är jobbigt. Jag har tvingat mig själv att ta ett steg tillbaka och konstaterat att han ännu inte hittat några ord som kan beskriva vad han tänker och känner. Min uppgift är att hjälpa honom med det utan att tvinga på honom mina egna ord och upplevelser. Det är svårare än det låter.

Jag har försökt att hålla mig i närheten av honom mest hela tiden, suttit i hans säng och läst när han lekt i sitt rum, legat i soffan med datorn på magen när han tittat på tv. Då och då har det kommit någon fråga som jag försökt svara på efter bäst förmåga. Men mest av allt har jag väntat, på att Lukas ska börja prata, på att jag ska reda ut hur jag ska förhålla mig till det som händer och på besked som kan minska ovissheten.

Frukost i dåtiden

2008-03-10T16:30:00.002+01:00

Pappa står vid spisen och kokar havregrynsgröt. Hans långkalsonger är fulla med håll och han rör i gröten med en träslev. Jag sitter på kökssoffan och studerar hans ryggtavla, ser hur hans skuldra rör sig under t-shirten vid varje rörelse med sleven. Jag tänker att han är störts, bäst och starkast. Han är allt som jag inte är men vill vara.

Får jag vara som du pappa? Kan du lära mig allt du kan?

Jack ligger under bordet. Jag stryker mina fotsulor över han päls, den är sträv och mjuk på samma gång. Han slickar mig på tårna och jag skrattar. Pappa vänder sig om och ler mot mig, ett leende som får mitt liv att sträcka sig utanför sina annars så hårt dragna gränser. Jag tänker att det är såhär det borde vara. Det borde vara pappa och jag, och Jack, och M som sover på övervåningen. Såhär skulle det kunna vara om det inte var för henne.

Om det inte var för henne.

För första gången föreställer jag mig hur livet skulle vara utan henne. För första gången inser jag att något är fel och det är inte oss det är fel på, det är henne. För ett ögonblick förändras världen. En spricka uppstår i tillvaron, en spricka som släpper igenom en frihet som jag inte visste fanns. Det skulle inte behöva vara såhär svårt. Tanken är svindlande.

Tiden går med ens långsamt. Det är som om allt stannat upp. Pappa vid spisen, jag på soffan, Jack under bordet och M i sin säng på övervåningen. Medan tiden står stilla bygger jag ett nytt liv åt oss inuti mitt huvud. Ett liv utan henne. Så har jag helt plötsligt två världar, två verkligheter att leva i. En där pappa kokar gröt, ler och rufsar mig i håret och en där hon finns, där det händer helt andra saker, saker som skrämmer mig och som gör mig illa.

I den verklighet där jag vill vara dukar pappa fram frukosten, gröt till sig och skogaholmslimpa med ost på till mig och Jack, smörgåsen skuren i tärningar. Jack slafsar i sig sin smörgås på några sekunder men jag äter min sakta, stoppar in bit efter bit i munnen. Jag tänker att så länge de båda världarna väger jämt så behöver jag inte vara rädd. Så länge pappa ler mot mig ibland, bär mig på sina axlar och snurrar runt med mig på somrarna så kommer jag att orka leva i den andra verkligheten också.

Och pappa ler där han sitter mittemot mig vid bordet.

När det väl skiter sig så skiter det sig ordentligt

2008-02-24T22:01:00.001+01:00

I natt när jag satt gråtandes på hallgolvet och väntade på att mamman skulle komma önskade jag så innerligt att någon bara kunde trycka på paus. Om allting hade stannat upp kanske jag hade kunnat återta kontrollen över min skenande panik. Jag var rädd för mig själv, totalt vettskrämd för allt jag tänkte och kände. Någonstans kände jag att jag var på väg att passera en gräns som helst inte bör passeras. Någonstans i mitt bakhuvud började en idé om slutgiltighet ta form och jag hade inte en chans att göra minsta motstånd, allting var redan alldeles för tilltrasslat och uppochnervänt.

Jag kände skuld och jag skämdes. Jag blev allt mer desperat i mina försök att förstå vad det egentligen var som hände. Jag ville be om ursäkt, säga förlåt, göra om, göra rätt. Men jag bara satt där på golvet, med tårarna och snoret rinnande, och blev räddare och räddare. Jag var inte mig själv, jag var någon annan, någon jag inte kände igen.

I dag ligger nattens händelser kvar som en hinna över allting annat. Jag kan inte förmå mig själv att inte känna mig skyldig och att inte skämmas. Jag känner en allt större uppgivenhet inför hur saker och ting utvecklar sig. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska orka eller hur jag ska kunna röra mig framåt när det hela tiden finns saker som drar mig bakåt. Jag löser det tillfälligt genom att koppla på likgiltigheten. Jag tömmer mig själv på allt och upphör att känna något överhuvudtaget. Det är lättast så, i alla fall just nu.

Tidsfördriv

2008-02-13T17:09:00.003+01:00

Jag sitter mest och rullar tummarna här hemma om dagarna. Det börjar bli lite långtråkigt. Jag tycker att någon borde ge mig ett jobb, helst ett med hyfsat bra lön och som inte måste föregås av ansökan, CV och personliga brev. Jag tycker att det vore väldigt praktisk om det där jobbet bara ramlade ner i mitt knä som en liten present.

I väntan på att det ska hända roar jag mig med att fota kottar i motljus, någon måste ju göra det också.

Han är här

2008-02-08T22:18:00.000+01:00

Lukas somnade för ett par timmar sedan. Innan dess satt han uppkrupen i mitt knä med sina fingrar i mitt hår och tittade på "Lilla Kycklingen". Jag ägnade inte filmen särskilt mycket uppmärksamhet utan satt i stället mest och snusade Lukas i nacken.

Nu sover han och pratar i sömnen. Mystiskt mummel som jag inte förstår letar sig ut i vardagsrummet och jag känner mig sagolikt lycklig. Det är något magiskt med den där lilla pojken och hans förmåga att få mig att glömma allt som är jobbigt och svårt.

Vardagsrumsgolvet är redan täckt av pappersark och pennor. Jag snubblar fram över legobitar och bilar men röran bekommer mig inte. Jag älskar röran. Faktum är att jag är så förtjust i den att det brukar ta mig flera dagar att städa undan den efter att Lukas åkt till sin pappa. Jag tycker om att det märks att han är här. Jag tycker om att det märks att han har varit här.

I morgon slipper jag sitta ensam vid frukostbordet. Jag kommer att läsa DN:s kulturdel och Lukas kommer att läsa vad som visas på Bollibompa på kvällen. Han kommer att envisas med att få ta med sig sitt te in i vardagsrummet och jag kommer att svara att det är okej fast jag vet att han inte kommer att dricka upp det. Det gör han aldrig men det gör ingenting för jag tycker om att plocka undan koppen sedan och tänka att det är trevligt att plocka undan efter någon annan som omväxling.

Jag kommer att tänka att jag tycker om att det märks att han är här.

1988

2008-01-28T22:08:00.000+01:00

Jag har memorerat känslan av dina händer mot min hud. Den brännande känslan av skam när dina fingrar slöts runt mina handleder. Jag minns hur det kändes när du tog allt som var mitt. Att inte vara människa. Att bara vara en kropp, en formbar massa.

Jag minns de storblommiga lakanen i orange och grönt. En kvarleva från 70-talet, tvättade så många gånger att tyget var mjukt som silke. Min kropp kändes hård i jämförelse, hård och kantig. Den stora dubbelsängen i trä med utsnidade blommor på sängaveln. Om jag vände huvudet åt sidan såg jag skänken med skolfotona på mig och M. Våra leenden silade genom mina tårar

Det vita nattlinnet med röda hjärtan på i en hög bredvid mig. Känslan av övergivenhet efteråt, med knäna uppdragna under hakan och blicken riktad mot fotot på M. Mina rop efter honom som bara blev till viskningar, viskningar som fångades upp och dog ut i de mjuka lakanen. Han hade aldrig en chans att höra mig. Mina försök att förstå och all den hopplöshet som kan fylla en liten kropp när försöken misslyckas.

Och jag tänkte att jag kan ge henne allt. Jag kan samla allt jag har och allt jag är i mina kupade händer och ge till henne men det kommer ändå inte räcka. Så jag kan lika gärna spara en bit, ett fragment, en spillra av mig själv att gömma på en plats dit hon inte kan nå. Jag kan gömma spillran i min kärlek till pappa.

Jag kan hålla den i min knutna hand och när han tar min hand i sin kan jag i smyg ge den till honom. Han kan vakta den. Han kan ovetandes hålla spillran av mitt liv i sin hand tills jag är stor nog och modig nog att göra något av den. Han kan vakta den med sin kärlek och jag kan fortsätta ge henne allt men ändå ha en väg ut. Ett hopp i allt det hopplösa. En värdighet i allt det ovärdiga.

Dagens konversation

2008-01-25T18:18:00.001+01:00

Lukas kliver innanför dörren till lägenheten och säger:

-Oj, har du städat mamma?
- Ja.
- Vad är det vi firar?

Lukas har uppenbarligen uppfattningen att jag endast städar när vi firar något, typ jul och födelsedagar, det vill säga tre gånger om året. Oförskämda unge.

Den tid som blev kvar

2008-01-19T22:31:00.000+01:00

Jag faller annorlunda nuförtiden, tystare och mer subtilt, mer graciöst på något vis. Det involverar inte blod eller femton kilos viktnedgång, inga nattliga promenader eller utflykter med livet som insats. Istället övermannas jag av en enorm trötthet, som om alla mina krafter helt plötsligt tagit slut.

Jag vet inte riktigt var jag befinner mig. Det är som att tiden gått men inte jag. När allt var över, då för några år sedan, stod jag ändå kvar. Livet fortsatte, mitt liv, dagar och år som gick men jag förblev orörlig, rotad i det förflutna i väntan på ett förlåt som aldrig skulle komma. Och den tid som gick, det liv som pågick, mitt liv, föll i glömska, som en sovande framtid. Min framtid sover fortfarande, tyst och stilla under tunga täcken.

Det här är den tid som blev kvar, den tid som jag förväntas göra något med. Jag vet bara inte vad. Jag hade inte räknat med den, kan inte se min plats i ett liv som jag trodde var förlorat. Men jag ska hitta min plats. En dag ska jag ta tillvara på den här tiden som blev kvar. Jag ska väcka min framtid. Kanske måste jag falla en smula lite då och då för att påminnas om att jag alltid reser mig upp igen, att jag aldrig ger mig och att saker och ting sällan är så hopplösa som de ibland verkar.

Men för tillfället sover min framtid och den kommer antagligen göra det ett tag till. Man kan inte göra tjugo års olycka ogjord i en handvändning, det tar tid och förvånande nog verkar tid vara något som jag har gott om nuförtiden. Mitt liv är inte utmätt längre. Det är bara att acceptera även om det kom som en total jävla överraskning.

Till någon annan

2008-01-01T20:48:00.000+01:00

Så sakta går tiden och ändå så fort. Hur trögt allting flyter, hur fort allting virvlar omkring. Tystnad som ersätts av en annan tystnad och mina tankars försök att landa i min kropp. Jag tittar på snön som faller, följer flingornas väg genom luften och tänker att jag faller precis som dem. Långsamt dalar min vilja att finnas till genom kroppen.

Jag koncentrerar mig på mina andetag, på bröstkorgen som höjs och sänks, på livet som rinner genom mig. Livet som finns där, som jag förfogar över och som jag vill avsäga mig, ge till någon annan. Alla dagar, alla år, all tid för någon annan att ha upplevt, för någon annan att bära, någon som är starkare. Jag orkar inte.

Dagarna går. Jag sover bort det mesta av dem, vaknar till mörkret som redan börjat falla. Om nätterna skräms jag av mina egna tankar. Jag ligger vaken och låter allting riva och slita i mig. Mitt huvud fylls av gammalt bråte, drivved från ett trasigt förflutet. Och jag vill inte ha det, vill ge det till någon annan, någon som är starkare. Jag är för trött.

Om ledsamhet och ensamhet

2007-12-30T23:35:00.000+01:00

Lukas åkte till sin pappa igår och jag var inte alls beredd på att bli så ledsen som jag faktiskt blev. Även om jag inte tycker om (läs hatar) att bara ha Lukas varannan helg så har jag vant mig vid att det är så det är. Jag tränger bort all saknad och all längtan och försöker leva mitt liv även de dagar då han inte är hos mig. För det mesta fungerar det ganska bra av den enkla anledningen att det måste fungera. Jag kan inte leva enbart fyra dagar varje månad.

Men igår blev jag ledsen. Jag satt i soffan utan vilja att gör någonting överhuvudtaget. Lägenheten kändes tyst och tom. Jag gick och la mig tidigt och somnade mot förmodan ganska fort. Jag hade hoppats att det skulle kännas bättre idag men jag är fortfarande ledsen. Och så tänker jag på morgondagen, på nyårsafton, och konstaterar att jag inte ska göra någonting alls. Jag vet inte riktigt vad jag tycka eller tänka om det. Jag tror att jag intalar mig själv att det ska bli skönt att vara ensam eftersom det gör för ont att tänka att jag inte riktigt har något annat alternativ. Men jag är trött på att vara ensam, trött på att inte ha någon att ringa (alternativt inte vågar ringa).

Jag kör fast. Jag har varit ensam så mycket att jag inte vet hur jag ska bete mig när jag är tillsammans med människor. Den påfrestning som det innebär för mig att vara social blir så stor att jag oftast undviker att umgås med folk. Och så blir jag ännu mer ensam och ännu mer frustrerad över min egen oförmåga att gör någonting åt saken.

Men julen var i alla fall helt okej. Lukas var finast i världen i skjorta, slips och kavaj och tog inte av sig sina nya finskor med mindre än att jag, klockan åtta på kvällen, tvingade honom. Jag fick ett duntäcke i julklapp så att jag slipper sova med fleecetröja och raggsockor och jag drabbades inte av akut depression på julaftonskvällen som jag brukar. Alltid något.

2007-12-03T22:59:00.000+01:00

Jag frös den vintern. Att jag frös och att jag var ledsen hela tiden är det som jag minns allra tydligast. Och så minns jag mormor. Mormor som sent en kväll stod utanför glasdörrarna iklädd mörkgrå kappa och med snöflingor i de bruna lockarna som letade sig fram under den vinröda baskern.

Vi promenerade den korta biten från sjukhuset till mormors radhus. Snön yrde runt omkring oss, snöflingor smälte på huden och mormor hade sin arm under min. Vi satt i köket sedan, vid det runda bordet som täcktes av en duk med broderade blommor och spets. Mormor gjorde mannagrynsgröt till mig precis som hon alltid brukade göra. Jag åt inte mycket den vintern men mormors mannagrynsgröt den åt jag. Jag åt den sakta, sked för sked, medan mormor satt bredvid mig och löste korsorden i Allers.

Med ens slutade jag att frysa, slutade att vara ledsen. Jag bara satt där i det lilla köket med den varma gröten i magen och tittade på mormor. Mormor som jag tyckte så mycket om, som visste men som inget kunde göra. Det gav oss en slags samhörighet som vi aldrig talade om men som ändå fanns där. Vi pratade om andra saker, saker som kanske var oviktiga men som betydde något för att vi betydde något för varandra.

När vi gick tillbaka till sjukhuset senare den kvällen hade det slutat snöa. Vi gick tysta genom mörkret, båda två medvetna om att det inte alltid skulle vara såhär enkelt. För eller senare skulle det komma en tid då vår samhörighet skulle sättas på prov, då vi skulle tvingas välja eller välja bort varandra. Men när jag såg mormor försvinna bort genom glasdörrarna var det inte det jag tänkte på. Jag gick mot mitt rum och tänkte på gröten, på frusenheten och ledsamheten som var borta för en stund och på mormors bruna lockar.

Nu pratar jag och mormor inte med varandra, inte ens om oviktiga saker. Jag saknar våra samtal. Jag saknar att sitta i hennes kök och titta på henne då hon lagade mat, diskade, broderade eller löste korsord. Jag önskar att allting inte behövde vara så komplicerat, att jag bara kunde lyfta telefonen och slå hennes nummer. Men jag kan inte, det är för svårt och jag vet inte hur jag ska kunna förklara varför det var tvunget att bli som det blev. Jag kan bara fortsätta att sakna och minnas den där kvällen, den där vintern då allting var oändligt mycket enklare mellan oss än vad det är nu.

05:09

2007-11-19T15:55:00.000+01:00

Lukas vaknade klockan 05:09 i lördags morse och ville inte somna om. Då var jag inte särskilt förtjust i honom. Men så tittar jag på bilden nedan och konstaterar att han trots allt är rätt fin. Och söt. Och alldeles, alldeles underbar.

Pedagogiskt ledarskap, basket och kroppssallad

2007-11-06T19:32:00.000+01:00

Jag har precis börjat en nya kurs i pedagogiskt ledarskap. En kurs som jag innan den startade trodde skulle bli skittråkig och total ointressant. Jag är nämligen inte så mycket för det där med ledarskap och har till och från stora svårigheter att ens klara av att leda mig själv. Inte är jag särskilt intresserad av att bli chef någon gång i framtiden heller. Jag läser mest kursen för att jag råkade klanta till det i min ansökan inför höstterminen och därför tvingades hålla till godo med de kurser där det fanns restplatser. Men så satt jag där på första föreläsningen och kände mig mer peppad än vad gjort på över ett år. Det var organisationer hit, strukturella perspektiv dit och en hel massa roligt om Ingvar Kamprad som jag tyvärr har glömt bort.

Hursomhelst så har jag idag läst den alldeles utmärkta boken "Nya perspektiv på organisation och ledarskap". Jag var mitt inne i en spännande utläggning om hur man organiserar grupper och team när jag upptäckte rubriken på nästa sida: basket. Det kan knappast ha undgått någon att jag är väldigt förtjust i basket. Och aldrig någonsin har jag haft den stora glädjen att få läsa om basket när jag läser kurslitteratur. Efter några rader byttes tyvärr min entusiasm ut mot misstänksamhet. Det stod nämligen att basket på många sätt påminer om impovisationsjazz. Ursäkta mig men impovisationsjazz! Undrar vad som händer om jag tar med mig en saxofon till nästa träning? Jaja, jag fortsätter att läsa:

"Alla på plan befinner sig i ständig rörelse och mönstren visar sig först i efterhand".

Ojojoj, de här författarna har aldrig sett Damer B spela basket (men de är naturligtvis varmt välkomna till nästa hemmamatch). De tillfällen då vi befinner oss i rörelse allihop samtidigt är mycket sällsynta och några mönster blir det nästan aldrig. Vi är mer som en stor härlig kroppssallad - en skön mix av spelare i en enda salig röra.

Så jag satt och var lite sur på författarna som uppenbarligen inte förstår sig på hur mitt fina lag fungerar. Så vände jag sida och då var det helt plötsligt som att de coachat oss sedan vi gick i bollskola:

"Basket präglas av snabbhet (nåja), trängsel och fysisk närkontakt; 20 armar och ben i rörelse - uppåt, nedåt och tvärsigenom luften".

Det är ju det jag säger - kroppssallad! Jag hade ingen aning om att pedagogiskt ledarskap skulle visa sig bli höstens höjdpunkt.

Nix pix

2007-11-02T16:12:00.000+01:00

Åh, herregud! Jag har så sjukt svårt att säga nej ibland. Jag får till och med dåligt samvete när jag tackar nej till "invitations" på Facebook. Men jag vill faktiskt inte vara en vampyr eller en zoombie som springer runt i den virtuella världen och infekterar människor med virtuella virus. Så jag våndas i en dag eller två innan jag med darrande hand trycker på "ignore". Sedan får jag så dåligt samvete att jag måste skura badrummet i en timme för att liksom rena mig själv.

Men jag säger nej. Hör ni det. NEJ, säger jag!

På bättringsvägen

2007-10-30T20:36:00.000+01:00

Ibland mår jag bra och ibland mår jag mindre bra. Jag har vant mig vid att det går upp och ner. Jag hanterar det genom att fokusera på de bra dagarna och se de dåliga som undantag. Det jag däremot inte är särskilt bra på att hantera är när de dåliga dagarna lägger sig på rad och blir till veckor. Då slutar jag fungera. Dom senaste veckorna har varit riktigt besvärliga. Praktiskt taget ingenting har fungerat som det borde. Jag har inte kunnat äta, inte kunnat sova och absolut inte kunnat plugga. Jag har då och då gjort små tappra försök att komma tillbaka på rätt spår men har hela tiden misslyckats. Tillslut gick det inte längre. Jag orkade ingenting, ville ingenting och kände ingenting förutom en allt mer tilltagande känsla av panik.

Efter en djupdykning ner i det svarta hål som kallas mitt förflutna var jag så illa tilltygad att jag helst av allt bara ville skita i allt och ge upp. Men nu råkar det ju vara så att jag har två utomordentligt fina föräldrar som inte tyckte att det var en särskilt bra idé. Dom har sett till att jag har ätit och sovit. Dom har gett mig kramar och uppmuntrande ord och försökt få mig att förstå att jag faktiskt är en ganska hygglig prick trots allt. Långsamt, långsamt har jag börjat känna mig lite mer som en människa och lite mindre som en robot.

Nu spenderar Lukas sitt höstlov här hos mig vilket gör att jag i allra högsta grad känner mig som en människa. Vi skriker och gapar på varandra, kramas och myser, bakar muffins och spelar spel. Intensiteten i mitt liv skruvas upp med flera hundra procent när han är här. Och jag är så glad över att jag lever. Jag är så glad, så glad för att jag trots rätt så taskiga förutsättningar på något mirakulöst vis lyckats bli en relativt normal och väl fungerande person. Jag antar att jag borde vara lite stolt över det och jag hoppas att jag en vacker dag kan vara det också.

Nästa vecka ska jag börja träna basket igen. Det är flera veckor sedan sist och jag är inte längre rädd för att kliva in på planen. Nej, jag är inte rädd alls.

Ingenting är som det borde vara

2007-10-13T22:16:00.000+02:00

så kan jag känna
med allt som jag har
allt som jag är
att det går över
men att det inte innebär att något har förändrats
det har bara gått över
upphört för den här gången

så kan jag låtsas
med all min viljestyrka
all min envishet
att jag övervinner mig själv
men jag går samma väg tillbaka
varifrån jag kom
och sluter cirkeln

så kan jag längta
med min värdighet satt på spel
mina hemligheter dolda
efter någon annans närvaro
någon annans närhet
bredvid min egen ensamhet
för att slippa se mig själv
bara för en liten stund

så kan jag bestraffa
med styrkan i mitt raseri
min rädslas förlamning
för att det enda jag kan
det enda jag förstår mig på
är att göra mig själv ännu mer illa
när det redan gör ont

jag förlåter inte mig själv
jag ber om ursäkt
för den jag var
den jag är
den jag kommer att bli

Ingen liten lort

2007-09-14T17:16:00.000+02:00

Jag är inte i någon vidare bra form idag. Jag sitter uppkrupen i soffan, förkyld och trött, med raggsockor på fötterna. Det regnar ute vilket inte gör saken bättre. Utanför fönstret är allting inbäddat i grått, färglöst och utan kontraster. Jag har saker att göra men inte någon kraft över till att genomföra dem.

För att få tiden att gå tittar jag på gamla fotografier. Bland skolfotona hittar jag det från lekis. Jag har rosa kläder och rosetter i håret. Min blick är kolsvart och jag tänker, som alltid när jag tittar på det fotot, att det var så uppenbart att allt inte stod rätt till. Den där blicken berättar om världar som är svåra att föreställa sig, som inte kan förstås och som därför bortses från. Ingen såg. Jag orkar inte bry mig om det, lägger bara undan bilden och konstaterar att det som en gång hade kunnat göra skillnad inte längre spelar någon roll. Det är för sent. Men hur förlåter man en hel värld?

Jag har gått vidare men ändå inte. Det finns fortfarande utrymme för små återtåg. Den senaste tiden har jag kravlat runt i det förflutna mer än vad jag brukar göra. Jag kan inte avgöra om det är bra eller dåligt men särskilt upplyftande är det inte.

Jag tänker på mina biologiska föräldrar och undrar om de har glömt bort mig. Har de plockat bort fotona på mig, ställt upp mina saker på vinden, förpassat mig till en vrå i sina liv som de sällan besöker? Jag vill inte att det ska vara så enkelt. Jag vill att min frånvaro ska skava och göra ont, som om det skulle vara ett bevis på att jag är en människa och ingen liten lort. Jag vill inte vara någon liten lort.

Renoverad

2007-09-06T19:15:00.000+02:00

Jag hade långt hår igår. Det har jag inte längre.

Lukas kommer att mörda mig.

2007-09-05T18:30:00.000+02:00

Jag brukar kunna skriva om det mesta. Orden är mina tappra små försök att förstå mig på verkligheten och göra den mer begriplig. Jag skriver och lär mig något om vem jag är, vad jag vill och hur jag känner. Jag har skrivit om allt, brutit ner mig själv och det jag varit med om i beståndsdelar, beskrivit minsta vidriga detalj om det har behövts. Så har jag överlevt, så har jag tagit mig vidare.

Men jag kan inte skriva om C. Jag har försökt men hur jag än vänder och vrider på orden så vill det sig inte. Jag kan inte skriva om sorgen eller saknaden. Jag kan inte förklara hur en person som befann sig i utkanten av mitt liv påverkar mig så mycket nu när han är borta. Och om jag inte kan skriva om det kan jag inte heller förstå det.

Jag försöker hålla tankarna på honom borta genom att sysselsätta mig med annat. Jag spelar basket men inser ganska snart att det inte är särskilt lyckat. Varje gång jag gör något litet misstag (och det blir ganska många under en träning) känner jag för att börja gråta. Jag gapar och skriker men är egentligen inte arg, bara ledsen.

Jag sitter med Lilla S i knäet och snusar honom i nacken. Han lägger två små knubbiga händer på mina kinder och biter mig i näsan. Han skrattar och tittar på mig med stora blå ögon, de finaste ögonen som finns. Han får mig att glömma och jag kramar honom, snusar honom lite mer i nacken och låter honom bita mig i näsan en gång till.

Jag vill inte tänka på C. Jag måste tänka på C. Jag måste skriva om det men allt som kommer ut är det här. Ett stillsamt försök att tala om att jag saknar honom, att jag är ledsen och att jag måste inse att han är borta även om orden inte hjälper mig förstå.

Och när jag slutat sakna så finns du inte mer

2007-08-28T17:18:00.000+02:00

Han sparkar av sig sina träskor, de urblekta svarta med vita och röda färgstänk på. Han fattar mina händer, mina små händer som försvinner i hans stora. Han snurrar mig runt, runt och mina fötter lyfter från marken. Jag flyger genom luften, svävar ovanför marken och det kittlar i min mage. När jag sedan landar på den nyklippta gräsmattan skriker jag av skratt och hoppar jämfota av glädje. En gång till pappa, ber jag, en gång till. Och han snurrar runt med mig en gång till, han snurrar mig om och om igen, varje kväll, hela sommaren.

Så kommer hösten och varje natt drömmer jag mardrömmar. Ibland springer jag in i mina föräldrars sovrum och kryper ner bredvid honom, alltid på hans sida, aldrig på hennes. Jag ligger med huvudet mot hans håriga bröst, lyssnar på hans hjärtslag och tänker att han luktar gott.

Dagarna då han hämtar mig hos dagmamman är de bästa. Jag står med näsan tryckt mot fönsterrutan och ser hans bil svänga in på kvarteret. Min pappa, ropar jag, nu kommer min pappa. Sedan sitter jag bredvid honom i framsätet och äter smörgåsar som blivit över från hans matsäck. Han ser alltid till att det finns smörgåsar kvar i den blå plastburken och jag gillar knäckemackorna bäst. De som blev lite sega efter en hel dag i skogen.

När vi kommer hem sitter jag i hans knä och han berättar om den tama älgen Harald som han träffar i skogen ibland. Jag tittar på pappa med stora ögon och tänker att han är bäst i världen. Att Harald inte finns på riktigt spelar ingen roll.

Nu finns inte heller pappa på riktigt, det är åtminstone så det känns. Bilden av honom bleknar mer och mer. Jag kan inte längre minnas hans röst, hans lukt, hans skratt. Han har reducerats till någon jag berättar om för Lukas ibland, en saga om någon som egentligen inte finns om det inte vore för den saknad som blossar upp inom mig varje gång jag nämner hans namn. Och när även saknaden bleknat bort finns han inte alls. Det gör ont att tänka att det ska behöva bli så.

I'm more than what you've made of me

2007-08-20T16:47:00.000+02:00

En av mina största bedrifter var att älska dig, trots allt. Då, för länge sedan, kunde jag möta din blick och intala mig själv att det fanns något där att kämpa för. Jag kunde stå ut, bära dig och alla dina bördor på ett barns axlar och nästintill förintas. Och alltid utan tårar, mina tårar lät jag dig aldrig se. För din smärta var alltid värd mer än min egen. Din smärta var värd att bekämpa.

Jag kunde se på dig ibland då du stod i köket och kokade sylt. Jag stod i dörröppningen och iakttog en annan värld, ett helt annat liv. Dina händer som med en slev rörde om i kastrullerna, som varsamt plockade med de tomma glasburkarna, som skrev på etiketterna med runda bokstäver. Den ömhet som strålade ut från dina händer lade sig som bomull mellan mig och allt som gjorde ont. Den förvissade mig om att du faktiskt kunde bry dig om något, även om det bara var några burkar med jordgubbssylt.

Så jag kunde älska dig, jag kunde tro på dig och jag kunde hoppas på att allting någon gång, någonstans, skulle bli annorlunda. Jag kunde med ett barns envishet övertyga mig själv om att samma människa som med kärlek i blicken fyllde de där glasburkarna med rykande het jordgubbssylt någon gång i framtiden även skulle titta på mig med kärlek i blicken. Om jag bara hade tålamod. Om jag bara trofast fanns vid din sida. Om jag bara fanns till för dig på vilket sätt du än önskade. Om jag bara klarade av att göra allt detta så skulle fasaderna falla. Du skulle älska mig, säga orden, leva orden.

Det hände aldrig. Och en av mina största bedrifter blev mitt största misstag. Att älska dig. Mamma.

Jag måste släppa taget nu.

Arbetets glada dagar

2007-07-18T16:37:00.000+02:00

Jag började jobba i måndags och följande har hänt:

1. Jag har blivit tagen för att vara kille.
2. Jag har liknats vid en jordgubbe. Typ röd och rund.
3. Jag har lärt mig vad nekros är och innebär. (Och det mina damer och herrar är ingen rolig historia.)
4. Jag har blivit kallad för blekansikte.
5. Delar av personalen har drabbats av Tourettes syndrom och utbrister helt okontrollerat "flasha fittan" i tid och otid. Det har en helt naturlig förklaring men det är både en lång och en sekretessbelagd historia.
6. Jag har blivit anklagad för att vara en knarkare från Örebro.

Åh, jag älskar att jobba!

The dark side of me

2007-07-16T20:44:00.000+02:00

Ungefär såhär kände jag mig under kvällens basketträning. Ingen muntergök direkt och det helt utan anledning. Fan, jag har lite taskig karma för tillfället.

Jag finns

2007-07-07T22:32:00.000+02:00

Jag gick hem från jobbet ikväll, under grå moln och i lätt duggregn. Jag gick sakta eftersom jag inte hade något bättre för mig än att just gå och långsamt röra mig hemåt genom regnet. Jag vet inte om det var det blöta gräset, asfalten som mörknat av regnet eller nyponbuskarna som kantade vägen som gjorde att jag plötsligt stannade upp. Men det gjorde jag, stannade upp.

Jag stod stilla mitt på cykelbanan, sträckte ut handen och lät regndropparna landa i min handflata. Jag finns, tänkte jag, som om det rådde en viss osäkerhet i frågan angående huruvida jag existerar eller inte. Det är märkligt det där, att en högst påtaglig massa av armar, ben, huvud och hals stundtals kan kännas så flytande.

Sedan började jag gråta. Tårar blandades med regn, blandades med ledsamhet och längtan men också med en lättnad över att jag åter är i rörelse. Jag är inte stel och stum. Jag kan känna igen, även om jag inte riktigt är på det klara med exakt vad det är jag känner. Jag kände mig så lättad över den insikten att jag inte orkade bekymra mig särskilt mycket för det faktum att jag stod och grät medan vilt främmande människor passerade förbi mig. Det praktiska med att gråta när det regnar är onekligen att de personer man möter inte har någon anledning att ifrågasätta ens blöta kinder. Så jag grät hela vägen hem men det var ingen jobbig gråt. Jag vet inte ens om jag var särskilt ledsen. Ibland behöver man kanske bara få gråta helt utan anledning eller förklaring.

I trapphuset mötte jag min granne, en utländsk man iklädd blå lite för stor kostym och med en stråhatt på huvudet. Han hälsade precis som han brukar men rynkade sedan ögonbrynen och frågade hur jag mådde. Och jag svarade att jag mådde bra. Det var ingen lögn. Man kan gråta och samtidigt må bra på precis samma sätt som man kan skratta och samtidigt må dåligt. Jag finns, tänkte jag, när han skeptiskt betraktade mig och mina envist rinnande tårar. Han ser mig och då kan jag inte vara ledsen. Då kan jag bara vara glad.

Äh, vi tar lite bilder istället

2007-06-21T16:15:00.000+02:00

Eftersom allt jag skriver för tillfället antingen är ren smörja eller så deprimerande att jag inte vill kännas vid det sammanfattar jag min och Lukas första semestervecka i bilder. Som synes har vi bland annat hängt på stranden (i både sol och regn), käkat jordgubbar och spelat minigolf. Alldeles strax åker Lukas till sin pappa och tanken är att jag under nästa vecka åter ska leka student. Jag är tämligen övertygad om att det kommer gå käpprätt åt helvete.

Sommaren gör ont

2007-06-16T17:35:00.000+02:00

Varje årstid bär med sig sin beskärda del av minnen och sommaren är inget undantag. Sommaren är faktiskt värst av alla. Jag kan inte riktigt njuta av solen och värmen. Det finns alldeles för mycket som rör sig inuti, händelser som börjar skruva på sig, ansikten som fladdrar förbi. Jag låter det hända för att det inte finns någon mening med att skjuta upp det. Förr eller senare måste jag ta itu med det. Jag måste definiera och sortera så att var sak hamnar på sin plats och sedan låta allting falla tillbaka in i glömskan igen, där det hör hemma.

Ibland känns det som att det aldrig kommer att ta slut, som att det är ett djup utan botten som minnena väller upp ifrån. En evighetslång kavalkad av smärta som vägrar avta i styrka. Jag sluter ögonen, tar ett djupt andetag och mobiliserar alla min styrka för att ännu en gång låta mitt förflutna slita mig i stycken. Jag gör mig själv sårbar, jag måste göra det, för att bli starkare på sikt. Men det gör ont, det gör fortfarande så fruktansvärt ont.

Så jag känner mig lite sorgsen just nu och jag fäller en och annan tår över att jag inte kan vara i mitt liv, leva det, fullt ut. Till viss del känner jag mig fortfarande avskiljd från min kropp. Jag står utanför och betraktar mig själv som om jag vore något helt främmande. Det finns vissa saker som jag inte kan förlika mig med, vissa sidor av mig själv som jag undviker att utforska närmare. Jag är rädd för vad jag bär inom mig, för vad jag skulle kunna bli om jag inte är på min vakt.

Och jag kan inte släppa tanken på att jag lever på övertid eller att det är något slags misstag att jag fortfarande lever. Jag vet inte om jag är värd all den här tiden, om jag är värd att få leva det här livet. Jag vet inte om jag någonsin var värd att få finnas överhuvudtaget. Egentligen är inte det här mina tankar, de är ett resultat av det som varit, men det gör dem inte mindre verkliga eller smärtsamma. Just nu kan jag inte tillåta mig själv att tänka att jag är värd något och det gör mig så oändligt ledsen, så besviken och så trött på mig själv att jag helst av allt vill snabbspola förbi den här passagen av mitt liv. Tyvärr fungerar inte livet så, alla dagar måste levas i en specifik ordning oavsett hur ont det gör, hur tröttsamt det är eller hur mycket som går förlorat på vägen.

Ingenting är ingenting för alltid

2007-06-04T17:44:00.000+02:00

Jag sitter på bussen och klottrar de två sista sidorna i Foucaults ”Sexualitetens historia” fulla med ord. Jag vet inte varför jag tycker att det känns tilltalande, nästan vackert på något sätt. Jag skriver hela tiden numera. Orden flyter fram i en strid ström av bekännelser men jag rör mig i utkanterna, bortanför det som kan offentliggöras. Det är väl inga hemligheter direkt men det ligger för nära mig själv för att jag ska kunna ta ansvar för det. Tänk att jag har kommit dit, nått den gräns då mitt värde inte bestäms av hur mycket av mitt liv som fläcks ut för vem som helst att ta del av. Det är inte enbart med misären som näring som mitt hjärta förmår att pumpa vidare. När kom jag till den insikten? När började det livet?

Förr hämtade jag min styrka ur förtrycket. Det är märkligt egentligen att det som tryckte ner mig samtidigt var det som fick mig att sträva uppåt, framåt. Det var drömmen om något annat, något helt olikt det som var, som drev mig. Ett tyst mantra i mitt huvud, en viskning så att ingen skulle höra: ingenting är ingenting för alltid. Det var en dröm då, en utopi som knappast kändes möjlig att få uppleva men nu är den min verklighet. Och jag drabbas av en överjordisk rädsla när jag inser att detta är något som jag också måste överleva. Jag måste ta mig igenom även den här verkligheten, förhoppningsvis med livet i behåll. Det var inte riktigt så jag hade föreställt mig friheten, som ett tillstånd som måste bemästras snarare än att bara vara i. Så jag gör mig ofri ibland och maktlös, för makt är otäckt för den som inte är van att handskas med den. Jag vilar i det gamla och välbekanta men pauserna blir allt kortare. Det nya tar över mer och mer, och allteftersom tiden går minskar min rädsla. Jag blir lite rakar i ryggen och vågar erkänna att jag förändrats men att jag alltjämt är den jag alltid har varit. Jag bär mina två själv med mig, det gamla och det nya, de lever sida vid sida men smälter långsamt samman. Jag blir något annat, något jag aldrig tidigare varit. Hel.

Jag bestämde mig för att sluta skämmas, för att jag inte tror på skam eller på att den kan föra mig vidare. Istället bestämde jag mig för att stå för allt, för att ta ansvar för den del av historien som var min trots att jag misstänkte, eller egentligen visste, att de andra aldrig skulle ta ansvar för sin del. Jag gick vidare. De står kvar. Jag vill gärna tro att det är det som gör att jag vinner i slutändan, trots allt. Jag hoppas att de skäms. Det gör inte jag.

Det är farligt att spela basket

2007-05-29T20:33:00.001+02:00

Jag vet inte riktigt vad som försiggicks på gårdagens träning men folk for i backen så att det tjongade i hallgolvet. Jag och en av mina motspelare lyckades trassla in oss så ordentligt i varandra att vi båda ramlade omkull. Olyckligt nog tog jag emot mig (och alla mina dryga 60 kilo) med armbågen och motspelarens hand, axel eller huvud (det gick liksom inte riktigt att skilja kroppsdelarna åt) krockade med min näsa. Märkligt nog gjorde det inte särskilt ont i armbågen men det kändes som någon drämt en yxa i både min axel och min handled. Och idag har jag ingen riktig styrsel i min vänsterarm. Den lever sitt eget liv och vägrar lyda mig.

Än en gång slås jag av hur handikappad man känner sig när något som vanligtvis fungerar utmärkt inte fungerar alls. Jag måste till exempel skriva det här inlägget med enbart högerhanden eftersom fingrarna på vänster hand antingen spritter iväg åt alla möjliga håll eller ligger som döda sillar på tangentbordet. Om jag ska göra något som inbegriper vänsterarmen måste jag verkligen anstränga mig och med ren viljekraft styra armen dit jag vill ha den. Egentligen är det rätt så fascinerande eftersom jag aldrig riktigt vet hur armen behagar agera. Det är ju alltid trevligt om vardagen kan kryddas med lite överraskningsmoment.

Sist jag hade problem med kroppsdelar ur funktion var det fötterna som trilskades. Och varför trilskades fötterna? Jag hade spelat basket förstås. Jag undrar just vilken kroppsdel härnäst som kommer att falla offer för mitt brinnande intresse.

En reva i natten

2007-05-15T01:24:00.000+02:00

Det går en reva genom natten, en öppning i den svarta himlen som vidgas i takt med mina hjärtslag. Utanför fönstret sliter vinden tag i trädtopparna och jag dras med. Jag släpper taget och vältrar mig i hopplösheten, lindar den runt mig och drar in dess doft men slås sedan av hur meningslöst det är att göra sig själv hjälplös, hur fattig man blir utan sin egen vilja.

Jag ligger vaken och kan inget annat göra än att gräva djupare, försöka nå det som för längesedan stelnat till minnen, förvandlats till statyer. Ute i köket hörs ljudet av en sekundvisare som rör sig över urtavlan, ett stilla ackompanjemang till sömnlösheten. En ständig påminnelse om att tiden strävar framåt och att varje sekund är oskuldsfull innan den fylls med innehåll bara för att genast förpassas till det förflutna.

Jag sneglar mot revan i himlen, de mörka molnen som öppnar upp sig mer och mer, och jag tänker att det skulle vara så enkelt att tillåta mig själv att sugas in i det där mörkret, låta det slå rot. Det går en sekund som fylls med död, och där går en till, tre fyra stycken passerar. Sedan spritter det plötsligt till inom mig, en vibration som växer till ett skalv som med våld pressar tillbaka lite livskraft in i min utmattade kropp.

Jag ligger vaken och behöver egentligen inget annat än att få sova men sömnen vägrar komma. Den står i ett hörn av rummet och hånar mig och jag ger upp, erkänner att jag inte kan sova för att mina gränser hela tiden pressas utåt alldeles för fort för att jag ska hinna med att vänja mig. Tiden räcker inte till och då kan värdefulla timmar inte sovas bort. I samma stund som jag tänker tanken försvinner mörkret inuti.

Och den svarta himlen utanför stänger åter sina dörrar.

Lägesrapport

2007-05-14T17:31:00.000+02:00

För tillfället ägnar jag mig åt att mala sönder mig själv till en kletig massa, ungefär som när man maler köttfärs. Det är ingen trevlig historia. I helgen hade jag 40 graders feber, idag var jag på jobbet och nu måste jag skriva c-uppsats. Jag håller långsamt på att utplåna mig själv. Det är ju lite korkat.

Sakta men säkert rör jag mig framåt

2007-05-09T23:01:00.000+02:00

Livet har en tendens att upprepa sig. Om och om igen brottas jag med samma gamla problem, samma urtvättade tankar om vem jag är och vad jag vill. Det är ett ständigt återanvändande av trötta formuleringar med endast mindre justeringar för varje tankevarv. Förändringen är knappast märkbar från gång till gång men över tid är det en revolution.

Jag flyttar sakta men säkert fram positionerna, rör mig mot ett mål som känns mer som en hägring än som en genomtänkt slutstation. Min största rädsla är att jag inte kommer att vara nöjd när jag väl kommer fram, att jag kommer tvingas börja om från början och göra allting en gång till. Min näst största rädsla är att jag faktiskt kommer att nöja mig, stanna upp och aldrig söka mig vidare.

Jag har redan passerat alla gränser för vad jag trodde att en människa kunde klara av men den normalitet som utgör ett alternativ både lockar och skrämmer mig. I grund och botten tror jag att jag alltid kommer att se mig själv som en avvikelse och även om den identitet som jag inser att jag måste lämna bakom mig var både sjuk och vriden så fyllde den ändå en funktion. Sökandet efter vem jag nu ska vara skrämmer mig. Jag är så rädd för att göra fel, att inte välja rätt, rädd för att stanna kvar men fortfarande lite för feg för att fullt ut våga lämna det som varit. Kvar blir ett mellanläge, ett vakuum där jag vilar men även våndas över vad som komma skall. Men jag rör mig framåt, i alla fall inbillar jag mig det, och jag antar att det betyder någonting.

Stranden

2007-05-08T17:19:00.000+02:00

Det brukar ta ungefär tio minuter från det att vi kommit till föräldrarna tills Lukas börjar tjata om att vi ska gå till stranden. Jag har ingen aning om vad det är som han tycker är så fantastiskt med tio meter sandstrand, en liten brygga och Mälarens smutsiga vatten men han älskar den där stranden. Eftersom jag inte orkar med att höra honom tjata får han oftast som han vill relativt fort och vi traskar iväg, Lukas envist trampandes på en grön traktor som han är alldeles för stor för och jag med en kassa innehållandes fika i handen. Fikat är nämligen minst lika viktigt som stranden i sig.

Sedan sitter vi där och tuggar på torra muminkex och dricker saft. Lukas springer fram och tillbaka på bryggan och låtsas fiska med en pinne som spö. Jag fotar, som jag alltid gör, förevigar och försöker förstå.

När jag sedan sitter och fixar med bilderna i photoshop slår det mig att det finns något fridfullt med den där platsen. Det var faktiskt där som jag och Lukas började närma oss varandra på ett nytt sätt. Det var där vi svetsades samman och lärde oss hur det var att bara var två, inte tre. Kanske längtar han dit eftersom det var den första platsen där vi verkligen var tillsammans bara vi.

Tio meter sandstrand, en liten brygga, Mälarens smutsiga vatten och så Lukas och jag. Tillsammans, precis som då.

Saknad

2007-05-02T15:44:00.000+02:00

Det var vinter 2004. Lukas var 4 år gammal och vi hade bott i Eskilstuna i drygt ett halvår. Vi hade lämnat allt och till platsen dit vi kommit var allting nytt. Rummen, lekparken, skogen och livet, ingenting var som förut men inte sämre, bara annorlunda.

Jag vaknade strax efter klockan fyra på morgonen av att någon sjöng. På skrivbordet framför mitt sovrumsfönster satt Lukas och tittade på snön som föll över tallarna där utanför. Den första snön. Han hade tigerpyjamas och rufsigt hår. Ljuset var så svagt att jag knappt kunde urskilja hans ansikte. Men jag hörde honom, nynnandes på Idas sommarvisa.

Han ville inte gå och lägga sig igen så vi satt i en fåtölj och tittade på den allra första snön som föll det året. Mjuka vita flingor som sakta dalade mot marken. Så småningom somnade han om, med djupa andetag och med huvudet mot mitt bröst. Men jag kunde inte sova. Jag satt där med min pojke i tigerpyjamas i knät och tänkte att jag kommer aldrig älska någon så som jag älskar honom. Det kommer aldrig finnas några ögonblick som är vackrare än det här - klockan fyra en morgon i december, en sovande pojke, min pojke, och snön som faller utanför.

Jag saknar de där ögonblicken som inte riktigt hinns med nu när Lukas är så lite hos mig. Jag saknar vardagen, köttbullarna, att hämta och lämna på dagis och att vara nära ofta. Jag saknar tid att vara tillsammans utan att behöva tänka på att den snart tar slut. Ibland när Lukas är hos mig säger han att han saknar mig och när jag svarar att vi är ju tillsammans nu säger han att det inte spelar någon roll, att han saknar mig även när vi är tillsammans. Och jag förstår precis vad han menar, vet precis hur det känns att börja sakna någon redan innan man skiljs åt. Jag avskyr det.

Det är lite mycket nu

2007-04-26T23:48:00.000+02:00

Det har inte direkt varit lugna gatan i min del av universum den senaste veckan. Besöket i staden jag helst av allt vill glömma tog mer på krafterna än vad jag först insåg. Det är något som händer med mig när jag måste röra mig på de där gatorna, något som vaknar till liv och påminner mig om att jag aldrig kommer att glömma. Jag hann inte riktigt hämta mig från det besöket innan jag kastades in i en helg som ägnades åt att jobba för basketklubben samtidigt som jag skulle försöka ta hand om sonen. Det var mer eller mindre kaotiskt mest hela tiden.

Så i söndags kväll när jag låg i sängen och spelade på datorn i ett tappert försök att hålla mig vaken till åtminstone efter klockan nio kommer katten in och bajsar på mitt sovrumsgolv. Sedan torkade jag kattbajs i två dygn. Inte ens när Lukas skulle sluta med blöjor torkade jag så mycket bajs som jag gjort de senaste dagarna, och eftersom kattbajs inte är det mest hygieniska som finns här i världen ägnade jag fyra timmar av gårdagen åt att desinficera min lägenhet. Och över allting svävar stressen över c-uppsatsen som ett gigantiskt orosmoln tillsammans med alla stundande tentor och miljoner andra småsaker. Jag klarar inte av stress. Jag fixar inte när allting händer på en gång. Jag är faktiskt totalt kass på att klara av vissa saker som andra människor klarar av i en handvändning. (Däremot är jag helt lysande på att hantera vissa saker som de flesta människor inte ens orkar tänka på men det är en helt annan historia, en inte helt upplyftande sådan).

Jag har med andra ord bara gått och väntat på att allting ska falla samman. På sätt och vis gillar jag när allting faller eftersom det betyder att man måste börja om från början sen och bygga nytt. Nuförtiden faller jag dessutom inte så långt så det är mest bara att ställa sig upp igen och borsta av knäna lite men jag måste krascha lite innan jag kan ta nya tag igen. På den gamla goda tiden (nåja, den gamla tiden i alla fall) innebar att krascha att skära sig. Det gör det inte längre. Nu innebär det istället att man efter några felpass och en misslyckad dribbling blir skitförbannad. Under gårdagens träning var jag under några minuter så arg att jag faktiskt blev lite rädd för mig själv, vilket inte är så konstigt med tanke på att jag i hela mitt liv i princip har varit oförmögen att bli riktigt, riktigt arg och därför blev rätt så överraskad av min egen ilska. När jag slutat vara arg var jag frustrerad ett tag för att sedan bli sådär jätteledsen som man blir när luften går ur en. När jag vaknade morgonen efter reste jag mig upp, borstade av knäna och började om på nytt. Nu är allting frid och fröjd och cirkeln är sluten och en ny är påbörjad. Det återstår att se hur lång tid det tar att gå hela varvet runt den här gången.

Jag, mina själv och mina vänner djuren, del 2

2007-04-22T20:53:00.000+02:00

Det luktar bajs i min lägenhet, vilket kan beror på att det för ett tag sedan faktiskt var bajs i hela min lägenhet. I mitt sovrum, i vardagsrummet, i sonens rum, i hallen, i köket och på katten. Det vill säga överallt utom i kattsandlådan där det borde vara. Jag fick anstränga mig väldigt mycket för att fortfarande tycka om hårbollen som orsakade denna inte så angenäma röra och det gick faktiskt lite lättare att göra det då jag när jag låg där på alla fyra och torkade kattbajs tänkte att det här kan jag ju blogga om. Om bajs. Festligt värre.

Del 1

Memory lane

2007-04-20T20:24:00.000+02:00

Jag har spenderat dagen på sonens skola, i en stad som jag helst håller mig borta ifrån. Det är alldeles för många minnen, alldeles för många vägar som leder till platser, tillfällen och människor som gör ont. Där finns ingenting som någonsin kan leda till försoning. Men jag var inte där för att uppleva den fantastiska staden. Jag var där för sonens skull och då kändes det ändå okej, även om det var jobbigt.

Bara att förflytta sig de fyra milen från punkt A till punkt B var ett företag. Jag gick upp kvart över fem i morse och åkte buss, tåg och lite mera buss. Sedan tog jag en uppfriskande promenad med vinden vinande runt öronen. Den dryga kvart som det tog att ta sig från stationen till sonens skola var en orgie av minnen från mina första tjugo år i livet. Jag gick förbi torget där jag hängde som fjortonåring, restaurangen där jag drack blaskigt rödvin och klubben (eller vad man nu borde kalla den) dit jag gick och lyssnade på band som spelade. Jag passerade hallen där jag tränade basket som sextonåring och sneddade sedan över min gamla gymnasieskolas skolgård och tänkte på den gången då mina kompisar jagade en något avsmalnad version av mig själv genom skolan för att slutligen låsa in mig på en toalett eftersom de ville att jag skulle prata med skolsköterskan om mina problem. De fick som de ville och jag var ursinnig men såhär i efterhand är jag enbart oändligt tacksam.

Till sist gick jag förbi min gamla dagmammas hus och lekparken där jag lekte som barn. Det var samma gamla gungställning med avflagnad gul färg, samma gamla klätterställning med rutschkana av plåt. Jag avgudade verkligen min dagmamma och under de där åtta åren jag tillbringade hos henne tankade jag så mycket kärlek och trygghet att det antagligen kommer att räcka en livstid. Hon luktade cigaretter, var alltid solbränd och lagade en gudomligt god köttfärssås. Och det var hemma hos henne som min bror klämde mina lillfingrar krokiga, det var tillsammans med henne som jag låg vid bassängerna på utomhusbadet om somrarna och åt pannkakor med socker på, det var av henne jag lärde mig mer om kärlek än vad jag någonsin skulle komma att göra i mitt eget hem. Jag minns precis det tillfälle då mina biologiska föräldrar talade om för mig att jag inte skulle vara hos henne mer, att jag blivit tillräckligt stor för att få en egen nyckel och gå hem själv efter skolan. Jag var tio år och satt i ett hörn av köket och grät. Jag vet att jag sa att jag inte kunde leva utan henne och det var precis så det kändes, som om mitt liv var på väg att rämna. Även efter att jag slutat som hennes dagbarn åkte jag dit med jämna mellanrum. Jag satt i hennes kök och åt nybakade bullar och klamrade mig på så sätt fast vid henne. Jag vägrade att släppa taget trots att jag visste att jag för eller senare skulle tvingas att gör det. Jag tänker fortfarande på henne ibland, på allt hon var och betydde för mig och på hur än mer hopplöst vissa saker hade känts om det inte vore för henne.

Så idag fick jag reda på av Lukas lärare att hon diagnostiserats med cancer innan jul och att hon är väldigt dålig. Mest av allt hade jag lust att bara sätta mig ner och gråta. Jag måste skriva till henne. Jag vill att hon ska veta. Jag måste få henne att förstå hur stor skillnad hon gjort i mitt liv. Hon får inte försvinna utan att jag har fått chansen att prata med henne igen. Jag har varit alldeles för dålig på att visa uppskattning gentemot de personer som betytt något för mig. Hon var finast i världen när jag var tio år gammal och hon förtjänar att få höra mig säga det en gång till.

Note to self

2007-04-17T08:26:00.000+02:00

Spela inte basket när du har över trettioåtta graders feber. Du blir snurrig och mer koko i huvudet än vad du vanligtvis är.

Alternativt, spela inte basket om du mår illa och känner dig lite yr för då FÅR du över trettioåtta graders feber. Och blir snurrig. Och koko.

Om man ska se det från den ljusa sidan så har jag sovit som en klubbad säl i natt. Efter nio timmars drömlös djupsömn vaknade jag och kände mig pigg som aldrig förr. Fem minuter senare kostaterade jag att jag fortfarande hade över trettioåtta graders feber och helt plötsligt kände jag mig inte alls särskilt pigg och vital längre. Nu ligger jag i sängen med mackor, te och glasartad blick. Efter lunch måste jag infinna mig på skolan. Lovely.

Jag spelar bara basket

2007-04-12T20:34:00.000+02:00

Igår spelade jag basket och blev sådär fånigt glad som jag alltid blir. Allra gladast blev jag över att jag faktiskt orkade springa, hoppa och till och med göra illa mig. Det är en speciell känsla när allting flyter på bra på planen. Det behöver nödvändigtvis inte innebära att jag presterar på topp, utan det handlar mer om att känna att jag har koll på vad jag gör. Nu låter jag säkert överdrivet filosofisk men ibland när jag spelar basket känns det som att alla delar av mig själv smälter samman till en enhet. Det är en medvetenhet om min kropp, om vem jag är och en känsla av sammanhang som jag sällan upplever annars.

Jag älskar den där känslan och jag använder den som motivation. Jag äter för att orka spela basket, kämpar mig igenom måltid efter måltid för att orka springa, hoppa och till och med göra illa mig. Jag och allra finaste vännen konstaterade för en tid sedan att hon känner likadant när hon sjunger som jag känner när jag spelar basket. Jag tror att alla har något som de gör som får dem att känna något särskilt. Man skriver en text som börjar leva sitt eget liv, man spelar piano, man meckar med bilen eller klättrar i berg. Och när man gör det där, vad det än må vara, så befinner man sig i centrum av allt och omvärlden bleknar bort en aning. Alla gör vi något som får oss att känna något speciellt och jag spelar basket. Jag spelar bara basket.

2007-04-11T12:02:00.000+02:00

Jag bloggar inte särskilt ofta nuförtiden. Det beror dels på att jag har så fruktansvärt mycket att göra i skolan. Men framförallt beror det på att jag genomgår någon slags identitetskris. Jag har skrivit lite om det förut, om hur det är att plötsligt vara en person som mår bra. Så vi pratar inte kris i negativ bemärkelse utan snarare att jag tvingas omdefiniera mig själv och hela mitt liv. Numera tänker jag att jag i grund och botten mår bra och att de dåliga dagarna är undantagen och inte tvärtom. Problemet är bara att jag inte har den blekaste aning om vad man sysselsätter sig med när man inte mår dåligt. Det är väl egentligen inget problem men jag måste lära mig något helt nytt och sådant tar tid. Jag vet nämligen ingenting om hur det är att leva sitt liv med utgångspunkten att man mår bra och känner sig som en lagom tjock person i sina bästa år.

Jag vet däremot allt om hur det är att må dåligt. Jag kan beskriva det in i minsta detalj, varje känsla, varje ögonblick, minsta orosmoln som fladdrar förbi kan jag fånga och förklara. Jag byggde mig ett hem i de där beskrivningarna, ett litet bo att krypa in och vara trygg i. Min värld sträckte sig aldrig längre än till det som jag kunde förklara. Verkligheten blev till sagor och jag använde orden för att skriva om vem jag var, jag ville verkligen veta och orden blev den spegelbild som gav mig svaren. Jag har alltid skrivit och det var när jag förmådde sätta ord på vad det var som gjorde att jag inte mådde bra och hur det kändes som gjorde att jag till slut kunde börja må bättre.

Men nu står jag här och måste börja om med nya beskrivningar och en ny berättelse. En berättelse där de gamla orden känns slitna och förbrukade, de passar inte in. Jag vet inte vad man skriver om när man mår bra. Så fort jag börjar på en text blir det bara något larvigt om det fina vädret eller om hur fånigt glad jag blir varje gång jag kliver in på basketplanen. Jag skriver och raderar, skriver och raderar. Jag har helt enkelt inte några ord för att beskriva det jag känner ännu, men jag vet att de kommer. Så håll ut. Det kommer att bli fart på bloggen tids nog när jag vant mig vid hur det är att må bra.

Baklås

2007-03-31T15:19:00.000+02:00

Det verkar som om jag helt har gått i baklås. Jag tänker tankar som jag övergav för flera år sedan. Den enda skillnaden är att jag numera vet att de är helt ologiska och vrickade. Det leder till att jag för helt absurda resonemang med mig själv.

- Jag känner mig tjock.
- Men är du helt dum i huvudet. Det vet du att du inte är.
- Nej, men det känns så!
- Ja men det är skillnad på känslor och på hur saker och ting faktiskt ÄR.
- Du är dum och jag tänker inte lyssna på dig!
- Du är också dum och jag skiter fullständigt i vad du tycker. Jag lyssnar föresten inte på dig heller.

Sådär håller jag på tills jag är så förvirrad att jag inte vet vem, den "bra" eller "dåliga" sidan av mig själv, som säger vad. Herregud, jag visste inte att jag fortfarande kunde vara en så irriterande och tålamodsprövande person. Jag är helt slut!

Kanske beror det på att sommaren närmar sig. Denna fantastiska årstid då man mer eller mindre ofrivilligt tvingas exponera sin egen kropp för omvärldens beskådande. Det finns naturligtvis inte en jävel som bryr sig om hur jag ser ut men blotta tanken på mig själv i en bikini gör att JAG börjar bry mig.

Kanske beror det på att jag har så mycket att göra i skolan. Jag fungerar inte så bra under stress (press däremot fungerar skitbra) och då väljer jag att fokusera på mat och min kropp eftersom det är så bekant och praktiskt. Jag behöver fokusera men fokuserar på fel saker. Helt logiskt. Eller inte.

Ärligt talat så struntar jag egentligen i vad det beror på. Jag måste sluta upp med att tänka så mycket, analysera lite mindre och istället koppla på autopiloten och bara köra.

Bilden av någon som mår bra

2007-03-30T17:34:00.000+02:00

Jag tror inte på att söka sanningen om mig själv. Jag tror inte att den finns. Tror inte att jag har en essens som alltid förblir densamma. Jag tror på förändring, på att söka sig själv i en ny tid, i ett nytt liv, i ett nytt sammanhang. Jag drar ifrån, lägger till, gör fel, gör rätt, gör om och under tiden framträder konturerna av en bild av mig själv, ramarna för min existens. Aldrig mer än så, aldrig någon sanning. Bara en reflektion.

Jag tror inte på att ge upp, tror inte att det ligger något värde i att ge vika trots att allt känns hopplöst. Jag tror på att jag överlever och på att det finns något i mig som gör att jag klarar vilken motgång som helst. Jag tror på att övertyga mig själv om att allting ordnar sig. Är det någonting jag vet, som jag har lärt mig, så är det att allt, på ett eller annat sätt, alltid ordnar sig. Så kämpar jag med bilden av mig själv som någon som inte kan raderas, suddas ut eller bortses ifrån. Bilden av någon som mår bra.

Det har varit en vecka då ingenting blir riktigt som man tänkt sig, då ingenting går som på räls och där minsta steg i någon riktning resulterar i att man kör huvudet rakt in i en vägg av betong.

I morse klev jag utanför dörren med en plastpåse i vardera handen, en med sopor i och en med mina saker i. Några minuter senare hade jag kommit halvvägs till busstationen och hade helt enligt planen endast en påse i min hand. Tyvärr innehöll denna påse matrester och mögliga mjölkkartonger och inte plånbok, iPod och böcker, den påsen låg i soptunnan. Det är vid sådana tillfällen man inser att man kanske borde sova lite mer, äta lite mer och plugga lite mindre.

Men det är något med vårvädret som får mig på bättre humör, något med ljuset och värmen. Idag stod jag på tågstationen och bara andades, som om det var en sysselsättning i sig. Att andas. Nu står fönstrena i lägenheten på vid gavel och de senaste dagarnas uppgivenhet vädras ut. Sonen sitter i solskenet på vardagsrumsgolvet och ritar och sjunger.

Även om det har varit en dålig vecka så satt jag på tåget för en tid sedan och funderade över om det är nu det vänder. Kommer jag att tänka tillbaka på den här tiden om några år och tänka att det var då det hände. Det var då jag började tillåta mig själv att må bra. Och jag tänker att dagarna som varit bara var en tillfällig svacka. Det är ingenting som måste definiera hela min existens. Jag mår trots allt ganska bra och vågar till och med erkänna det inför mig själv. Det är en enorm lättnad men ett helt nytt liv. Ett liv som jag inte kan särskilt mycket om och som jag måste lära mig att handskas med. På något mirakulöst sätt lyckades jag gå från att vara på väg mot total katastrof till att ha någon slags framtid. Och den där framtiden är lite läskig att tänka på. Vad ska jag göra med alla de år som jag inte trodde att jag skulle ha till förfogande? 25 år, det trodde jag aldrig att jag skulle bli. Men jag finns, jag är här, jag andas och mår bra.

Utmanad

2007-03-15T18:44:00.000+01:00

VBK tycker, med all rätt, att jag borde damma av den här bloggen och har därför utmanat mig att skriva sex underliga/egendomliga saker om mig själv. Nu råkar det vara så att hon har en nedranns tur eftersom jag egentligen borde skriva en seminarieuppgift till i morgon men mycket hellre skjuter upp det ytterliggare en timme och bloggar om underligheter istället.

Det här är vad jag har att förhålla mig till:

"Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa ens egen blogg för mer information."

Jamen då kör vi väl då!

1. Jag tycker inte om ambulansförare och jag är inte sen att informera dem om detta när jag tvingas beblanda mig med dem, vilket är oftare än vad man kanske skulle kunna tro.

2. När jag låg på sjukhus i åtta månader inredde jag mitt rum med trasmatta, krukväxter och familjefoton. Enligt mig var det mycket trivsamt men enligt andra var det ytterst suspekt. Man ska tydligen inte bosätta sig på akutavdelningar.

3. Jag har en storasyster och det i sig är inte så egendomligt men jag fick henne när jag var 22 år och vi har inte minsta tillstymmelse till gemensamt DNA. Det kom som en total överraskning, om än en trevlig sådan.

4. Jag tycker att rå potatis är bland det godaste man kan äta. Kokt potatis är helt okej men färskpotatis gillar jag inte alls. Jag liiider mig igenom sommaren och hoppar jämfota av glädje när potatisen blir "gammal" igen.

5. Jag har en oöppnad flaska Baileys som har stått i min bokhylla i ett och ett halvt år. Jag dricker väldigt sällan alkohol men det är mer än tillfällighet än ett aktivt beslut. När jag tänker efter så kanske det är bäst om den förblir oöppnad eftersom jag alltid får för mig att jag ska gå hem när jag är ute på galej och dricker sprit. Om jag befinner mig tvåhundra meter eller fyra mil hemifrån brukar jag inte ta med i beräkningen.

6. Jag gillar att baka tårtor men jag är inte särskilt förtjust i att äta upp dem efteråt. Den uppgiften brukar jag överlåta till andra. Här är resultatet av mitt senaste tårtbak, Lukas födelsedagstårta:

Jaha, då ska man kicka utmaningen vidare. Få se nu. Lotten, nej hon har redan skrivit och det är samma sak med Ica. Och VBK har redan lagt beslag på Bästisgrannen, för övrigt med samma avdammande motivering som gällde mig. Åh, ser man på, en underlighet till. Jag är nämligen extremt blyg (ni som känner mig kan sluta skratta nu, jag menar allvar) och vågar därför inte knacka på hos okända bloggare. Ni som känner er manade kan väl använda kommentarerna och skriva om hur underliga ni är. Det behöver ju inte vara sex stycken men en liten underlighet kanske?

2007-02-23T22:03:00.000+01:00

Trollet på bilden ovan är min son och han har sportlov nästa vecka. Jag misstänker att det var därför han tog en joggingtur inne på Hemköp i eftermiddags. Uppvärming, typ.

Att pendla är inte min grej

2007-02-19T17:29:00.000+01:00

Idag har jag haft upprop på en kurs som går i Västerås. Det innebär åtta veckors intensivt pendlande. Jag hatar att pendla.

För det första måste man gå upp tidigare än vad som är önskvärt. Och när man väl befinner sig på tågstationen och känner att man faktiskt har börjat piggna till lite, något man lätt gör när det är massor av minusgrader ute, så ska man sätta sig på ett varmt och mysigt tåg som vaggar en till sömns igen. När man sedan kliver ut på perrongen i Västerås är man så seg i roten att man knappt vet åt vilket håll högskolan ligger.

För det andra så fuckar pendlandet upp mina mattider. (Tro det eller ej men jag har faktiskt mattider. Det kan bero på att jag faktiskt äter nu för tiden, något jag inte ägnade mig åt i höstas. Jag borde ha pendlat då istället.) Om man äter frukost klockan sex borde man rimligtvis äta lunch runt elvasnåret men det går inte för då sitter man fortfarande på föreläsning. Och för att slippa spendera halva eftermiddagen i Västerås skyndar man sig med första bästa tåg hem. Trots det är jag aldrig hemma innan klockan två och då har min energinivå slagit i botten och jag orkar inte ställa mig och laga mat. Istället tar jag en banan och försöker se glad ut. Det brukar gå sådär. Eftersom lunchen alltid blir extremt försenad måste jag anstränga mig till det yttersta för att klämma in någon form av middag.

Nej, att pendla är inte bra för min hälsa och det är faktiskt ganska komiskt med tanke på att kursen jag precis påbörjat handlar om hälsopsykologi. När jag kom hem idag var jag näst intill medvetslös och la mig därför i sängen och tyckte synd om mig själv en stund. Efter ett par timmar kom jag på den lysande idén att kolla om jag hade feber. När jag konstaterade att jag hade 38,8 kände jag mig genast mycket piggare. Det är nämligen trevligare att ha en förklaring till varför man känner sig näst intill medvetslös än att gå runt och tro att man är bäng i bollen i största allmänhet.

Jag, mina själv och mina vänner djuren

2007-02-13T19:01:00.000+01:00

Trots att jag själv inte har några husdjur finns det vissa inslag av lurviga filurer i mitt liv. Djurägare tycker nämligen att det är väldigt praktiskt att dumpa sina små monster hos mig när de själva har bättre saker för sig. Min syster hade till exempel en katt en gång som sedan blev föräldrarnas katt och som jag numera har gemensam vårdnad om. Det innebär att Mistral, som katten heter, kommer och bor hos mig när föräldrarna åker utomlands, vilket de gör förvånande ofta. (Nejdå, jag är inte ett dugg avundsjuk på det. Jag trivs så bra här i det kalla, vintriga Sverige).

Att bara ha djur lite då och då ställer till en hel del problem. Man glömmer liksom lätt bort att man har dem. I lördags kväll låg jag i soffan och tittade på tv när det helt plötsligt hoppade upp en katt i mitt knä. Jag blev så rädd att jag höll på att ramla ur soffan och eftersom jag även gav upp ett illvrål blev Mistral också skiträdd och sprang och gömde sig under min säng och vägrade komma fram.

Men framför allt är det datoranvändandet som blir till ett helt företag. Djur verkar tycka att det bästa stället att befinna sig på är i en människas knä, och eftersom jag för det mesta har en dator i knät blir det lite trångt.

Här ligger jag och Mistral och läser bloggar. Ni ser väl hur uppenbart engagerad hon är. Personligen har jag stora problem med att använda tangenterna och har dessutom tio kilo katthår i munnen.

Men Mistral kan faktiskt vara en hjälpsam katt, här hjälper hon mig att scrolla så att jag kan fortsätta läsa en hysteriskt rolig sammanfattning av det senaste avsnittet av L Word:

Och så tillsist en annan fyrfotad vän vars specialitet är att nysa då hennes nos befinner sig en decimeter från skärmen. Jag kan väl inte påstå att jag uppskattar det nämnvärt.

Man kan kanske lätt få för sig att jag inte är särskilt förtjust i djur men jag gillar faktiskt djur, jodå, det gör jag. Jag tycker så mycket om djur så att när Lukas informerade mig om att han önskar sig en hund i födelsedagspresent så föreslog jag att han kan få en ödla istället. Ödlor bor nämligen i terrarium och man vet därför precis var man har dem, det vill säga så långt borta från datorn som möjligt.

Något måste man roa sig med när man har glömt bort hur man bloggar

2007-02-01T23:50:00.000+01:00

Fråga inte vad det är tänkt att symbolisera för det har jag ingen aning om. Jag vet bara att det var ett utmärkt sätt att slösa bort en hel eftermiddag.

Basketmatch med inslag av barn

2007-01-28T09:15:00.000+01:00

Igår var det dags för basketmatch igen, en match som jag inte alls skulle spela eftersom jag inte hade någon barnvakt. (Föräldrarna är nämligen i Finland och bekantar sig med nyfödingen). Men hastigt och lustigt reducerades laguppställningen från nio personer till sju. Det var bara att sätta sig ner och förhandla med sonen som var skrämmande bra på att få igenom sina villkor. Jag fick spela under förutsättningen att han fick titta på video under matchen och att jag köpte extra mycket lördagsgodis åt honom.

Matchen spelades mot ett ettrigt gäng spelare från Linköping men förvånande nog var vi minst lika ettriga, åtminstone i inledningen. Herregud vilken rivstart! Vi sprang och sprang och spelade vattentätt försvar. Tyvärr blockade deras långa spelare nästan alla våra närskott men då får man göra poäng på annat sätt, vilket vi gjorde. Vi hade några riktigt snygga anfall med klockrena passningar till spelare som trasslat sig genom motståndarnas försvar och stod alldeles fria under korgen. Vad min egen insats beträffar så är jag lite osäker på hur det egentligen gick. Mitt försvarsspel kändes okej men jag har en tendens att bli lite passiv i anfall. Vi vann i alla fall med cirka 20 poäng.

Och sonen då, hur skötte han sig? Han var på sitt allra bästa och mest samarbetsvilliga humör och skötte sig faktiskt exemplariskt. Han gjorde sig snabbt hemmastadd i ett hörn under vår avbytarbänk med målarbok, pennor, vattenflaska, godis och ipod. Då och då fick jag en puss och en uppmuntrande klapp på kinden av honom. Jag spelar alltså i ett lag där det är helt okej att förvara sin sexåring under avbytarbänken i samband med match. Det låter kanske lite märkligt men tag då i betänkande att det i det här laget finns spelare som dricker kaffe under halvtidspausen. Då gör ett barn under avbytarbänken varken till eller från. Det är mest lite hemtrevligt.

Mala text

2007-01-18T20:30:00.000+01:00

Jag ägnar mig just nu åt en väldigt fin och sofistikerad konstform som kallas "att mala ut en text". Det är rätt så enkelt egentligen. Man skriver helt enkelt om alla meningar så att de blir jättelåååånga och så refererar man lite mer än man borde. Förslagsvis kan man även slänga in lite citat som man sedan dissekerar genom att förklara vad den citerade menar. Ett annat tillvägagångssätt är att skriva samma sak två gånger men formulera sig helt annorlunda. Och varför gör man detta? Jo, för att man ska få ihop ex antal sidor text till sin hemtenta och för att man egentligen inte har en aning om vad man skriver om. Lägg till extrem tidsbrist och så är saken biff. Märkligt nog brukar man komma undan med det och kan fortsätta leva med föreställningen att man i alla fall har något av värde innanför pannbenet.

Bebis

2007-01-17T16:31:00.000+01:00

Jag har blivit moster igen! Och sötaste systersonen har blivit storebror. Eftersom han bara är 1,5 år är han en väldigt liten storebror men ändå. Så nu ligger det alltså en skrynklig fyrakilosklump i systerns famn där på andra sidan Östersjön. Det känns ju abstrakt och bra. Ett litet pyre som ska bekanta sig med världen och som jag ska bekanta mig med så fort jag bara kan. Men först ska jag ta och skriva lite om folkmord. Världen är lite väl kontrastrik ibland.

2007-01-05T00:23:00.000+01:00

Nytt år och ny banner. Den gamla kändes så dyster och bloggen behöver bli lite gladare. Jag behöver bli lite gladare. På tal om dyster så är det lite så jag känner mig när jag tänker på året som gått. Jag orkar inte skriva någon årskrönika, det har inte 2006 gjort sig förtjänt av. Jäkla skitår är vad det har varit. Men om jag ska vara lite positiv, och det har jag hört att man ska vara, så bådar det gott inför det år som kommer. Jag menar om förra året inte var så festligt så måste ju sannolikheten för att 2007 ska bli hur bra som helst öka.

Om jag förtsätter på det positivt inslagna spåret så började jag faktiskt spela basket förra året och det är det största som hänt mig sen eh... ja vad ska jag dra till med, sen Lukas föddes! Nu har det inte varit så mycket basketspel för min del den senaste månaden. Jag behövde en paus, en liten pysselstund för att klippa och klistra med mig själv, mitt liv, mina tankar och allt annat som behövde falla på plats. Och sakta har jag börjat ta form igen. Än så länge är jag mest en liten hög pape maché men jag är i alla fall någonting och det är mer än ingenting. Jag har en form och ett innehåll och det kommer man långt med. Man har något att bygga på. Så på måndag tänkte jag träna igen. Jag ska bara skriva en tenta på 10-15 sidor först och se till att prickikorv-sonen hämtas upp av sin pappa och kanske frosta av frysen. Men sen ska den här pape maché-högen spela basket.

Men allra, allra först ska jag sova. Det är bara det att den där prickikorv-sonen jag har är vaken mer än han sover om nätterna så det känns lite onödigt att gå och lägga sig när man ändå är uppe och springer tre gånger i timmen. Stackarn, det är inte lätt att ha vattkoppor.

Hej då, 2006. Tjenare, 2007!

2007-01-01T22:29:00.000+01:00

Jag och Lukas bestämde oss för att man faktiskt kan fira nyår ordentlig även om man bara år två personer. Som ett resultat av detta beslut tillbringade jag större delen av gårdagen i köket, så kändes det i alla fall. Den känslan kan mycket väl bero på att jag vanligtvis håller mig så långt borta från köket som möjligt. Lukas ville i alla fall ha buffé och buffé fick det bli. Det tar sin lilla tid att laga tre varmrätter och två efterrätter (även om det bara är till två personer) men det var det värt. Vi dukade med vårt finaste porslin (från IKEA), våra finaste bestick (från IKEA) och våra finaste glas (som förvånande nog inte är från IKEA utan arvegods och därför fina på riktigt). Lukas satte på sig skjorta, slips och kavaj och ansåg att han därmed var stiligast i världen. Trots att jag gjort mig till genom att BÅDE sminka mig och ha kjol tyckte inte Lukas att jag var fin nog, och tillverkade därför en krona i lila papper som han tvingade mig att bära resten av kvällen. Personligen kände jag mig lite som en transvestit men han verkade nöjd.

När det var dags att äta sprang Lukas runt och hängde julgranskulor i hela lägenheten, jag tände ljus och korkade upp Pommacen. Jag har inte druckit Pommac på evigheter och det var inte riktigt så gott som jag vill minnas. Lukas tyckte att det smakade öl och övergick snabbt till julmust. Men oj vad mätta vi blev. När vi väl tryckt i oss efterrätten vacklade vi in i vardagsrummet, ramlade ner i soffan och tittade sedan på film i väntan på tolvslaget.

När klockan började närma sig midnatt tyckte jag att det vore praktiskt om Lukas bytte om till pyjamas men han tvärvägrade. Han skulle vara fin. Jag var tvungen att rota fram en gammal flanellpyjamas som var både rutig och skjortaktig innan han lät sig övertygas och då med kravet att han skulle få behålla slipsen på. När vi skålade in det nya året i avslagen Pommac var Lukas alltså iklädd storrutig flanellpyjamas och dinosaurieslips. Jag hade naturligtvis den lila papperskronan på huvudet.

Det var en väldigt annorlunda och speciell nyårsafton och den kunde inte ha blivit bättre. Det är sådana dagar jag sparar på och plockar fram ur minnet när livet känns lite motigt. Den första dagen på det nya året kunde däremot varit bättre. Jag vaknade med snuva och halsont och kände mig allmänt risig. Under eftermiddagen upptäckte jag några mystiska prickar på Lukas hals och kunde konstatera att han har fått vattkoppor. Lite senare hittade jag även mystiska prickar av liknade sort på min rygg och började så smått fundera på om jag har fått bältros. Tjoho och tjohej, det var väl ett förträffligt sätt att börja det nya året på. Ja ja, men nyårsafton kan i alla fall ingen ta ifrån oss. Ha!

Alla dessa aftnar

2006-12-26T22:16:00.000+01:00

Julhysterin börjar så sakteliga lugna ner sig. Idag gjordes det sista rycket då jag hämtade sonen och firade mini-jul med honom och övriga familjen. Han tyckte otroligt nog om alla sina paket och tog sig till och med tid att inspektera innehållet i varje julklapp innan han rev av pappret på nästa. Han verkade nöjd och glad och det är jag också men mest för att det äntligen är över.

Jag gillar nämligen inte julen. Jag känner mig distanserad och obekväm och drabbas alltid av akut depression under julaftonskvällen. Jag tror att jag behöver neutraliseras för jag är så evinnerligt trött på hur en julafton paketeras. Det är julmat, Kalle Anka, julfika, julklappsutdelning och Karl-Bertil i precis samma ordning och på precis samma sätt som året innan och alla år innan dess. Det spelar ingen roll att jag har fina människor i runt omkring mig, det är formatet som inte fungerar för mig. Näe, nästa jul vill jag åka till Teneriffa och sippa paraplydrinkar eller sitta på en alptopp och titta på stjärnorna. I år satt S ensam hemma på julafton, käkade svampsoppa och verkade trivas ypperligt med det. Jag ska bli som hon.

Nu är det i alla fall överstökat för den här gången. Men innan man äntligen kan få lite lugn och ro så ska nyårsafton klaras av. Till skillnad från julen så har jag ingenting emot nyår även om jag inte tycker att det är så speciellt. I år blir det nog inte mycket till firande vilket Lukas inte är särskilt förtjust i. Men vad gör man när ens vänner består av en hoper tjejer som är 20+ och som inte har några barn? Jag kan inte ta med Lukas på spritfest och jag kan inte tvinga tjejkompisarna att sitta hemma med oss och dricka Pommac. Det slutar antagligen med att vi tittar på film hela kvällen och att Lukas somnar i mitt knä innan klockan är tolv. Jag tror att han överlever det också. Med tiden kommer han troligtvis fylla sin kvot av vilda nyårsfester.

Hänt i helgen

2006-12-17T18:36:00.000+01:00

.
Fredag
Strax efter klockan ett åker jag genom Herrskogen. Solen skiner och gräset ute på fälten är fortfarande grönt. Det är december men det känns som om jag färdas genom våren. Jag rör mig närmre och närmre den stad som är mitt mål och någonting inuti mig lättar. Kanske är det den annars ständigt närvarande oron som plötsligt stillas.

När jag tjugo minuter senare går över skolgårdens grus ser jag honom stå och hänga över ett staket. Han har inte sett mig än och i några sekunder betraktar jag honom utan att han vet att jag är där. Han söker bland föräldrarna som går från parkeringen upp mot skolan. Han letar efter ett bekant ansikte, mitt ansikte. Så får han plötsligt syn på mig, börjar leende springa mot mig och jag vet att de närmaste dagarna kommer den där oron inte att existera.

Lördag
När man inte har sitt barn hos sig jämt har julförberedelserna en tendens att i perioder bli väldigt intensiva. I helgen skulle vi hinna med att baka lussebullar, koka knäck, julpynta (uärk!) och ta ställning till om vi överhuvudtaget ska ha någon gran i år eller ej. Därför stod jag redan klockan åtta i lördags morse och knådade deg.

Baka går an:

Fina blir dom:

Men russin kan man tydligen gärna vara utan:

Jag tycker att det är helt okej att baka men att koka knäck är ett djävulens påfund. Det tar en evighet (jag vägrar nämligen att göra knäck i mikron, det är fusk), man får ryggskott av att stå böjd över diskbänken och fylla formarna och efteråt har man stänk av knäck på hela spisen och omkringliggande golv. Den här gången lyckades jag dessutom tajma färdig middag med färdig knäcksmet. Middagen fick vänta, annars hade knäcken blivit stenhårda men kalla pommes frites är inte så gott. Ungefär såhär kul är det att titta på kokande smet, det vill säga inte kul alls:

Söndag
Jag och sonen bestämmer oss för att gå på promenad och känner oss smått chockade när vi kliver ut i minusgrader. Vi blir snabbt röda om både näsor och kinder. Sonen springer sig varm medan jag fotar frostiga löv. Sedan går vi in och dricker varm choklad och äter lussebullar, knäck och pepparkakor. Adventsstjärnan lyser i fönstret, ljusen är tända och pojken mittemot mig har fortfarande rosiga kinder. Kort därefter hämtas han av sin pappa och rullgardinen dras ner.

Den där oron som inte existerat under några dagar letar sig snabbt tillbaka och lägger sig tillrätta under huden. Det blir tomt och tyst. Mitt liv svänger för mycket mellan den lycka jag känner några få dagar i månaden och de mer eller mindre djupa avgrunderna jag befinner mig i däremellan. Hur gör man för att inte låta allt det svåra överskugga det som är bra? Det är min största utmaning just nu, att försöka få dom fina dagarna att påverka mig mer än dom som inte är så bra.

2006-12-10T21:40:00.000+01:00

Efter lördagens förvirrade tillstånd kände jag mig tvingad att vidta vissa åtgärder för att få ordning på mig själv och mitt liv. Därför har jag, mina själv och dom andra omgrupperat oss. Igår packade vi ihop våra saker och begav oss hem till föräldrarna. Här får man mat, kvällste, en skön säng att sova i och en brasa att värma sig vid. Jag känner mig redan lite piggare och mer förankrad i verkligheten.

Här äter man hela tiden. Först är det frukost och sedan förmiddagsfika då man diskuterar vad man ska äta till lunch. På eftermiddagen fikar man igen och bestämmer vad man ska äta till middag. På kvällarna dricker man te och äter gummiost. Trots att jag inte är så förtjust i mat är jag nöjd med upplägget. Min kropp måste dock befinna sig i chock med tanke på att matintaget helt plötsligt ökat med fyrahundra procent.

När jag inte äter fördriver jag dagarna med att spela piano. Det låter sådär men jag är löjligt förtjust i pianospel så jag fortsätter att hamra sönder tangenterna. Annars är min hjärna blank. Jag befinner mig i en evighetslång sömn som jag inte kan ta mig ur. Jag söker fortfarande efter någon form av energi. Något som kan få mig att fokusera. Jag driver omkring för mycket. Som om jag saknar förmågan att skapa mig en plats att kalla hemma. Jag har vant mig vid att fly, att alltid kasta en hastig blick över axeln bara för att vara på den säkra sidan. Och även nu när flykten är avklarad känner jag mig rotlös. Min stad är inte min. Den är bara en kuliss. Jag börjar mer och mer inse att hemma för mig aldrig kan vara en plats. Hemma är en känsla, en tidpunkt, Lukas skratt och allra finaste vännens röst i telefonen.