Äh, vi tar lite bilder istället

Eftersom allt jag skriver för tillfället antingen är ren smörja eller så deprimerande att jag inte vill kännas vid det sammanfattar jag min och Lukas första semestervecka i bilder. Som synes har vi bland annat hängt på stranden (i både sol och regn), käkat jordgubbar och spelat minigolf. Alldeles strax åker Lukas till sin pappa och tanken är att jag under nästa vecka åter ska leka student. Jag är tämligen övertygad om att det kommer gå käpprätt åt helvete.

Sommaren gör ont

Varje årstid bär med sig sin beskärda del av minnen och sommaren är inget undantag. Sommaren är faktiskt värst av alla. Jag kan inte riktigt njuta av solen och värmen. Det finns alldeles för mycket som rör sig inuti, händelser som börjar skruva på sig, ansikten som fladdrar förbi. Jag låter det hända för att det inte finns någon mening med att skjuta upp det. Förr eller senare måste jag ta itu med det. Jag måste definiera och sortera så att var sak hamnar på sin plats och sedan låta allting falla tillbaka in i glömskan igen, där det hör hemma.

Ibland känns det som att det aldrig kommer att ta slut, som att det är ett djup utan botten som minnena väller upp ifrån. En evighetslång kavalkad av smärta som vägrar avta i styrka. Jag sluter ögonen, tar ett djupt andetag och mobiliserar alla min styrka för att ännu en gång låta mitt förflutna slita mig i stycken. Jag gör mig själv sårbar, jag måste göra det, för att bli starkare på sikt. Men det gör ont, det gör fortfarande så fruktansvärt ont.

Så jag känner mig lite sorgsen just nu och jag fäller en och annan tår över att jag inte kan vara i mitt liv, leva det, fullt ut. Till viss del känner jag mig fortfarande avskiljd från min kropp. Jag står utanför och betraktar mig själv som om jag vore något helt främmande. Det finns vissa saker som jag inte kan förlika mig med, vissa sidor av mig själv som jag undviker att utforska närmare. Jag är rädd för vad jag bär inom mig, för vad jag skulle kunna bli om jag inte är på min vakt.

Och jag kan inte släppa tanken på att jag lever på övertid eller att det är något slags misstag att jag fortfarande lever. Jag vet inte om jag är värd all den här tiden, om jag är värd att få leva det här livet. Jag vet inte om jag någonsin var värd att få finnas överhuvudtaget. Egentligen är inte det här mina tankar, de är ett resultat av det som varit, men det gör dem inte mindre verkliga eller smärtsamma. Just nu kan jag inte tillåta mig själv att tänka att jag är värd något och det gör mig så oändligt ledsen, så besviken och så trött på mig själv att jag helst av allt vill snabbspola förbi den här passagen av mitt liv. Tyvärr fungerar inte livet så, alla dagar måste levas i en specifik ordning oavsett hur ont det gör, hur tröttsamt det är eller hur mycket som går förlorat på vägen.

Ingenting är ingenting för alltid

Jag sitter på bussen och klottrar de två sista sidorna i Foucaults ”Sexualitetens historia” fulla med ord. Jag vet inte varför jag tycker att det känns tilltalande, nästan vackert på något sätt. Jag skriver hela tiden numera. Orden flyter fram i en strid ström av bekännelser men jag rör mig i utkanterna, bortanför det som kan offentliggöras. Det är väl inga hemligheter direkt men det ligger för nära mig själv för att jag ska kunna ta ansvar för det. Tänk att jag har kommit dit, nått den gräns då mitt värde inte bestäms av hur mycket av mitt liv som fläcks ut för vem som helst att ta del av. Det är inte enbart med misären som näring som mitt hjärta förmår att pumpa vidare. När kom jag till den insikten? När började det livet?

Förr hämtade jag min styrka ur förtrycket. Det är märkligt egentligen att det som tryckte ner mig samtidigt var det som fick mig att sträva uppåt, framåt. Det var drömmen om något annat, något helt olikt det som var, som drev mig. Ett tyst mantra i mitt huvud, en viskning så att ingen skulle höra: ingenting är ingenting för alltid. Det var en dröm då, en utopi som knappast kändes möjlig att få uppleva men nu är den min verklighet. Och jag drabbas av en överjordisk rädsla när jag inser att detta är något som jag också måste överleva. Jag måste ta mig igenom även den här verkligheten, förhoppningsvis med livet i behåll. Det var inte riktigt så jag hade föreställt mig friheten, som ett tillstånd som måste bemästras snarare än att bara vara i. Så jag gör mig ofri ibland och maktlös, för makt är otäckt för den som inte är van att handskas med den. Jag vilar i det gamla och välbekanta men pauserna blir allt kortare. Det nya tar över mer och mer, och allteftersom tiden går minskar min rädsla. Jag blir lite rakar i ryggen och vågar erkänna att jag förändrats men att jag alltjämt är den jag alltid har varit. Jag bär mina två själv med mig, det gamla och det nya, de lever sida vid sida men smälter långsamt samman. Jag blir något annat, något jag aldrig tidigare varit. Hel.

Jag bestämde mig för att sluta skämmas, för att jag inte tror på skam eller på att den kan föra mig vidare. Istället bestämde jag mig för att stå för allt, för att ta ansvar för den del av historien som var min trots att jag misstänkte, eller egentligen visste, att de andra aldrig skulle ta ansvar för sin del. Jag gick vidare. De står kvar. Jag vill gärna tro att det är det som gör att jag vinner i slutändan, trots allt. Jag hoppas att de skäms. Det gör inte jag.