Att vara ute

Jag har spenderat dagen på landet, hos F. Klyvt ved, arbetat med kroppen, blivit svettig. Druckit kaffe i solen och konstaterat att det bästa med att arbeta är att det är så skönt att ta en paus.

En kattunge i knät, svart med vita strån på öronen. Hundar överallt, ulliga små valpar som precis öppnat ögonen. Hästar med mjuka mular. Två föl som jagar varandra i hagen. De stora fälten och de röda husen som ligger utspridda lite på måfå. Bara röda hus.

Det var så lätt att vara i allt det där. Så stort och öppet i jämförelse med den slutna lägenheten. Jag borde vara ute mer.

Otåligheten

Jag har drabbats av en stor otålighet. Kanske har det med ledighet att göra, med all tid som står till mitt förfogande. Jag vet inte.

Jag känner att jag borde göra något vettigt av den här tiden men jag får inte ur mig någonting. Jag går rastlös runt här hemma. Försöker skriva men det händer ingenting. Plockar upp gitarren men det låter bara skit. Jag tar till och med fram mitt skissblock och blyertspennorna men resultatet uteblir.

Jag finner det olidligt. Det här behovet av att uttrycka mig och oförmågan att kunna göra det.

I morgon ska jag jobba hela dagen. Det är en stor befrielse.

Att få tiden att gå

Jag gör mitt bästa för att försöka rossla ur mig den förkylning som jag dragits med i över en vecka. Den vägrar släppa taget, kryper bara längre ner i luftvägarna och verkar dessutom göra mitt redan vilsna högra öga grumligt och ännu mer förvirrat.

Jag misstänker att det här kommer att bli en lång dag. Jag kände mig uttråkad redan när jag vaknade i morse och jag har ännu inte kommit på vad jag vill göra med den här dagen. Vissa dagar är väl så, på gränsen till meningslösa och bara utfyllnad i livet. Lite som pausunderhållning eller musiken som spelas när man står i telefonkö.

Jag ångrar att jag avslutade min prenumeration på DN. Trots att jag läste den mycket sporadiskt saknar jag den, och jag saknar rutinen, som liksom satt sig i muskelminnet, att varje morgon gå ut i hallen och hämta tidningen. Det kändes vuxet på något sätt. Nu spelar jag tvspel istället. Det känns inte så vuxet, men det är åtminstone ett sätt att fördriva tiden.

Jag går otåligt och väntar på att något ska hända, och under tiden jag väntar försöker jag bara få tiden att gå. Timme efter timme. Dag efter dag.

Om de första staplande stegen som arbetslös

Sedan några dagar tillbaka är jag arbetslös eller arbetssökande om man vill vara lite mer positiv, och det ska man vara har jag hört. Hittills är jag ganska nöjd med min tillvaro men det kan eventuellt bero på att jag varit så fruktansvärt sjuk de senaste dagarna och det har varit ganska praktiskt att vara "ledig". Jag har dessutom inte hunnit med att bli vare sig uttråkad eller understimulerad.

Av erfarenhet vet jag dock att jag i längden inte mår så bra av sladdriga rutiner och dagar som fylls av ingenting alls. Jag är i behov av en plan. I stora drag ser den i dagsläget ut ungefär såhär:

Jag ska

• äta
• skriva
• söka jobb

För att se till att jag håller mig på banan har jag idag ägnat fem timmar åt att tillverka en ny skrivbordsbakgrund till datorn innehållande mitt nya schema. Att det tog så lång tid beror på att jag tycker om att göra saker från grunden och på egen hand, utan hjälp eller fusk. Och ska man då klura ut hur man på bästa sätt får ett papper att se avrivet ut så tar det sin lilla tid. Tyvärr innebar det att jag redan första dagen frångick planen på alla punkter och dessutom fick en stel nacke. Jag är å andra sidan väldigt nöjd med resultatet.

(Klick på bilden för en större variant)

Det känns som om jag och Photoshop kommer att spendera en hel del tid med varandra framöver. Men inte i morgon för då ska jag jobba.