På väg

Landsvägen.
Rapsfälten.
Revor av sol som bryter fram genom en himmel tung av sommarregn.

Jag åker till en stad som inte är min. På väg mot något eller på väg bort från något. På den punkten är jag inte riktigt säker. Kroppen skaver mot bilsätet. Handlederna värker. Jag är trött. Gör av med energi som jag inte har.

Jag har jobbat mig ner i svärtan. Nu ska jag jobba mig upp igen. Den stora tröttheten som gör att det känns som en omöjlighet. Tankarna som skrämmer. Jag vill inte vara här. Vill inte vara någonstans. Vill inte vara alls.

Ibland känns det som att jag alltid kommer att ha det såhär. Att jag aldrig hade någon chans att ha det på något annat sätt. Det är svårt att ta sig ur invanda mönster. Det är svårt att lära om sin hjärna. Det är som om min hjärna med en viss regelbundenhet, om än tillsynes i förbifarten, bestämmer sig för att sluta tänka logiskt. Då drar tankarna iväg, löper amok, utan riktning eller mål. Då mår jag dåligt. Känner att jag vill dö lite. Känner att allt är betydligt mer meningslöst än den vanliga känslan av meningslöshet som jag allt som oftast kan hålla på avstånd genom att hålla mig sysselsatt.

När mina tankar inte fungerar så fungerar inte jag. Jag har aldrig lust med något, vill aldrig någonting. Jag måste med tankens kraft övertyga mig själv om vikten av att göra saker. Borsta tänderna, duscha, gå till jobbet, äta mat, träffa folk. Jag tänker att det där är sådant som andra människor gör vilket måste betyda att det är av viss vikt, så då gör jag likadant. Även om jag inte vill. Även om jag inte känner för det. För det där är sådant som man bör göra, och kanske till och med uppskatta, om man är en människa. Och jag är ju en människa, om än en något kantstött och tilltrasslad sort. Men jag är duktigt på att låtsas. Om jag har en bra dag kan jag till och med lura mig själv. Man ska inte känna efter för mycket. Det mår ingen bra av.

Att det ska vara så svårt att leva. Jag återkommer ständigt till att jag inte riktigt verkar ha det i mig. Att leva. Det är nog trots allt min största färdighetsbrist. Allt, även den minsta och mest betydelselösa sak, kräver ansträngning och tankeverksamhet. Ingenting verkar gå per automatik. 

Och så ska jag försöka förlika mig med att det är såhär jag är, det är såhär jag fungerar. Jag hyser nämligen inte så stora förhoppningar om att jag kommer att klara av att vara på något annat sätt. Vissa saker går inte att förändra hos sig själv. Det är som det är. 

Det gör mig trött att tänka på alla de år jag har framför mig så jag försöker att undvika det. Jag delar upp tiden i små och mer hanterbara delar. Hur stora delarna blir beror på hur jag mår. En timme, en dag, en vecka, en månad. Men aldrig mer än ett halvår i taget för då blir jag yr i huvudet. Då blir det för abstrakt och ogripbart. Kanske är det just detta som är orsaken till meningslösheten. För hur var det nu igen: 

"Om du inte vet vart du ska, spelar det ingen roll vilken väg du tar."

Jag är på irrfärd genom livet. En gnista av ett tomtebloss som faller genom en svart natthimmel. Utan vare sig riktning eller mål, och med den ständiga känslan av meningslöshet som sällskap. Jag konstaterar återigen att det, såhär vid närmare eftertanke, är rätt sorgligt egentligen.

Ögonblick

Det händer ibland att jag läser en text som är så skärande vacker att jag påminns om hur mycket jag tycker om att skriva. Varför slutar man med sådant som man tycker om? Varför slutade jag skriva? Det handlar inte om tid. Jag har tid. Det handlar om lust. Jag har inte lust. Jag har sällan lust. Jag är en sådan där som inte vill någonting. Viljelös är vad jag är. Jag drivs av något annat. Kanske av behov eller instinkt, eller sådant där som man måste. Det är rätt sorgligt egentligen.

Jag försöker se mig själv som jag är. Det är ett projekt jag ägnat mig åt en tid och det är ingen rolig historia. Men jag tror att det är nyttigt, kanske livsnödvändigt. Jag blir aldrig färdig, det blir väl ingen. Jag konstruerar mig själv igen och igen. Bygger nytt. Renoverar. Blir aldrig nöjd. Duger aldrig riktigt om jag frågar mig själv.

Det är så hårt det här livet som jag skapat åt mig själv. Så skoningslöst. Jag har slutat tänka efter. Det blir liksom aldrig av.

Jag åt korv och makaroner till lunch idag. Drack kaffe och åt en lussekatt. Köpte snus. Gav katten mat.

Tomt och tyst är det, och alla ljud stör mig. Det var väl allt.

1995 och världen krymper

Jag gör dig illa genom att finnas till. För i dina ögon är jag du och allt som hände dig måste även hända mig. Det bara fortsätter. Det tar aldrig slut. Allt det som du gör mot mig har även blivit gjort mot dig.

Men om du lämnar mig här, om du låter mig gå, så lovar jag att glömma allt. Vi kan låtsas som att allt som varit aldrig har hänt, att det bara var något som någon hittade på. Att det inte var på riktigt. Om vi skiljs åt nu, går åt var sitt håll, så kanske våra liv, ditt liv och mitt liv, kan fortsätta.

Om det inte var för det där med att vi sitter i hop. Att våra kroppar ibland flyter in i varandra. Mina ögon och mina fräknar i ditt ansikte. Din lukt på min hud.

Ibland känner jag att du ser mig, som när du säger förlåt, när du låter mig veta att du gör orätt. För du vet och jag vet att ingenting gott kan komma ur det här. Ändå måste det pågå.

Men alla dom andra gångerna när du inte ser mig, dom tynger mig. Att det ska behöva göra så ont att vara din lindring. Om det bara fanns ett annat sätt. Men du har provat alla andra utvägar, och nu är det bara jag kvar. Jag är din utväg och din återvändsgränd. För vi är fast här, vi kommer ingenstans. Och du kan inte låta mig gå.

Sjukhuslukt

Planeringsdagar med jobbet, på något lagom sunkigt hotell i Ramnäs. Mitt rum luktar sjukhus. Jag ligger i sängen och tänker att det inte riktigt funkar. Sjukhuslukt funkar inte. Jag får ångest.

Jag får för mig att det finns något viktigt att lära sig av det här, oklart vad. Jag kan inte sätta fingret på det. Kanske är det det gamla som tränger sig på och vill påminna mig om att det finns där i bakgrunden. Sjukhuset, ångesten, landstingets vita koppar som jag krossar mot badrumsgolvet. Skärvorna. Så längesedan i tid räknat men så nära i känslan.

Hela situationen känns bisarr. Här befinner jag mig i egenskap av snart trettioårig kompetent beteendevetare och inuti känner jag mig som en rädd och trasig nittonåring.

Jag försöker samla mig. Snart är det middag. Det är ingen fara. Då var då. Nu är nu. Ett par djupa andetag och ett försöka att skjuta undan alla gamla minnen som skymmer sikten.

Nej, sjukhuslukt funkar inte. Det kan vara bra att veta.

Nära inpå

Förut var jag där. Nu är jag här. Då och nu, och avståndet mellan den tid som varit och den tid som är som minskat, igen. Det ligger så nära inpå. I huden, i händerna, i hjärtat som bultar snabbare igen.

Hon frågar och jag svarar. Följer bilderna och minns, igen. Det är så mycket hon vill veta. Det är så lite jag vill berätta. Jag vill inte ha allt det där i mig. Men det finns där, alltid finns det där.

Jag tittar bort. Hittar en lapp på anslagstavlan att vara i, att andas i. Jag lägger plötsligt märke till att golvet är smutsigt, att mina skor är trasiga. Så fullständigt ovidkommande. Hon ställer en ny fråga. Jag förblir tyst. Jag förstår inte vad det är hon vill veta, vad jag förväntas delge henne.

Mina naglar har pressat sig in i den tunna huden strax ovanför vänster nyckelben. Det gör inte ont hur hårt jag än trycker. Hon säger mitt namn och jag tittar upp. Hon vill mig inget ont ändå gör hon mig illa. Hennes frågor gör mig illa. Det är frågornas fel. Det är frågorna som gör att allt ligger så nära inpå, igen.

Jag öppnar munnen för att säga något men stänger den igen. Hon väntar, tålmodigt. Det är fint att hon orkar vänta. Jag tittar på det smutsiga golvet igen. Funderar på när det städades senast. Tänker på oviktiga saker som får allt det där som kommit så nära inpå att tryckas undan. Fyller huvudet med nonsens. Tar mig upp till ytan igen. Blir mig själv.

En känsla av nederlag dröjer sig kvar. Jag hade ingenting att bevisa, men ändå. Det gick inte den här gången heller. Om jag bara hade förstått vad det var hon ville veta. Om jag bara hade förstått det, trots att allt det där kom så nära inpå.

Samtal

Jag vill minnas att jag skrev förut. Visst gjorde jag det? Text efter text om hur svart allting var. Jo, jag minns det nu, att det var så det var. Det var en tröst att skriva. Att hitta ord för allt det där, det där som var och som fortfarande är ibland.

Jag känner mig borttappad ibland, kvarglömd. Det är så svårt det där, du vet, att inte höra till. Aldrig hitta hem, eller komma fram. Vilsenheten, att inte riktigt veta i vilken riktning vägen kröker sig, vart man är på väg. Några stapplande steg på egen hand. Kanske någon som håller en i hand, gör en sällskap en bit, om man har tur.

Jag har varit trött förstår du. Tappat fart. Fastnat i ett tillstånd av ovisshet, funderat. Tappat mitt språk. Som av en händelse rann det plötsligt ifrån mig och jag tystnade. Nej, det har inte funnits mycket att säga. Ingenting att berätta.

Jag väntar på dig, väntar på att du ska våga dig fram. Jag får en skymt av dig ibland. Ser hur du rör dig genom rummen här hemma utan att ge dig till känna. Jodå, jag har sett dig. Jag vet att du finns.

Att orka

December har aldrig gått så fort. Liksom kastat sig fram längs en rak linje på väg mot julafton. I tankarna har jag varit här och nu, nästan omedveten om att tiden tickat på, att dagar har kommit och gått. Ingenting i form av julbestyr har hunnits med. Jag har varit upptagen med annat. Så upptagen att jag inte har hunnit med att må dåligt. Och så har livet, så som jag är van att se det, återigen bytt skepnad. Skiftat färg och blivit ljusare. Här finns ingen plats över att må dåligt på, inget utrymme för tvekan eller tvivel.

Jag cyklar kroppen trött till hembesök efter hembesök. Jag tänker huvudet tomt i planeringen inför beteendeexperiment och kognitiva omstruktureringar. Jag gör det jag måste göra utan att behöva balansera på gränsen till vad som är genomförbart. Jag orkar.

Det är så märkligt att orka, så stort och så omvälvande. Att känna att jag räcker till trots att jag, enligt vad som förut var rimligt, har alldeles för mycket att göra. Det som förut hade lett till mental härdsmälta leder nu till en behaglig trötthet. Att orka, vilken grej.

Nu gäller det bara att hänga med, att haka på när livet expanderar och öppnar upp sig. Och att inte glömma, för allt i världen, att jag har jobbat hårt för att ta mig hit. Jag förtjänar det här. Det gör jag faktiskt.

Att vara ute

Jag har spenderat dagen på landet, hos F. Klyvt ved, arbetat med kroppen, blivit svettig. Druckit kaffe i solen och konstaterat att det bästa med att arbeta är att det är så skönt att ta en paus.

En kattunge i knät, svart med vita strån på öronen. Hundar överallt, ulliga små valpar som precis öppnat ögonen. Hästar med mjuka mular. Två föl som jagar varandra i hagen. De stora fälten och de röda husen som ligger utspridda lite på måfå. Bara röda hus.

Det var så lätt att vara i allt det där. Så stort och öppet i jämförelse med den slutna lägenheten. Jag borde vara ute mer.

Otåligheten

Jag har drabbats av en stor otålighet. Kanske har det med ledighet att göra, med all tid som står till mitt förfogande. Jag vet inte.

Jag känner att jag borde göra något vettigt av den här tiden men jag får inte ur mig någonting. Jag går rastlös runt här hemma. Försöker skriva men det händer ingenting. Plockar upp gitarren men det låter bara skit. Jag tar till och med fram mitt skissblock och blyertspennorna men resultatet uteblir.

Jag finner det olidligt. Det här behovet av att uttrycka mig och oförmågan att kunna göra det.

I morgon ska jag jobba hela dagen. Det är en stor befrielse.