Jag, mina själv och dom andra

Ibland känns det som att jag alltid kommer att ha det såhär. Att jag aldrig hade någon chans att ha det på något annat sätt. Det är svårt att ta sig ur invanda mönster. Det är svårt att lära om sin hjärna. Det är som om min hjärna med en viss regelbundenhet, om än tillsynes i förbifarten, bestämmer sig för att sluta tänka logiskt. Då drar tankarna iväg, löper amok, utan riktning eller mål. Då mår jag dåligt. Känner att jag vill dö lite. Känner att allt är betydligt mer meningslöst än den vanliga känslan av meningslöshet som jag allt som oftast kan hålla på avstånd genom att hålla mig sysselsatt.

När mina tankar inte fungerar så fungerar inte jag. Jag har aldrig lust med något, vill aldrig någonting. Jag måste med tankens kraft övertyga mig själv om vikten av att göra saker. Borsta tänderna, duscha, gå till jobbet, äta mat, träffa folk. Jag tänker att det där är sådant som andra människor gör vilket måste betyda att det är av viss vikt, så då gör jag likadant. Även om jag inte vill. Även om jag inte känner för det. För det där är sådant som man bör göra, och kanske till och med uppskatta, om man är en människa. Och jag är ju en människa, om än en något kantstött och tilltrasslad sort. Men jag är duktigt på att låtsas. Om jag har en bra dag kan jag till och med lura mig själv. Man ska inte känna efter för mycket. Det mår ingen bra av.

Att det ska vara så svårt att leva. Jag återkommer ständigt till att jag inte riktigt verkar ha det i mig. Att leva. Det är nog trots allt min största färdighetsbrist. Allt, även den minsta och mest betydelselösa sak, kräver ansträngning och tankeverksamhet. Ingenting verkar gå per automatik. 

Och så ska jag försöka förlika mig med att det är såhär jag är, det är såhär jag fungerar. Jag hyser nämligen inte så stora förhoppningar om att jag kommer att klara av att vara på något annat sätt. Vissa saker går inte att förändra hos sig själv. Det är som det är. 

Det gör mig trött att tänka på alla de år jag har framför mig så jag försöker att undvika det. Jag delar upp tiden i små och mer hanterbara delar. Hur stora delarna blir beror på hur jag mår. En timme, en dag, en vecka, en månad. Men aldrig mer än ett halvår i taget för då blir jag yr i huvudet. Då blir det för abstrakt och ogripbart. Kanske är det just detta som är orsaken till meningslösheten. För hur var det nu igen: 

"Om du inte vet vart du ska, spelar det ingen roll vilken väg du tar."

Jag är på irrfärd genom livet. En gnista av ett tomtebloss som faller genom en svart natthimmel. Utan vare sig riktning eller mål, och med den ständiga känslan av meningslöshet som sällskap. Jag konstaterar återigen att det, såhär vid närmare eftertanke, är rätt sorgligt egentligen.