Och när jag slutat sakna så finns du inte mer

Han sparkar av sig sina träskor, de urblekta svarta med vita och röda färgstänk på. Han fattar mina händer, mina små händer som försvinner i hans stora. Han snurrar mig runt, runt och mina fötter lyfter från marken. Jag flyger genom luften, svävar ovanför marken och det kittlar i min mage. När jag sedan landar på den nyklippta gräsmattan skriker jag av skratt och hoppar jämfota av glädje. En gång till pappa, ber jag, en gång till. Och han snurrar runt med mig en gång till, han snurrar mig om och om igen, varje kväll, hela sommaren.

Så kommer hösten och varje natt drömmer jag mardrömmar. Ibland springer jag in i mina föräldrars sovrum och kryper ner bredvid honom, alltid på hans sida, aldrig på hennes. Jag ligger med huvudet mot hans håriga bröst, lyssnar på hans hjärtslag och tänker att han luktar gott.

Dagarna då han hämtar mig hos dagmamman är de bästa. Jag står med näsan tryckt mot fönsterrutan och ser hans bil svänga in på kvarteret. Min pappa, ropar jag, nu kommer min pappa. Sedan sitter jag bredvid honom i framsätet och äter smörgåsar som blivit över från hans matsäck. Han ser alltid till att det finns smörgåsar kvar i den blå plastburken och jag gillar knäckemackorna bäst. De som blev lite sega efter en hel dag i skogen.

När vi kommer hem sitter jag i hans knä och han berättar om den tama älgen Harald som han träffar i skogen ibland. Jag tittar på pappa med stora ögon och tänker att han är bäst i världen. Att Harald inte finns på riktigt spelar ingen roll.

Nu finns inte heller pappa på riktigt, det är åtminstone så det känns. Bilden av honom bleknar mer och mer. Jag kan inte längre minnas hans röst, hans lukt, hans skratt. Han har reducerats till någon jag berättar om för Lukas ibland, en saga om någon som egentligen inte finns om det inte vore för den saknad som blossar upp inom mig varje gång jag nämner hans namn. Och när även saknaden bleknat bort finns han inte alls. Det gör ont att tänka att det ska behöva bli så.

I'm more than what you've made of me

En av mina största bedrifter var att älska dig, trots allt. Då, för länge sedan, kunde jag möta din blick och intala mig själv att det fanns något där att kämpa för. Jag kunde stå ut, bära dig och alla dina bördor på ett barns axlar och nästintill förintas. Och alltid utan tårar, mina tårar lät jag dig aldrig se. För din smärta var alltid värd mer än min egen. Din smärta var värd att bekämpa.

Jag kunde se på dig ibland då du stod i köket och kokade sylt. Jag stod i dörröppningen och iakttog en annan värld, ett helt annat liv. Dina händer som med en slev rörde om i kastrullerna, som varsamt plockade med de tomma glasburkarna, som skrev på etiketterna med runda bokstäver. Den ömhet som strålade ut från dina händer lade sig som bomull mellan mig och allt som gjorde ont. Den förvissade mig om att du faktiskt kunde bry dig om något, även om det bara var några burkar med jordgubbssylt.

Så jag kunde älska dig, jag kunde tro på dig och jag kunde hoppas på att allting någon gång, någonstans, skulle bli annorlunda. Jag kunde med ett barns envishet övertyga mig själv om att samma människa som med kärlek i blicken fyllde de där glasburkarna med rykande het jordgubbssylt någon gång i framtiden även skulle titta på mig med kärlek i blicken. Om jag bara hade tålamod. Om jag bara trofast fanns vid din sida. Om jag bara fanns till för dig på vilket sätt du än önskade. Om jag bara klarade av att göra allt detta så skulle fasaderna falla. Du skulle älska mig, säga orden, leva orden.

Det hände aldrig. Och en av mina största bedrifter blev mitt största misstag. Att älska dig. Mamma.

Jag måste släppa taget nu.