I'm more than what you've made of me

En av mina största bedrifter var att älska dig, trots allt. Då, för länge sedan, kunde jag möta din blick och intala mig själv att det fanns något där att kämpa för. Jag kunde stå ut, bära dig och alla dina bördor på ett barns axlar och nästintill förintas. Och alltid utan tårar, mina tårar lät jag dig aldrig se. För din smärta var alltid värd mer än min egen. Din smärta var värd att bekämpa.

Jag kunde se på dig ibland då du stod i köket och kokade sylt. Jag stod i dörröppningen och iakttog en annan värld, ett helt annat liv. Dina händer som med en slev rörde om i kastrullerna, som varsamt plockade med de tomma glasburkarna, som skrev på etiketterna med runda bokstäver. Den ömhet som strålade ut från dina händer lade sig som bomull mellan mig och allt som gjorde ont. Den förvissade mig om att du faktiskt kunde bry dig om något, även om det bara var några burkar med jordgubbssylt.

Så jag kunde älska dig, jag kunde tro på dig och jag kunde hoppas på att allting någon gång, någonstans, skulle bli annorlunda. Jag kunde med ett barns envishet övertyga mig själv om att samma människa som med kärlek i blicken fyllde de där glasburkarna med rykande het jordgubbssylt någon gång i framtiden även skulle titta på mig med kärlek i blicken. Om jag bara hade tålamod. Om jag bara trofast fanns vid din sida. Om jag bara fanns till för dig på vilket sätt du än önskade. Om jag bara klarade av att göra allt detta så skulle fasaderna falla. Du skulle älska mig, säga orden, leva orden.

Det hände aldrig. Och en av mina största bedrifter blev mitt största misstag. Att älska dig. Mamma.

Jag måste släppa taget nu.