Ingen liten lort
Jag är inte i någon vidare bra form idag. Jag sitter uppkrupen i soffan, förkyld och trött, med raggsockor på fötterna. Det regnar ute vilket inte gör saken bättre. Utanför fönstret är allting inbäddat i grått, färglöst och utan kontraster. Jag har saker att göra men inte någon kraft över till att genomföra dem.
För att få tiden att gå tittar jag på gamla fotografier. Bland skolfotona hittar jag det från lekis. Jag har rosa kläder och rosetter i håret. Min blick är kolsvart och jag tänker, som alltid när jag tittar på det fotot, att det var så uppenbart att allt inte stod rätt till. Den där blicken berättar om världar som är svåra att föreställa sig, som inte kan förstås och som därför bortses från. Ingen såg. Jag orkar inte bry mig om det, lägger bara undan bilden och konstaterar att det som en gång hade kunnat göra skillnad inte längre spelar någon roll. Det är för sent. Men hur förlåter man en hel värld?
Jag har gått vidare men ändå inte. Det finns fortfarande utrymme för små återtåg. Den senaste tiden har jag kravlat runt i det förflutna mer än vad jag brukar göra. Jag kan inte avgöra om det är bra eller dåligt men särskilt upplyftande är det inte.
Jag tänker på mina biologiska föräldrar och undrar om de har glömt bort mig. Har de plockat bort fotona på mig, ställt upp mina saker på vinden, förpassat mig till en vrå i sina liv som de sällan besöker? Jag vill inte att det ska vara så enkelt. Jag vill att min frånvaro ska skava och göra ont, som om det skulle vara ett bevis på att jag är en människa och ingen liten lort. Jag vill inte vara någon liten lort.
8 kommentarer:
Dina biologiska föräldrar tänker på dig, förmodligen mer än du tänker på dem ... vilket inte vill säga lite.
Tänkte på massa när jag läste allt det här. Får du hjälp nu? jag tror jag vet nåt som skulle passa dig bra, men inte ska skrivas här kanske. Man kan förlåta en hel värld, men man måste börja med att förlåta sig själv. Du har ändå till stor del rätt i det du säger: det går inte göra nåt åt det nu. Det som hänt har hänt. Det gäller bara att försonas och acceptera, för sin egen skull.
Lotten: Jag antar att du har rätt. Dessutom misstänker jag att jag kanske är en smula egoistisk. Jag vill ju gå vidare så varför skulle inte dom få det?
Ica: Jag får hjälp, jättebra hjälp. Saken är den att jag egentligen inte mår särskilt dåligt. Jag grubblar bara över vissa saker som inte är särskilt roliga att tänka på. Då och då behöver jag köra runt allting ett varv till. Det är mitt sätt att lägga det bakom mig, bit för bit.
Det där med förlåtelse tycker jag är knepigt. Förlåta sig själv bör man absolut göra. Däremot finns det vissa saker som jag inte kan förlåta och, om jag ska ärlig, inte heller anser att jag bör förlåta. För att inte bli långranding kan man säga att förlåtelse för mig ligger på ett djupare och mer känslomässigt plan än exempelvis att acceptera och försonas. Därför kan jag acceptera och försonas med vissa saker utan att för den skull vilja förlåta.
Jag är inte så säker på om jag får fram vad jag menar nu. Det är liksom lite komplicerade grejer det här.
Äsch, jag hänger med :) Nej, jag menar ju inte att man ska förlåta vad som helst. Jag har skitsvårt att förstå människor som skriver böcker om sin eländiga uppväxt med misshandel och övergrepp men som ändå förlåtit. Däremot tror jag man bör förlåta om det stör en själv för mycket. Inte för någon annan utan för att man själv ska få det drägligare.
Man behöver inte må särskilt dåligt för att ha ups & downs. I olika skalor och nyanser. Det är därför det är bra med en blogg att andas i :)
Ica: Ja, herregud vad jag andas i min blogg! Det är märkligt med bloggen egentligen. Jag skulle naturligtvis skriva även om jag inte hade bloggen men genom att lägga ut det här känns många av mina tankar mer "verkliga". Det faktum att människor läser det jag skriver gör mina funderingar mindre abstrakta än om texterna bara låg och skräpade i datorn.
ALla skriver klokt, jag säger att du behöver lite mer basket! O'L imorgon 18.30!
Kicki: Och du skriver klokast av alla. Basket är den bästa medicinen mot det mest. Vi ses i morgon!
Tro mig, dom lider mycket och saknar dig varje dag.
Skicka en kommentar