Jag, mina själv och dom andra

Jag brukar kunna skriva om det mesta. Orden är mina tappra små försök att förstå mig på verkligheten och göra den mer begriplig. Jag skriver och lär mig något om vem jag är, vad jag vill och hur jag känner. Jag har skrivit om allt, brutit ner mig själv och det jag varit med om i beståndsdelar, beskrivit minsta vidriga detalj om det har behövts. Så har jag överlevt, så har jag tagit mig vidare.

Men jag kan inte skriva om C. Jag har försökt men hur jag än vänder och vrider på orden så vill det sig inte. Jag kan inte skriva om sorgen eller saknaden. Jag kan inte förklara hur en person som befann sig i utkanten av mitt liv påverkar mig så mycket nu när han är borta. Och om jag inte kan skriva om det kan jag inte heller förstå det.

Jag försöker hålla tankarna på honom borta genom att sysselsätta mig med annat. Jag spelar basket men inser ganska snart att det inte är särskilt lyckat. Varje gång jag gör något litet misstag (och det blir ganska många under en träning) känner jag för att börja gråta. Jag gapar och skriker men är egentligen inte arg, bara ledsen.

Jag sitter med Lilla S i knäet och snusar honom i nacken. Han lägger två små knubbiga händer på mina kinder och biter mig i näsan. Han skrattar och tittar på mig med stora blå ögon, de finaste ögonen som finns. Han får mig att glömma och jag kramar honom, snusar honom lite mer i nacken och låter honom bita mig i näsan en gång till.

Jag vill inte tänka på C. Jag måste tänka på C. Jag måste skriva om det men allt som kommer ut är det här. Ett stillsamt försök att tala om att jag saknar honom, att jag är ledsen och att jag måste inse att han är borta även om orden inte hjälper mig förstå.