På bättringsvägen

Ibland mår jag bra och ibland mår jag mindre bra. Jag har vant mig vid att det går upp och ner. Jag hanterar det genom att fokusera på de bra dagarna och se de dåliga som undantag. Det jag däremot inte är särskilt bra på att hantera är när de dåliga dagarna lägger sig på rad och blir till veckor. Då slutar jag fungera. Dom senaste veckorna har varit riktigt besvärliga. Praktiskt taget ingenting har fungerat som det borde. Jag har inte kunnat äta, inte kunnat sova och absolut inte kunnat plugga. Jag har då och då gjort små tappra försök att komma tillbaka på rätt spår men har hela tiden misslyckats. Tillslut gick det inte längre. Jag orkade ingenting, ville ingenting och kände ingenting förutom en allt mer tilltagande känsla av panik.

Efter en djupdykning ner i det svarta hål som kallas mitt förflutna var jag så illa tilltygad att jag helst av allt bara ville skita i allt och ge upp. Men nu råkar det ju vara så att jag har två utomordentligt fina föräldrar som inte tyckte att det var en särskilt bra idé. Dom har sett till att jag har ätit och sovit. Dom har gett mig kramar och uppmuntrande ord och försökt få mig att förstå att jag faktiskt är en ganska hygglig prick trots allt. Långsamt, långsamt har jag börjat känna mig lite mer som en människa och lite mindre som en robot.

Nu spenderar Lukas sitt höstlov här hos mig vilket gör att jag i allra högsta grad känner mig som en människa. Vi skriker och gapar på varandra, kramas och myser, bakar muffins och spelar spel. Intensiteten i mitt liv skruvas upp med flera hundra procent när han är här. Och jag är så glad över att jag lever. Jag är så glad, så glad för att jag trots rätt så taskiga förutsättningar på något mirakulöst vis lyckats bli en relativt normal och väl fungerande person. Jag antar att jag borde vara lite stolt över det och jag hoppas att jag en vacker dag kan vara det också.

Nästa vecka ska jag börja träna basket igen. Det är flera veckor sedan sist och jag är inte längre rädd för att kliva in på planen. Nej, jag är inte rädd alls.