1988

Jag har memorerat känslan av dina händer mot min hud. Den brännande känslan av skam när dina fingrar slöts runt mina handleder. Jag minns hur det kändes när du tog allt som var mitt. Att inte vara människa. Att bara vara en kropp, en formbar massa.

Jag minns de storblommiga lakanen i orange och grönt. En kvarleva från 70-talet, tvättade så många gånger att tyget var mjukt som silke. Min kropp kändes hård i jämförelse, hård och kantig. Den stora dubbelsängen i trä med utsnidade blommor på sängaveln. Om jag vände huvudet åt sidan såg jag skänken med skolfotona på mig och M. Våra leenden silade genom mina tårar

Det vita nattlinnet med röda hjärtan på i en hög bredvid mig. Känslan av övergivenhet efteråt, med knäna uppdragna under hakan och blicken riktad mot fotot på M. Mina rop efter honom som bara blev till viskningar, viskningar som fångades upp och dog ut i de mjuka lakanen. Han hade aldrig en chans att höra mig. Mina försök att förstå och all den hopplöshet som kan fylla en liten kropp när försöken misslyckas.

Och jag tänkte att jag kan ge henne allt. Jag kan samla allt jag har och allt jag är i mina kupade händer och ge till henne men det kommer ändå inte räcka. Så jag kan lika gärna spara en bit, ett fragment, en spillra av mig själv att gömma på en plats dit hon inte kan nå. Jag kan gömma spillran i min kärlek till pappa.

Jag kan hålla den i min knutna hand och när han tar min hand i sin kan jag i smyg ge den till honom. Han kan vakta den. Han kan ovetandes hålla spillran av mitt liv i sin hand tills jag är stor nog och modig nog att göra något av den. Han kan vakta den med sin kärlek och jag kan fortsätta ge henne allt men ändå ha en väg ut. Ett hopp i allt det hopplösa. En värdighet i allt det ovärdiga.

Dagens konversation

Lukas kliver innanför dörren till lägenheten och säger:

-Oj, har du städat mamma?
- Ja.
- Vad är det vi firar?

Lukas har uppenbarligen uppfattningen att jag endast städar när vi firar något, typ jul och födelsedagar, det vill säga tre gånger om året. Oförskämda unge.

Den tid som blev kvar

Jag faller annorlunda nuförtiden, tystare och mer subtilt, mer graciöst på något vis. Det involverar inte blod eller femton kilos viktnedgång, inga nattliga promenader eller utflykter med livet som insats. Istället övermannas jag av en enorm trötthet, som om alla mina krafter helt plötsligt tagit slut.

Jag vet inte riktigt var jag befinner mig. Det är som att tiden gått men inte jag. När allt var över, då för några år sedan, stod jag ändå kvar. Livet fortsatte, mitt liv, dagar och år som gick men jag förblev orörlig, rotad i det förflutna i väntan på ett förlåt som aldrig skulle komma. Och den tid som gick, det liv som pågick, mitt liv, föll i glömska, som en sovande framtid. Min framtid sover fortfarande, tyst och stilla under tunga täcken.

Det här är den tid som blev kvar, den tid som jag förväntas göra något med. Jag vet bara inte vad. Jag hade inte räknat med den, kan inte se min plats i ett liv som jag trodde var förlorat. Men jag ska hitta min plats. En dag ska jag ta tillvara på den här tiden som blev kvar. Jag ska väcka min framtid. Kanske måste jag falla en smula lite då och då för att påminnas om att jag alltid reser mig upp igen, att jag aldrig ger mig och att saker och ting sällan är så hopplösa som de ibland verkar.

Men för tillfället sover min framtid och den kommer antagligen göra det ett tag till. Man kan inte göra tjugo års olycka ogjord i en handvändning, det tar tid och förvånande nog verkar tid vara något som jag har gott om nuförtiden. Mitt liv är inte utmätt längre. Det är bara att acceptera även om det kom som en total jävla överraskning.

Till någon annan

Så sakta går tiden och ändå så fort. Hur trögt allting flyter, hur fort allting virvlar omkring. Tystnad som ersätts av en annan tystnad och mina tankars försök att landa i min kropp. Jag tittar på snön som faller, följer flingornas väg genom luften och tänker att jag faller precis som dem. Långsamt dalar min vilja att finnas till genom kroppen.

Jag koncentrerar mig på mina andetag, på bröstkorgen som höjs och sänks, på livet som rinner genom mig. Livet som finns där, som jag förfogar över och som jag vill avsäga mig, ge till någon annan. Alla dagar, alla år, all tid för någon annan att ha upplevt, för någon annan att bära, någon som är starkare. Jag orkar inte.

Dagarna går. Jag sover bort det mesta av dem, vaknar till mörkret som redan börjat falla. Om nätterna skräms jag av mina egna tankar. Jag ligger vaken och låter allting riva och slita i mig. Mitt huvud fylls av gammalt bråte, drivved från ett trasigt förflutet. Och jag vill inte ha det, vill ge det till någon annan, någon som är starkare. Jag är för trött.