Den tid som blev kvar

Jag faller annorlunda nuförtiden, tystare och mer subtilt, mer graciöst på något vis. Det involverar inte blod eller femton kilos viktnedgång, inga nattliga promenader eller utflykter med livet som insats. Istället övermannas jag av en enorm trötthet, som om alla mina krafter helt plötsligt tagit slut.

Jag vet inte riktigt var jag befinner mig. Det är som att tiden gått men inte jag. När allt var över, då för några år sedan, stod jag ändå kvar. Livet fortsatte, mitt liv, dagar och år som gick men jag förblev orörlig, rotad i det förflutna i väntan på ett förlåt som aldrig skulle komma. Och den tid som gick, det liv som pågick, mitt liv, föll i glömska, som en sovande framtid. Min framtid sover fortfarande, tyst och stilla under tunga täcken.

Det här är den tid som blev kvar, den tid som jag förväntas göra något med. Jag vet bara inte vad. Jag hade inte räknat med den, kan inte se min plats i ett liv som jag trodde var förlorat. Men jag ska hitta min plats. En dag ska jag ta tillvara på den här tiden som blev kvar. Jag ska väcka min framtid. Kanske måste jag falla en smula lite då och då för att påminnas om att jag alltid reser mig upp igen, att jag aldrig ger mig och att saker och ting sällan är så hopplösa som de ibland verkar.

Men för tillfället sover min framtid och den kommer antagligen göra det ett tag till. Man kan inte göra tjugo års olycka ogjord i en handvändning, det tar tid och förvånande nog verkar tid vara något som jag har gott om nuförtiden. Mitt liv är inte utmätt längre. Det är bara att acceptera även om det kom som en total jävla överraskning.