När det väl skiter sig så skiter det sig ordentligt

I natt när jag satt gråtandes på hallgolvet och väntade på att mamman skulle komma önskade jag så innerligt att någon bara kunde trycka på paus. Om allting hade stannat upp kanske jag hade kunnat återta kontrollen över min skenande panik. Jag var rädd för mig själv, totalt vettskrämd för allt jag tänkte och kände. Någonstans kände jag att jag var på väg att passera en gräns som helst inte bör passeras. Någonstans i mitt bakhuvud började en idé om slutgiltighet ta form och jag hade inte en chans att göra minsta motstånd, allting var redan alldeles för tilltrasslat och uppochnervänt.

Jag kände skuld och jag skämdes. Jag blev allt mer desperat i mina försök att förstå vad det egentligen var som hände. Jag ville be om ursäkt, säga förlåt, göra om, göra rätt. Men jag bara satt där på golvet, med tårarna och snoret rinnande, och blev räddare och räddare. Jag var inte mig själv, jag var någon annan, någon jag inte kände igen.

I dag ligger nattens händelser kvar som en hinna över allting annat. Jag kan inte förmå mig själv att inte känna mig skyldig och att inte skämmas. Jag känner en allt större uppgivenhet inför hur saker och ting utvecklar sig. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska orka eller hur jag ska kunna röra mig framåt när det hela tiden finns saker som drar mig bakåt. Jag löser det tillfälligt genom att koppla på likgiltigheten. Jag tömmer mig själv på allt och upphör att känna något överhuvudtaget. Det är lättast så, i alla fall just nu.