Jag och Lukas har haft ett märkligt påsklov. Förra veckan hände något som vände uppochner på tillvaron. Livet blev med ens skört och bräckligt, sådär som det blir när man ställs inför sådant man inte väntat sig. Jag har dock hållit mig på banan. Jag har trots allt övat mig en hel del på att leva i ovisshet. Jag vet precis hur det är att tvingas ta livet på uppstuds. Jag har alltid tagit livet på uppstuds.
Det är värre för Lukas. Han har inte riktigt varit sig själv. Han har varit tystare än vanligt och inte velat prata om det som är jobbigt. Jag har tvingat mig själv att ta ett steg tillbaka och konstaterat att han ännu inte hittat några ord som kan beskriva vad han tänker och känner. Min uppgift är att hjälpa honom med det utan att tvinga på honom mina egna ord och upplevelser. Det är svårare än det låter.
Jag har försökt att hålla mig i närheten av honom mest hela tiden, suttit i hans säng och läst när han lekt i sitt rum, legat i soffan med datorn på magen när han tittat på tv. Då och då har det kommit någon fråga som jag försökt svara på efter bäst förmåga. Men mest av allt har jag väntat, på att Lukas ska börja prata, på att jag ska reda ut hur jag ska förhålla mig till det som händer och på besked som kan minska ovissheten.
1 kommentar:
Louise! Jag ramlade in på din blogg bara av en slump. Och jag har läst och läst.. och jag känner att jag måste bara tala om att du skriver otroligt bra.
Du borde verkligen använda din förmåga, du skulle lugnt kunna bli författare! Jag har läst mycket i mina dagar, men inte ens hälften av litteraturen håller så här hög klass när det gäller beskrivande berättande. Börja skriv på en bok. Nu!
Skicka en kommentar