Jag, mina själv och dom andra

Jag frös den vintern. Att jag frös och att jag var ledsen hela tiden är det som jag minns allra tydligast. Och så minns jag mormor. Mormor som sent en kväll stod utanför glasdörrarna iklädd mörkgrå kappa och med snöflingor i de bruna lockarna som letade sig fram under den vinröda baskern.

Vi promenerade den korta biten från sjukhuset till mormors radhus. Snön yrde runt omkring oss, snöflingor smälte på huden och mormor hade sin arm under min. Vi satt i köket sedan, vid det runda bordet som täcktes av en duk med broderade blommor och spets. Mormor gjorde mannagrynsgröt till mig precis som hon alltid brukade göra. Jag åt inte mycket den vintern men mormors mannagrynsgröt den åt jag. Jag åt den sakta, sked för sked, medan mormor satt bredvid mig och löste korsorden i Allers.

Med ens slutade jag att frysa, slutade att vara ledsen. Jag bara satt där i det lilla köket med den varma gröten i magen och tittade på mormor. Mormor som jag tyckte så mycket om, som visste men som inget kunde göra. Det gav oss en slags samhörighet som vi aldrig talade om men som ändå fanns där. Vi pratade om andra saker, saker som kanske var oviktiga men som betydde något för att vi betydde något för varandra.

När vi gick tillbaka till sjukhuset senare den kvällen hade det slutat snöa. Vi gick tysta genom mörkret, båda två medvetna om att det inte alltid skulle vara såhär enkelt. För eller senare skulle det komma en tid då vår samhörighet skulle sättas på prov, då vi skulle tvingas välja eller välja bort varandra. Men när jag såg mormor försvinna bort genom glasdörrarna var det inte det jag tänkte på. Jag gick mot mitt rum och tänkte på gröten, på frusenheten och ledsamheten som var borta för en stund och på mormors bruna lockar.

Nu pratar jag och mormor inte med varandra, inte ens om oviktiga saker. Jag saknar våra samtal. Jag saknar att sitta i hennes kök och titta på henne då hon lagade mat, diskade, broderade eller löste korsord. Jag önskar att allting inte behövde vara så komplicerat, att jag bara kunde lyfta telefonen och slå hennes nummer. Men jag kan inte, det är för svårt och jag vet inte hur jag ska kunna förklara varför det var tvunget att bli som det blev. Jag kan bara fortsätta att sakna och minnas den där kvällen, den där vintern då allting var oändligt mycket enklare mellan oss än vad det är nu.