Om ledsamhet och ensamhet

Lukas åkte till sin pappa igår och jag var inte alls beredd på att bli så ledsen som jag faktiskt blev. Även om jag inte tycker om (läs hatar) att bara ha Lukas varannan helg så har jag vant mig vid att det är så det är. Jag tränger bort all saknad och all längtan och försöker leva mitt liv även de dagar då han inte är hos mig. För det mesta fungerar det ganska bra av den enkla anledningen att det måste fungera. Jag kan inte leva enbart fyra dagar varje månad.

Men igår blev jag ledsen. Jag satt i soffan utan vilja att gör någonting överhuvudtaget. Lägenheten kändes tyst och tom. Jag gick och la mig tidigt och somnade mot förmodan ganska fort. Jag hade hoppats att det skulle kännas bättre idag men jag är fortfarande ledsen. Och så tänker jag på morgondagen, på nyårsafton, och konstaterar att jag inte ska göra någonting alls. Jag vet inte riktigt vad jag tycka eller tänka om det. Jag tror att jag intalar mig själv att det ska bli skönt att vara ensam eftersom det gör för ont att tänka att jag inte riktigt har något annat alternativ. Men jag är trött på att vara ensam, trött på att inte ha någon att ringa (alternativt inte vågar ringa).

Jag kör fast. Jag har varit ensam så mycket att jag inte vet hur jag ska bete mig när jag är tillsammans med människor. Den påfrestning som det innebär för mig att vara social blir så stor att jag oftast undviker att umgås med folk. Och så blir jag ännu mer ensam och ännu mer frustrerad över min egen oförmåga att gör någonting åt saken.

Men julen var i alla fall helt okej. Lukas var finast i världen i skjorta, slips och kavaj och tog inte av sig sina nya finskor med mindre än att jag, klockan åtta på kvällen, tvingade honom. Jag fick ett duntäcke i julklapp så att jag slipper sova med fleecetröja och raggsockor och jag drabbades inte av akut depression på julaftonskvällen som jag brukar. Alltid något.