I morse när jag cyklade till jobbet möttes jag av avspärningar i Fröslunda centrum. Jag fick ta en omväg, kedjan på cykeln hoppade av och jag blev allmänt sur. Efter lunch blev jag trots allt lite nyfiken och tog mig en titt på Eskilstuna-Kurirens nätupplaga. Där hittade jag följande bild som jag på något sätt finner väldigt komisk:
(Foto: Johan Carlswärd)
En snubbe i bombdräkt i lilla Eskilstuna? Känns han inte lite malplacé?
Jag är löjligt förtjust i att läsa alla slags listor som folk skriver på bloggar och i dagböcker, men har aldrig skrivit någon själv. Jag är för lat. Därför nappar jag bara lite halvt om halvt på Silverfiskens 100-lista. Jag fuskar och skriver femtio saker om mig själv och femtio saker om Lukas. Då kör vi!
1. Jag föddes för nästan exakt tjugofem år sedan.
2. Då bodde jag i Västerås…
3. …men jag flyttade till Köping när jag var åtta månader gammal.
4. Familjen utökades då med en hund, en tax som hette Jack.
5. Jack dog när både han och jag var tretton år gamla och jag var otröstlig.
6. Jag kände mig ganska konstig när jag var liten.
7. Jag känner mig fortfarande ganska konstig.
8. Den första cd-skivan jag köpte var Absolut Reggae.
9. Numera står den skiva tillsammans med skivor som Hanson och Robyns första gömda längst bak i skivsamlingen.
10. Jag gråter sällan när jag tittar på sorgliga filmer.
11. Jag gråter ALLTID när jag titta på Extreme Home Makeover och Oprah.
12. Jag tycker det är intressant att läsa dödsannonser.
13. Själv har jag varit nästan död en gång.
14. Jag var arton år när jag fick min son…
15. …och jag tyckte att det var en baggis att föda barn.
16. Min kompis (Marina) Martina var inte så förtjust i att jag väntade barn men tyckte att det var grymt häftigt att bäbisen skulle födas år 2000.
17. Jag spelar gärna gitarr och piano trots att jag inte är särskilt bra på det.
18. Jag skrev dikter på rim när jag var yngre (urk).
19. Jag har ingen kontakt med mina biologiska föräldrar.
20. Det gör mig ledsen ibland…
21. …men för det mesta känner jag mig ganska lättad.
22. Jag skaffade mig en ny och bättre familj istället…
23. …eller också var det dom som skaffade mig.
24. På så sätt fick jag en storasyster när jag var tjugotvå år gammal.
25. Jag har världens sötaste systerson.
26. Jag började spela basket när jag var tolv år gammal eftersom alla tuffa tjejer (jag var inte en av dom) spelade.
27. Sen blev jag en av de bästa i laget och plockades upp i damlaget när jag var femton (och hade god lust att säga ”in your face, suckers”).
28. Nu känner jag mig mest som en pensionär när jag spelar basket.
29. Jag älskar min farmor och farfar gränslöst mycket…
30. …och deras röda tegelhus vid sjön var den enda platsen där jag kände mig riktigt hemma när jag var liten.
31. Jag är inte hetero.
32. Jag har snusat sen jag var sjutton (inte när jag var gravid dock) men kom ut ur snusgarderoben för bara ett år sedan.
33. Jag har alltid haft högsta betyg i svenska…
34. …och det är ganska konstigt eftersom jag är värdelös på svensk grammatik.
35. Jag hade 4,6 i snitt när jag gick ut högstadiet.
36. Jag har gått på folkhögskola för att få min högskolekompetens.
37. Jag har vägt 45 kilo.
38. Enligt andra var det varken särskilt snyggt eller hälsosamt.
39. Själv har jag inte riktigt tagit ställning i frågan.
40. Jag vet inte vad jag ska rösta på i valet i höst trots att jag vet vart jag står politiskt.
41. Jag tycker att George Bush verkar extremt osympatisk.
42. Jag dricker sällan alkohol…
43. …eftersom jag alltid dricker för mycket när jag väl gör det.
44. Jag ogillar starkt att bo i lägenhet. Jag vill ha ett hus nu!
45. Jag lever efter devisen learning by doing…
46. …och har på så sätt blivit väldigt händig.
47. Jag är rädd för fiskar.
48. Jag handplockar mina vänner med stor precision och håller dom nere i antal eftersom jag inte orkar hålla koll på fler än fyra fem stycken i taget.
49. Allra finaste vännen är (näst efter Lukas) den överlägset mest betydelsefulla personen i mitt liv.
50. Jag motstod impulsen att skriva något riktigt avslöjande som min sista punkt.
Och så Lukas.
51. Lukas är född den 8/3 vilket stundtals är väldigt förvirrande eftersom hans mamma är född den 3/8.
52. Lukas hade som en liten mutter, ett så kallat fibrom (av mig kallat fibben), på sitt ena öra när han föddes.
53. Fibben opererades bort när Lukas var fyra år och han skrek som en stucken gris.
54. Lukas tycker att slips är det absolut snyggaste man kan ha på sig.
55. Favoritfärgen är rosa.
56. Lukas tycker att godis är överskattat.
57. Däremot har han ett särskilt utrymme i magen tillägnat popcorn.
58. Lukas tycker att alkisar ser ledsna ut…
59. …och därför har han vid ett tillfälle skänkt bort sitt lördagsgodis till en av dom och spelat fotboll med två andra i Eskilsparken.
60. Lukas är helt ointresserad av sport.
61. Lukas pysslar, klipper, klistrar och konstruerar märkliga saker i papp tjugofyra timmar om dygnet (känns det som).
62. Lukas har storlek 34 i skor och han är sex år gammal.
63. Lukas är 130 centimeter lång och är sex år gammal.
64. Lukas är därför lite som en belgian blue fast med mindre muskler.
65. Lukas anser att jag och hans pappa ska flytta ihop igen och att hans pappas sambo ska flytta ihop med min kompis Joseph.
66. Lukas gudmor tycker inte om barn i allmänhet…
67. …men hon tycker väldigt mycket om Lukas.
68. Lukas ska börja skolan till hösten och tycker därför att dagis är för småbarn.
69. Lukas är på god väg att lära sig simma och han har lärt sig alldeles på egen hand.
70. Lukas är livrädd för allt vad småkryp heter. (Ett opraktiskt arv från hans far).
71. Lukas meddelade för ett par veckor sedan att han bara tycker om tecknade filmer.
72. Detta fick Lukas mamma att vidta drastiska åtgärder i form av överdosering av Astrid Lindgren-filmer.
73. Lukas ägnar sig åt något som han kallar att ”lola”.
74. Det innebär att han snurrar in sina fingrar i mitt hår.
75. Lola var det första Lukas gjorde när han låg nykläckt på mitt bröst.
76. Det är Lukas största skräck att jag ska klippa av mig håret och därmed omöjliggöra detta lolande.
77. Lukas anser att fredag är veckans första dag. (Det beror antagligen på att han då byter från mamma till pappa eller vice versa).
78. Lukas får tio kronor i veckopeng om han städar sitt rum och dukar bordet en gång om dagen.
79. Lukas får nästan aldrig veckopeng.
80. Lukas har hittills bott på åtta olika adresser.
81. Lukas lyssnar gärna på modern jazz.
82. Lukas tycker väldigt mycket om att sjunga.
83. Lukas bästa kompis heter Saga, hon är två år yngre än honom och en halvmeter kortare.
84. Lukas och Saga tycker att det vore en bra idé att dom flyttar ihop i en egen lägenhet eftersom Lukas kan städa och Saga kan sätta på mikron.
85. Lukas och Sagas föräldrar är aningen skeptiska.
86. Lukas favoriträtt är tacos och currystuvad tonfisk.
87. Lukas hatar att förlora i spel…
88. …och ändrar därför reglerna var femte sekund, allt för att maximera sin vinstchans.
89. Lukas är väldigt bra på att visa andra människor att han tycker om dom.
90. Lukas har en inre väckarklocka som ringer 05:30…
91. …då har hans mamma precis gått och lagt sig.
92. Lukas tycker alldeles för mycket om att spela dataspel.
93. Lukas gillar sagor på rim, som Tomtebobarnen och Vem ska trösta knyttet?
94. Lukas skulle kunna äta hur mycket fetaost och svarta oliver som helst.
95. Lukas vill väldigt gärna att jag sjunger för honom när han gått och lagt sig…
96. …jag har väldigt svårt att förstå det eftersom jag får en blandning mellan målbrotts- och whiskeyröst på kvällarna och därmed inte kan hålla en ton.
97. Lukas tror alltid att jag har en bäbis i magen. Om det är önsketänkande från hans sida eller om det verkligen ser ut som om jag vore gravid är inte riktigt klarlagt.
98. Lukas tycker om när mina vänner kommer på besök och tycker att vi borde bjuda över dom oftare.
99. Lukas anser att jag skulle må bra av att skaffa mig en karl som kan diska och städa åt mig. Jag för min del skulle föredra ett hembiträde.
100. Lukas vill väldigt gärna att jag ska sluta skriva den här dumma listan nu eftersom jag tydligen ser väldigt bekymrad/arg ut.
Puh!
...inser jag plötsligt att han växer upp alldeles för fort.
Kolla posen, minen, blicken. Och den där ska bli tonåring om sju år. Giv mig styrka.
När jag satt på bussen i förrgår slog det mig plötsligt att när jag fyller 25 om en vecka så kommer han inte att vara där. Han som var med den dagen då jag föddes. Han som köpte mina första födelsedagspresenter. Han som alltid burit brickan med ljusen och årsbocken. Jag minns inte när jag senast pratade med honom men vet att det är snart tre år sedan jag träffade honom. Han kan leva i trettio år till. I trettio år till kan han existera utan att finnas i mitt liv. I mil mätt är avståndet mellan oss endast 4,5 mil. Om man mäter på andra sätt är avståndet större, gigantiskt, och omöjligt att minska. I över tjugo år levde vi sida vid sida och all den där tiden är nu reducerad till ett stillsamt fladder inuti min bröstkorg. En samling minnen som ligger där och skaver.
Och allt det här sjönk sakta in i mig i onsdags. Det är opraktiskt att börja gråta på bussen och därför lät jag bli. En dag kommer jag säkert att förlika mig med allt som hänt, förlika mig men aldrig förlåta. När den dagen är här kommer jag än en gång att byta skepnad, bli någon jag aldrig tidigare varit. Jag kommer att bli faderslös. På sätt och vis känns det som en tröst eftersom han därmed upphör att vara en skugga, en hägring, en gestalt med svaga konturer. Samtidigt känns det skrämmande att han förr eller senare inte kommer att betyda någonting för mig. Att ordet pappa helt kommer tönmmas på innehåll. Hur är det egentligen tänkt att jag ska förhålla mig till det?
Innan jag bestämde mig för att skriva det här inlägget var jag tvungen att fråga mig om det verkligen var av oavvisligt allmänintresse. Svaret blev nej. Men å andra sidan, vilka bloggar och blogginlägg är egentligen det? Är det inte det som är själva poängen med att blogga? I alla fall jag läser med stor entusiasm om sådant som jag för mitt liv inte trodde intresserade mig det minsta. Som Lottens stortå till exempel.
Nu kontrar jag med att visa upp min egen fot. Detta är resultatet av en språngmarsch genom lägenheten, på jakt efter min mobil, då min lilltå obarmärtigt och brutalt stiftade bekantskap med en dörr som stod på glänt. Ackompanjerad av diverse svordomar och könsord antog lilltån en konstig vinkel innan den hoppade tillbaka på sin vanliga plats efter det att jag tryckt till den lite.
Såhär såg den ut i förrgår. Nu är den mer blå-lilla och bitvis grön, en väldigt snygg färgkombination för övrigt.
Ibland slås jag av det märklig i att jag jobbar med det jag jobbar med. Där sitter jag, en ung kvinna som snart fyller 25, och försöker få en äldre kvinna i femtioårsåldern att inte ge upp. Hon är gammal nog att vara min mamma och ändå är det jag som vägleder henne, och det är både märkligt och absurt. Hennes liv är skit, det vet jag. Hon mår skit, det vet jag också. Hela hennes tillvaro är ovärdig, det vet jag mest av allt. Ändå måste jag försöka få henne att vilja fortsätta leva, fortsätta kämpa, inte ge upp. Även det kan ibland kännas ovärdigt. Om jag har svårt att bära en bråkdel av all den frustration och ångest hon känner och som hon ikväll lämpat över på mig hur ska då hon kunna orka? Jag bär gärna en del av hennes bördor, jag bär så mycket som jag orkar men tanken på att det är det enda jag kan göra är stundtals så nedslående.
Jobbet kan tära på mig, ibland mer, ibland mindre. Det kan kännas meningslöst. Gör jag överhuvudtaget någon skillnad i de här människornas liv? Jag vet såklart att det är en egoistisk tanke, att jag vill gör skillnad, att tanken på att jag kan åstadkomma denna skillnad ibland bara är mitt eget behov av att känna mig behövd, känna mig viktig på något sätt. Jag, och all annan personal, kan få höra mycket på jobbet och även om jag vet att det oftast är ett uttryck för sjukdomen i dessa människor så är vissa saker svåra att skaka av sig. Kanske beror det på att jag vet vad som händer med dem. Det har hänt mig också. Jag har rört mig på liknande platser, upplevt och känt liknande saker. Därför blir känslan av att vi sviker de personer i vårt samhälle som behöver oss så förtvivlat mycket så stark.
Men plötsligt när allt känns såhär tungt och jag går och funderar på sådana här saker så kommer kvällar som ikväll. Kvällar och stunder då allting känns så självklart. Det är klart att jag ska jobba med det här, jobba med människor. Det är ju det jag är bra på. Det är det som ger mig energi. Och än en gång inser jag att deras svagheter blir min styrka.
Jag beundrar dem.
Jag tycker om dem så ofantligt mycket.
Helgen spenderades på stranden i Vilsta tillsammans med Lukas, finaste S och några av hennes vänner, varav en av dem är en gammal klasskompis till mig. Redogörelsen för vad som hände gör sig bäst i bilder så håll till godo:
Lukas gör sig redo för ett dopp. Till nästa år ska även en badmössa inhandlas för att göra utstyrseln komplett.
Lukas har byggt en hamn och är i skrivande stund fortfarande sur över ettåringen som höjde vattennivån genom att kissa i den.
Man kan ju alltid hoppas att rökningen aldrig övergår till starkare preparat än stumpen på en cornetto jordgubb.
Utöver det förträffliga sällskapet i mänsklig form bidrog även denna lilla familj, som utfodrades med en överbliven tunnbrödmacka, till ökad trivsel.
Lördagen var molnig och därför tog en missnöjd Lukas saken i egna händer.
Jag har även en mycket vacker bild på Lukas då han blott iförd mina sandaler jagar en and men den sparar jag i väntan på ett bättre tillfälle. Förslagsvis då han kommer dragandes med sin första flick- eller pojkvän då visning av foton från hans barndom är obligatorisk.
Jag ska alldeles strax åka till jobbet och påbörja min sexdagarsvecka. Lukas har åkt till Kvicksund för att vara på kollo hos sina extramorföräldrar. Hur mycket tid som kommer bli över till bloggande är oklart. Ett hett tips är absolut ingen alls.
I går kväll gick jag och la mig strax före halv tolv. Jag kan inte sova när det är tyst, då blir jag nervös, så jag lyssnar alltid på podradio. Sommar i P1 är lagom såsigt och (o)intressant och är därför lämpligt som sömnpiller. Men i går stördes friden av att helvetet brakade loss inne hos grannarna. Att grannar väsnas brukar inte bekymra mig eftersom mitt hus är fruktansvärt lyhört och man får således höra det mesta. (De i lägenheten precis under mig som alltid hade sex när jag skulle gå och lägga mig har tack och lov flyttat, vilket har underlättat min insomning enormt mycket.) Men det här var något helt annat. Jag satte mig upp i sängen, klarvaken, och började mer och mer tro att det var någon som höll på att mista livet. Därför tassade jag ut i hallen och kikade ut genom titthålet. I trapphuset stod en samling människor som skrek och bråkade med varandra.
Av någon anledning fick jag för mig att jag borde stanna på min utkiksplats och övervaka hur det hela skulle utveckla sig. Såhär i efterhand undrar jag vad jag egentligen tänkte att jag skulle kunna bidra med. Människorna på andra sidan dörren pratade finska och min finska är under alla kritik. Det enda jag begrep var svordomarna, som i och för sig utgjorde femtio procent av samtalet. Dessutom var jag endast iklädd trosor. Det hade kanske fungerat som en avledande manöver om jag plötsligt hade rusat ut i trapphuset och bett dem lugna ner sig men frågan är hur bekväm jag skulle känt mig i den rollen.
Nåja, allting lugnade ner sig till slut. Han som verkade vara bråkstaken avlägsnade sig gråtande från platsen och lägenhetsinnehavarna smällde igen dörren och vred om låset. Jag gick och la mig och tvingades lyssna på två sommarpratare innan jag äntligen kunde somna.
Det är ofta de små sakerna som får tillvaron att hoppa till och med ens kännas mer trivsam. Jag tog sovmorgon i morse eftersom jag är ledig idag. Klockan ringde vid åtta då jag gick upp och petade in ett par ciabata i ugnen, fyllde dem med tomat, mozzarella och rucolasallad. Sen satt jag på balkongen och åt frukost, drack kaffe, bläddrade i DN, läste en bok. Och allt var så tyst och fridfullt att jag inte kunde göra annat än att känna detsamma.
Långsamt har jag kravlat mig upp ur den avgrund som öppnades under mina fötter för ett par veckor sedan. Varje gång jag känt att jag inte kommer orka har jag viskat till mig själv, låt inte det här äta upp dig, låt inte maktlösheten ta överhanden. Jag känner mig starkare igen och har åter fallit in i mina konturer. Snart ska jag åka och hämta Lukas, pojken med virvelhåret och himmelsögonen, som jag en gång gav liv och som nu ger mig livet åter.
DN har de senaste dagarna haft en artikelserie, Rättvisan och dårarna, som handlar om hur psykiskt sjuka behandlas inom rättsväsendet. Det har varit fantastisk, fruktansvärd, skrämmande och fascinerande läsning. Jag var så upprörd när jag satt på bussen på väg hem idag att jag allvarligt övervägde att kliva av för att istället knalla ner till tingshuset och ta ett allvarligt snack med första bästa person som ansåg sig stå för det vi kallar rättssäkerhet. (Jag har dessvärre inte direktnumret till Bodström). Men eftersom jag, på gott och ont, är en sån beskedlig människa tänkte jag att jag skulle blogga om det istället. Tyvärr är jag fortfarande alltför upprörd för att kunna formulera mig på begriplig svenska så jag nöjer mig med att återge min favoritpassage. Citat!
Till exempel får vi veta att ju galnare en svensk lagbrytare är, desto mer sannolikt att domstolen finner att han vet vad han gör. Mekanismen? Rätten ser att han verkligen behöver psykiatrisk vård. Men för att få det måste han dömas ansvarig. Sådan är lagen. Alltså måste han framställas som så sund att det kan hävdas att han haft brottsligt uppsåt. I praktiken leder det till att nästan alla (över 99 procent) av de sinnessjuka som rannsakas i Sverige påstås vara friska i lagens mening i själva brottsögonblicket. Varpå de flesta döms till vård, eftersom de är sjuka. (Källa)
Jag rör mig planlöst på gatorna i staden som är min. Det är sommar, varmt och blåsigt. Och jag är inte här. Alltid är det något. Så länge jag kan minnas har varje sommar varit en tagg i mitt kött som till slut skavt sig ända in till benet. Sakta kommer overkligheten krypande, bygger en mur runt mig och världen utanför. Jag når inte ut och världen förmår inte tränga sig in. Bubblan, i vilken jag rör mig, krymper sakta och formar sig runt mina konturer. Ni ser mig. Ni tror att jag finns. Men jag är inte här.
Overkligheten.
Han sa till mig en gång för längesedan, tittade på mig med kisande ögon och med huvudet på sned, att jag var den starkaste människa han hade träffat. Kanske hade han rätt. Jag har fallit och rest mig. Jag har härdat ut. Jag har gått genom korselden och kommit ut levande på andra sidan, alltid förändrad, alltid som en ny sorts människa. Jag har fortfarande varit Louise men ändå annorlunda, med lager på lager av motgångar som med tiden bildat ett hårt skal, en formgjuten rustning som är tung att bära. Vad som rör sig på insidan vet ingen, inte ens jag själv.
Jag saknar lugnet. Saknar tid och plats att vila på. Det är svårt att orka och var hittar man styrkan om den inte finns inuti en själv? Var finner man kraften om spänningarna aldrig släpper, om det svåra hakar fast i varandra och bildar en kedja, ett händelseförlopp som inte går att rubba? Vad gör man då? Vad gör man när overkligheten blir det normala och således en del av verkligheten? Linjerna suddas ut, gränserna blir otydliga. Jag vet inte längre var jag står. Jag har sökt länge men vet fortfarande inte vart jag befinner mig. Vem jag är.
Overkligheten.
Följande konversation ägde för en tid sedan rum mellan mig och virvelpojken:
- Jag tycker du ska skaffa dig en karl, säger Lukas.
- Va? Öh, näe det tror jag inte att jag vill. Kan jag inte få skaffa mig en tjej istället?
- Nej det går inte. Jag vill inte ha några fler damer i huset.
- Nähe, men vad ska jag med en karl till då?
- Han ska ju sköta om hushållet förstås, diska och städa och göra allt det där som du tycker är så tråkigt.
Karl? Damer? Hushållet?! När är ungen född egentligen? På artonhundratalet? Nåja, jag glädjs i alla fall åt att hans syn på könsroller. Hemma hos oss är det tydligen den potentiella mannen som ska stå för hushållssysslorna. Det känner jag mig mycket nöjd med. Vad jag ska göra är inte riktigt klart ännu. Lukas låter meddela att han måste fundera lite på det. Det här är viktiga saker förstår ni.
I brist på en man i vår familj (och jag ber om ursäkt men det kommer inte att bli någon heller) har Lukas hunnit med att diska två gånger, göra egen tzatziki, göra fruktsallad åt sin mamma och skriva bordsplaceringskort när vi fick en middagsgäst. Idag har han levererat ett recept på currystuvad tonfisk till sin fröken på dagis. Kan det vara så att han är en förklädd tant som envisas med att sova i poliströja och kostymbyxor när det är minst 25 grader varm ute, allt för att inte röja sin egentliga identitet?
Är man inte en förklädd tant så går det även alldeles utmärkt att agera tomte mitt i högsommarvärmen.
