Och ändå är det det här jag måste göra

Ibland slås jag av det märklig i att jag jobbar med det jag jobbar med. Där sitter jag, en ung kvinna som snart fyller 25, och försöker få en äldre kvinna i femtioårsåldern att inte ge upp. Hon är gammal nog att vara min mamma och ändå är det jag som vägleder henne, och det är både märkligt och absurt. Hennes liv är skit, det vet jag. Hon mår skit, det vet jag också. Hela hennes tillvaro är ovärdig, det vet jag mest av allt. Ändå måste jag försöka få henne att vilja fortsätta leva, fortsätta kämpa, inte ge upp. Även det kan ibland kännas ovärdigt. Om jag har svårt att bära en bråkdel av all den frustration och ångest hon känner och som hon ikväll lämpat över på mig hur ska då hon kunna orka? Jag bär gärna en del av hennes bördor, jag bär så mycket som jag orkar men tanken på att det är det enda jag kan göra är stundtals så nedslående.

Jobbet kan tära på mig, ibland mer, ibland mindre. Det kan kännas meningslöst. Gör jag överhuvudtaget någon skillnad i de här människornas liv? Jag vet såklart att det är en egoistisk tanke, att jag vill gör skillnad, att tanken på att jag kan åstadkomma denna skillnad ibland bara är mitt eget behov av att känna mig behövd, känna mig viktig på något sätt. Jag, och all annan personal, kan få höra mycket på jobbet och även om jag vet att det oftast är ett uttryck för sjukdomen i dessa människor så är vissa saker svåra att skaka av sig. Kanske beror det på att jag vet vad som händer med dem. Det har hänt mig också. Jag har rört mig på liknande platser, upplevt och känt liknande saker. Därför blir känslan av att vi sviker de personer i vårt samhälle som behöver oss så förtvivlat mycket så stark.

Men plötsligt när allt känns såhär tungt och jag går och funderar på sådana här saker så kommer kvällar som ikväll. Kvällar och stunder då allting känns så självklart. Det är klart att jag ska jobba med det här, jobba med människor. Det är ju det jag är bra på. Det är det som ger mig energi. Och än en gång inser jag att deras svagheter blir min styrka.

Jag beundrar dem.
Jag tycker om dem så ofantligt mycket.