Den återkommande overkligheten

Jag rör mig planlöst på gatorna i staden som är min. Det är sommar, varmt och blåsigt. Och jag är inte här. Alltid är det något. Så länge jag kan minnas har varje sommar varit en tagg i mitt kött som till slut skavt sig ända in till benet. Sakta kommer overkligheten krypande, bygger en mur runt mig och världen utanför. Jag når inte ut och världen förmår inte tränga sig in. Bubblan, i vilken jag rör mig, krymper sakta och formar sig runt mina konturer. Ni ser mig. Ni tror att jag finns. Men jag är inte här.

Overkligheten.

Han sa till mig en gång för längesedan, tittade på mig med kisande ögon och med huvudet på sned, att jag var den starkaste människa han hade träffat. Kanske hade han rätt. Jag har fallit och rest mig. Jag har härdat ut. Jag har gått genom korselden och kommit ut levande på andra sidan, alltid förändrad, alltid som en ny sorts människa. Jag har fortfarande varit Louise men ändå annorlunda, med lager på lager av motgångar som med tiden bildat ett hårt skal, en formgjuten rustning som är tung att bära. Vad som rör sig på insidan vet ingen, inte ens jag själv.

Jag saknar lugnet. Saknar tid och plats att vila på. Det är svårt att orka och var hittar man styrkan om den inte finns inuti en själv? Var finner man kraften om spänningarna aldrig släpper, om det svåra hakar fast i varandra och bildar en kedja, ett händelseförlopp som inte går att rubba? Vad gör man då? Vad gör man när overkligheten blir det normala och således en del av verkligheten? Linjerna suddas ut, gränserna blir otydliga. Jag vet inte längre var jag står. Jag har sökt länge men vet fortfarande inte vart jag befinner mig. Vem jag är.

Overkligheten.