Ingen liten lort

Jag är inte i någon vidare bra form idag. Jag sitter uppkrupen i soffan, förkyld och trött, med raggsockor på fötterna. Det regnar ute vilket inte gör saken bättre. Utanför fönstret är allting inbäddat i grått, färglöst och utan kontraster. Jag har saker att göra men inte någon kraft över till att genomföra dem.

För att få tiden att gå tittar jag på gamla fotografier. Bland skolfotona hittar jag det från lekis. Jag har rosa kläder och rosetter i håret. Min blick är kolsvart och jag tänker, som alltid när jag tittar på det fotot, att det var så uppenbart att allt inte stod rätt till. Den där blicken berättar om världar som är svåra att föreställa sig, som inte kan förstås och som därför bortses från. Ingen såg. Jag orkar inte bry mig om det, lägger bara undan bilden och konstaterar att det som en gång hade kunnat göra skillnad inte längre spelar någon roll. Det är för sent. Men hur förlåter man en hel värld?

Jag har gått vidare men ändå inte. Det finns fortfarande utrymme för små återtåg. Den senaste tiden har jag kravlat runt i det förflutna mer än vad jag brukar göra. Jag kan inte avgöra om det är bra eller dåligt men särskilt upplyftande är det inte.

Jag tänker på mina biologiska föräldrar och undrar om de har glömt bort mig. Har de plockat bort fotona på mig, ställt upp mina saker på vinden, förpassat mig till en vrå i sina liv som de sällan besöker? Jag vill inte att det ska vara så enkelt. Jag vill att min frånvaro ska skava och göra ont, som om det skulle vara ett bevis på att jag är en människa och ingen liten lort. Jag vill inte vara någon liten lort.

Renoverad

Jag hade långt hår igår. Det har jag inte längre.



Lukas kommer att mörda mig.

Jag brukar kunna skriva om det mesta. Orden är mina tappra små försök att förstå mig på verkligheten och göra den mer begriplig. Jag skriver och lär mig något om vem jag är, vad jag vill och hur jag känner. Jag har skrivit om allt, brutit ner mig själv och det jag varit med om i beståndsdelar, beskrivit minsta vidriga detalj om det har behövts. Så har jag överlevt, så har jag tagit mig vidare.

Men jag kan inte skriva om C. Jag har försökt men hur jag än vänder och vrider på orden så vill det sig inte. Jag kan inte skriva om sorgen eller saknaden. Jag kan inte förklara hur en person som befann sig i utkanten av mitt liv påverkar mig så mycket nu när han är borta. Och om jag inte kan skriva om det kan jag inte heller förstå det.

Jag försöker hålla tankarna på honom borta genom att sysselsätta mig med annat. Jag spelar basket men inser ganska snart att det inte är särskilt lyckat. Varje gång jag gör något litet misstag (och det blir ganska många under en träning) känner jag för att börja gråta. Jag gapar och skriker men är egentligen inte arg, bara ledsen.

Jag sitter med Lilla S i knäet och snusar honom i nacken. Han lägger två små knubbiga händer på mina kinder och biter mig i näsan. Han skrattar och tittar på mig med stora blå ögon, de finaste ögonen som finns. Han får mig att glömma och jag kramar honom, snusar honom lite mer i nacken och låter honom bita mig i näsan en gång till.

Jag vill inte tänka på C. Jag måste tänka på C. Jag måste skriva om det men allt som kommer ut är det här. Ett stillsamt försök att tala om att jag saknar honom, att jag är ledsen och att jag måste inse att han är borta även om orden inte hjälper mig förstå.