Avslut

Kvällsljuset är fantastiskt. Det vilar i mjukt rosa och orange mellan höghusen vid fotbollsplanen. Jag kryssar fram mellan alla paddor som är ute på kvällspromenad på Vilstastigen. Det börjar regna. Alldeles för lite regnar det. Jag känner med ens en stark önskan att få cykla hem i ösregn.

Jag är på väg hem från det jobb som snart inte är mitt längre. Om några dagar är det över. Mentalt har jag redan slutat. Jag finner alla arbetsuppgifter meningslösa. De sista veckorna har jag mest gått och irriterat mig på allt och alla.

Men samtalen betyder fortfarande något. Ibland pratar vi till och med om viktiga saker. Ibland når jag fram. Idag var det en sådan dag. Jag märker att jag har blivit bättre på att lyssna. Jag ställer färre frågor och har tålamod att vänta på svaren. Svaren som så ofta förvånar mig. Alla dessa tankar som ryms i slutna sinnen och tilliten som finns där när jag får ta del av dem. Det är fint.

Ett liv

Lördagarna med Lukas rör sig sakta framåt. Det händer inte mycket. Jag dricker en kopp kaffe och läser tidningen. Lukas ligger på mage på golvet och ritar. Sensommarsolen bryter då och då igenom molnen och flödar in genom vardagsrumsfönstret.

Jag lagar mat och Lukas spelar dataspel. Vi äter och Lukas berättar på nytt den märkliga historien om finlandsfärjan och de tusen änderna. Jag skrattar och Lukas ser nöjd ut där han sitter på andra sidan köksbordet. Han är solbränd och hans hår är blekt av solen.

Och det slår mig att det är såhär ett liv ser ut. Det här lilla, de tillsynes intetsägande aktiviteter som tillsammans bildar dagar och år. Bildar ett liv. Ingenting stort händer, ingenting märkvärdigt. Allting är stillsamt och nedtonat.

Jag dricker en kopp kaffe till och löser ett par korsord. Lukas ligger bredvid mig i soffan och läser en bok. Han frågar om något ord han inte förstår. Jag kliar honom på ryggen.

Vi ska inte göra något stort idag, ingenting märkvärdigt. Vi ska bara ligga här och vara i en av dessa dagar som bildar ett liv.

Vårt liv.