Example

21 januari 2009

Något främmande

Jag vet inte vad jag ska göra med all den här ångesten. Ångesten som river och sliter, som tär och som gör mig livstrött. Det anses inte riktigt fint att prata om den. Ångesten alltså. Den gör att människor känner sig obekväma. Får dem att skruva på sig och börja prata om sina husdjur eller om att barnen är sjuka igen. Om sommarstugan eller sportlovsveckan i Sälen.

Jag vågar nästan aldrig ge ett ärligt svar på frågan hur jag mår. Jag brukar säga att jag är lite trött. Det är lagom ärligt. Det är ingen lögn men inte hela sanningen heller, och det leder sällan till några följdfrågor. Det är okej att vara lite trött. Trött som i sliten eller som i att ha sovit dåligt. Men det är inte lika okej att vara trött i betydelsen trött på livet. Trött på allt. Att inte orka. Så trött att man ingenting vill. Man bör åtminstone inte prata om det. Det blir till och med fel att skriva om det. Om livsledan. Oförmågan. Man framstår som gnällig. Jag framstår som gnällig. Bita ihop ska man göra. I alla jävla lägen. Hur hopplöst det än må kännas. Hur trött på livet man än må vara. Det är fult och skamligt att göra motsatsen.

Men det är svårt att orka. Tillslut upphör man med att skriva jag, som om man menade någon annan. Det är ett sista, men misslyckat, försök att alienera sig själv från sin inre värld. Men kanske är det rätt ändå, att alienera sig. För visst är ångesten något främmande. Är den inte det? Något som i alla fall gör mig främmande för mig själv. Kanske borde den skiljas från den jag egentligen är, även om den äter sig in i mig. Trots att den äter sig in i mig. Jag tror att jag ska se den så. Ångesten. Som något främmande som ska motas bort. Så får det bli, för jag är för trött för att försöka förstå.

20 januari 2009

Något annat

13 januari 2009

Jag önskar att jag var modigare. Att jag kunde upphöra med att skriva verkligheten vackrare. Jag var råare förut, mer kropp och mindre hjärta, fler instinkter och mindre känslor. Nu vågar jag inte säga som det är.

Istället vilar det ett stråk av uppgivenhet över mitt sätt att vara. En dov efterklang av hopplöshet i allt jag gör. Jag vill bara nå fram till någon. Känna någons liv. Känna mitt eget liv. Känna att det betyder något.

Märkliga tankar tar form i all denna väntan. Jag har börjat hoppas på det värsta. Tänker att det skulle vara en befrielse. Att det inte skulle finnas någon skuld eller skam i att ge upp om det var omöjligt att vinna.

Jag är bara så trött.

05 januari 2009

Vardag igen

Årets mest fulsnygga gran står fortfarande stadigt i julgransfoten, till skillnad från tallarna utanför fönstret som snötyngda vajar av och an i mörkret. Jag har utan sorg i hjärtat vinkat hej då åt 2008. Inga tårar kommer att falla för året som gått. Nu är det ett nytt år. Allt är nytt, nytt, nytt och ändå har inget förändrats. Det är samma gamla liv med dunkla vinklar och vrår.

Men den här vintern är i alla fall just nu precis som en vinter ska vara. Knarrande snö, äppelkinder, näshår som klibbar fast i varandra och ögon som tåras. Nu tycker jag att det här kan hålla i sig i ett par veckor och sedan tar vi vår på det.

Jag var för övrigt tillbaka på jobbet idag men det går knappast att påstå att jag jobbade. Jag åt mest clementiner. Det var lite svårt att komma igång igen efter en veckas ledighet.

Men jag blir glad av de små scener som utspelar sig på jobbet ibland. Som i kväll när Divvan 2 satt på hallgolvet iklädd byxor, vit kjol, minst fem halsdukar, en bakduk på huvudet och sedan en toppluva på det. Det var så fint. Och hon frågade om jag trodde att Jesus möjligtvis bor i hennes kylskåp. Om han liksom simmar runt i mellanmjölken i all sin gudomlighet. Sedan såg hon lycklig ut, och rosig var hon om kinderna där under alla halsdukar, toppluvor och bakdukar. Man kan ha sämre dagar på jobbet. Det kan man.