Något främmande

Jag vet inte vad jag ska göra med all den här ångesten. Ångesten som river och sliter, som tär och som gör mig livstrött. Det anses inte riktigt fint att prata om den. Ångesten alltså. Den gör att människor känner sig obekväma. Får dem att skruva på sig och börja prata om sina husdjur eller om att barnen är sjuka igen. Om sommarstugan eller sportlovsveckan i Sälen.

Jag vågar nästan aldrig ge ett ärligt svar på frågan hur jag mår. Jag brukar säga att jag är lite trött. Det är lagom ärligt. Det är ingen lögn men inte hela sanningen heller, och det leder sällan till några följdfrågor. Det är okej att vara lite trött. Trött som i sliten eller som i att ha sovit dåligt. Men det är inte lika okej att vara trött i betydelsen trött på livet. Trött på allt. Att inte orka. Så trött att man ingenting vill. Man bör åtminstone inte prata om det. Det blir till och med fel att skriva om det. Om livsledan. Oförmågan. Man framstår som gnällig. Jag framstår som gnällig. Bita ihop ska man göra. I alla jävla lägen. Hur hopplöst det än må kännas. Hur trött på livet man än må vara. Det är fult och skamligt att göra motsatsen.

Men det är svårt att orka. Tillslut upphör man med att skriva jag, som om man menade någon annan. Det är ett sista, men misslyckat, försök att alienera sig själv från sin inre värld. Men kanske är det rätt ändå, att alienera sig. För visst är ångesten något främmande. Är den inte det? Något som i alla fall gör mig främmande för mig själv. Kanske borde den skiljas från den jag egentligen är, även om den äter sig in i mig. Trots att den äter sig in i mig. Jag tror att jag ska se den så. Ångesten. Som något främmande som ska motas bort. Så får det bli, för jag är för trött för att försöka förstå.