När det väl skiter sig så skiter det sig ordentligt

I natt när jag satt gråtandes på hallgolvet och väntade på att mamman skulle komma önskade jag så innerligt att någon bara kunde trycka på paus. Om allting hade stannat upp kanske jag hade kunnat återta kontrollen över min skenande panik. Jag var rädd för mig själv, totalt vettskrämd för allt jag tänkte och kände. Någonstans kände jag att jag var på väg att passera en gräns som helst inte bör passeras. Någonstans i mitt bakhuvud började en idé om slutgiltighet ta form och jag hade inte en chans att göra minsta motstånd, allting var redan alldeles för tilltrasslat och uppochnervänt.

Jag kände skuld och jag skämdes. Jag blev allt mer desperat i mina försök att förstå vad det egentligen var som hände. Jag ville be om ursäkt, säga förlåt, göra om, göra rätt. Men jag bara satt där på golvet, med tårarna och snoret rinnande, och blev räddare och räddare. Jag var inte mig själv, jag var någon annan, någon jag inte kände igen.

I dag ligger nattens händelser kvar som en hinna över allting annat. Jag kan inte förmå mig själv att inte känna mig skyldig och att inte skämmas. Jag känner en allt större uppgivenhet inför hur saker och ting utvecklar sig. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska orka eller hur jag ska kunna röra mig framåt när det hela tiden finns saker som drar mig bakåt. Jag löser det tillfälligt genom att koppla på likgiltigheten. Jag tömmer mig själv på allt och upphör att känna något överhuvudtaget. Det är lättast så, i alla fall just nu.

Tidsfördriv

Jag sitter mest och rullar tummarna här hemma om dagarna. Det börjar bli lite långtråkigt. Jag tycker att någon borde ge mig ett jobb, helst ett med hyfsat bra lön och som inte måste föregås av ansökan, CV och personliga brev. Jag tycker att det vore väldigt praktisk om det där jobbet bara ramlade ner i mitt knä som en liten present.

I väntan på att det ska hända roar jag mig med att fota kottar i motljus, någon måste ju göra det också.

Han är här

Lukas somnade för ett par timmar sedan. Innan dess satt han uppkrupen i mitt knä med sina fingrar i mitt hår och tittade på "Lilla Kycklingen". Jag ägnade inte filmen särskilt mycket uppmärksamhet utan satt i stället mest och snusade Lukas i nacken.

Nu sover han och pratar i sömnen. Mystiskt mummel som jag inte förstår letar sig ut i vardagsrummet och jag känner mig sagolikt lycklig. Det är något magiskt med den där lilla pojken och hans förmåga att få mig att glömma allt som är jobbigt och svårt.

Vardagsrumsgolvet är redan täckt av pappersark och pennor. Jag snubblar fram över legobitar och bilar men röran bekommer mig inte. Jag älskar röran. Faktum är att jag är så förtjust i den att det brukar ta mig flera dagar att städa undan den efter att Lukas åkt till sin pappa. Jag tycker om att det märks att han är här. Jag tycker om att det märks att han har varit här.

I morgon slipper jag sitta ensam vid frukostbordet. Jag kommer att läsa DN:s kulturdel och Lukas kommer att läsa vad som visas på Bollibompa på kvällen. Han kommer att envisas med att få ta med sig sitt te in i vardagsrummet och jag kommer att svara att det är okej fast jag vet att han inte kommer att dricka upp det. Det gör han aldrig men det gör ingenting för jag tycker om att plocka undan koppen sedan och tänka att det är trevligt att plocka undan efter någon annan som omväxling.

Jag kommer att tänka att jag tycker om att det märks att han är här.