Om ledsamhet och ensamhet

Lukas åkte till sin pappa igår och jag var inte alls beredd på att bli så ledsen som jag faktiskt blev. Även om jag inte tycker om (läs hatar) att bara ha Lukas varannan helg så har jag vant mig vid att det är så det är. Jag tränger bort all saknad och all längtan och försöker leva mitt liv även de dagar då han inte är hos mig. För det mesta fungerar det ganska bra av den enkla anledningen att det måste fungera. Jag kan inte leva enbart fyra dagar varje månad.

Men igår blev jag ledsen. Jag satt i soffan utan vilja att gör någonting överhuvudtaget. Lägenheten kändes tyst och tom. Jag gick och la mig tidigt och somnade mot förmodan ganska fort. Jag hade hoppats att det skulle kännas bättre idag men jag är fortfarande ledsen. Och så tänker jag på morgondagen, på nyårsafton, och konstaterar att jag inte ska göra någonting alls. Jag vet inte riktigt vad jag tycka eller tänka om det. Jag tror att jag intalar mig själv att det ska bli skönt att vara ensam eftersom det gör för ont att tänka att jag inte riktigt har något annat alternativ. Men jag är trött på att vara ensam, trött på att inte ha någon att ringa (alternativt inte vågar ringa).

Jag kör fast. Jag har varit ensam så mycket att jag inte vet hur jag ska bete mig när jag är tillsammans med människor. Den påfrestning som det innebär för mig att vara social blir så stor att jag oftast undviker att umgås med folk. Och så blir jag ännu mer ensam och ännu mer frustrerad över min egen oförmåga att gör någonting åt saken.

Men julen var i alla fall helt okej. Lukas var finast i världen i skjorta, slips och kavaj och tog inte av sig sina nya finskor med mindre än att jag, klockan åtta på kvällen, tvingade honom. Jag fick ett duntäcke i julklapp så att jag slipper sova med fleecetröja och raggsockor och jag drabbades inte av akut depression på julaftonskvällen som jag brukar. Alltid något.

Jag frös den vintern. Att jag frös och att jag var ledsen hela tiden är det som jag minns allra tydligast. Och så minns jag mormor. Mormor som sent en kväll stod utanför glasdörrarna iklädd mörkgrå kappa och med snöflingor i de bruna lockarna som letade sig fram under den vinröda baskern.

Vi promenerade den korta biten från sjukhuset till mormors radhus. Snön yrde runt omkring oss, snöflingor smälte på huden och mormor hade sin arm under min. Vi satt i köket sedan, vid det runda bordet som täcktes av en duk med broderade blommor och spets. Mormor gjorde mannagrynsgröt till mig precis som hon alltid brukade göra. Jag åt inte mycket den vintern men mormors mannagrynsgröt den åt jag. Jag åt den sakta, sked för sked, medan mormor satt bredvid mig och löste korsorden i Allers.

Med ens slutade jag att frysa, slutade att vara ledsen. Jag bara satt där i det lilla köket med den varma gröten i magen och tittade på mormor. Mormor som jag tyckte så mycket om, som visste men som inget kunde göra. Det gav oss en slags samhörighet som vi aldrig talade om men som ändå fanns där. Vi pratade om andra saker, saker som kanske var oviktiga men som betydde något för att vi betydde något för varandra.

När vi gick tillbaka till sjukhuset senare den kvällen hade det slutat snöa. Vi gick tysta genom mörkret, båda två medvetna om att det inte alltid skulle vara såhär enkelt. För eller senare skulle det komma en tid då vår samhörighet skulle sättas på prov, då vi skulle tvingas välja eller välja bort varandra. Men när jag såg mormor försvinna bort genom glasdörrarna var det inte det jag tänkte på. Jag gick mot mitt rum och tänkte på gröten, på frusenheten och ledsamheten som var borta för en stund och på mormors bruna lockar.

Nu pratar jag och mormor inte med varandra, inte ens om oviktiga saker. Jag saknar våra samtal. Jag saknar att sitta i hennes kök och titta på henne då hon lagade mat, diskade, broderade eller löste korsord. Jag önskar att allting inte behövde vara så komplicerat, att jag bara kunde lyfta telefonen och slå hennes nummer. Men jag kan inte, det är för svårt och jag vet inte hur jag ska kunna förklara varför det var tvunget att bli som det blev. Jag kan bara fortsätta att sakna och minnas den där kvällen, den där vintern då allting var oändligt mycket enklare mellan oss än vad det är nu.

05:09

Lukas vaknade klockan 05:09 i lördags morse och ville inte somna om. Då var jag inte särskilt förtjust i honom. Men så tittar jag på bilden nedan och konstaterar att han trots allt är rätt fin. Och söt. Och alldeles, alldeles underbar.

Pedagogiskt ledarskap, basket och kroppssallad

Jag har precis börjat en nya kurs i pedagogiskt ledarskap. En kurs som jag innan den startade trodde skulle bli skittråkig och total ointressant. Jag är nämligen inte så mycket för det där med ledarskap och har till och från stora svårigheter att ens klara av att leda mig själv. Inte är jag särskilt intresserad av att bli chef någon gång i framtiden heller. Jag läser mest kursen för att jag råkade klanta till det i min ansökan inför höstterminen och därför tvingades hålla till godo med de kurser där det fanns restplatser. Men så satt jag där på första föreläsningen och kände mig mer peppad än vad gjort på över ett år. Det var organisationer hit, strukturella perspektiv dit och en hel massa roligt om Ingvar Kamprad som jag tyvärr har glömt bort.

Hursomhelst så har jag idag läst den alldeles utmärkta boken "Nya perspektiv på organisation och ledarskap". Jag var mitt inne i en spännande utläggning om hur man organiserar grupper och team när jag upptäckte rubriken på nästa sida: basket. Det kan knappast ha undgått någon att jag är väldigt förtjust i basket. Och aldrig någonsin har jag haft den stora glädjen att få läsa om basket när jag läser kurslitteratur. Efter några rader byttes tyvärr min entusiasm ut mot misstänksamhet. Det stod nämligen att basket på många sätt påminer om impovisationsjazz. Ursäkta mig men impovisationsjazz! Undrar vad som händer om jag tar med mig en saxofon till nästa träning? Jaja, jag fortsätter att läsa:

"Alla på plan befinner sig i ständig rörelse och mönstren visar sig först i efterhand".

Ojojoj, de här författarna har aldrig sett Damer B spela basket (men de är naturligtvis varmt välkomna till nästa hemmamatch). De tillfällen då vi befinner oss i rörelse allihop samtidigt är mycket sällsynta och några mönster blir det nästan aldrig. Vi är mer som en stor härlig kroppssallad - en skön mix av spelare i en enda salig röra.

Så jag satt och var lite sur på författarna som uppenbarligen inte förstår sig på hur mitt fina lag fungerar. Så vände jag sida och då var det helt plötsligt som att de coachat oss sedan vi gick i bollskola:

"Basket präglas av snabbhet (nåja), trängsel och fysisk närkontakt; 20 armar och ben i rörelse - uppåt, nedåt och tvärsigenom luften".

Det är ju det jag säger - kroppssallad! Jag hade ingen aning om att pedagogiskt ledarskap skulle visa sig bli höstens höjdpunkt.

Nix pix

Åh, herregud! Jag har så sjukt svårt att säga nej ibland. Jag får till och med dåligt samvete när jag tackar nej till "invitations" på Facebook. Men jag vill faktiskt inte vara en vampyr eller en zoombie som springer runt i den virtuella världen och infekterar människor med virtuella virus. Så jag våndas i en dag eller två innan jag med darrande hand trycker på "ignore". Sedan får jag så dåligt samvete att jag måste skura badrummet i en timme för att liksom rena mig själv.

Men jag säger nej. Hör ni det. NEJ, säger jag!

På bättringsvägen

Ibland mår jag bra och ibland mår jag mindre bra. Jag har vant mig vid att det går upp och ner. Jag hanterar det genom att fokusera på de bra dagarna och se de dåliga som undantag. Det jag däremot inte är särskilt bra på att hantera är när de dåliga dagarna lägger sig på rad och blir till veckor. Då slutar jag fungera. Dom senaste veckorna har varit riktigt besvärliga. Praktiskt taget ingenting har fungerat som det borde. Jag har inte kunnat äta, inte kunnat sova och absolut inte kunnat plugga. Jag har då och då gjort små tappra försök att komma tillbaka på rätt spår men har hela tiden misslyckats. Tillslut gick det inte längre. Jag orkade ingenting, ville ingenting och kände ingenting förutom en allt mer tilltagande känsla av panik.

Efter en djupdykning ner i det svarta hål som kallas mitt förflutna var jag så illa tilltygad att jag helst av allt bara ville skita i allt och ge upp. Men nu råkar det ju vara så att jag har två utomordentligt fina föräldrar som inte tyckte att det var en särskilt bra idé. Dom har sett till att jag har ätit och sovit. Dom har gett mig kramar och uppmuntrande ord och försökt få mig att förstå att jag faktiskt är en ganska hygglig prick trots allt. Långsamt, långsamt har jag börjat känna mig lite mer som en människa och lite mindre som en robot.

Nu spenderar Lukas sitt höstlov här hos mig vilket gör att jag i allra högsta grad känner mig som en människa. Vi skriker och gapar på varandra, kramas och myser, bakar muffins och spelar spel. Intensiteten i mitt liv skruvas upp med flera hundra procent när han är här. Och jag är så glad över att jag lever. Jag är så glad, så glad för att jag trots rätt så taskiga förutsättningar på något mirakulöst vis lyckats bli en relativt normal och väl fungerande person. Jag antar att jag borde vara lite stolt över det och jag hoppas att jag en vacker dag kan vara det också.

Nästa vecka ska jag börja träna basket igen. Det är flera veckor sedan sist och jag är inte längre rädd för att kliva in på planen. Nej, jag är inte rädd alls.

Ingenting är som det borde vara

så kan jag känna
med allt som jag har
allt som jag är
att det går över
men att det inte innebär att något har förändrats
det har bara gått över
upphört för den här gången

så kan jag låtsas
med all min viljestyrka
all min envishet
att jag övervinner mig själv
men jag går samma väg tillbaka
varifrån jag kom
och sluter cirkeln

så kan jag längta
med min värdighet satt på spel
mina hemligheter dolda
efter någon annans närvaro
någon annans närhet
bredvid min egen ensamhet
för att slippa se mig själv
bara för en liten stund

så kan jag bestraffa
med styrkan i mitt raseri
min rädslas förlamning
för att det enda jag kan
det enda jag förstår mig på
är att göra mig själv ännu mer illa
när det redan gör ont

jag förlåter inte mig själv
jag ber om ursäkt
för den jag var
den jag är
den jag kommer att bli

Ingen liten lort

Jag är inte i någon vidare bra form idag. Jag sitter uppkrupen i soffan, förkyld och trött, med raggsockor på fötterna. Det regnar ute vilket inte gör saken bättre. Utanför fönstret är allting inbäddat i grått, färglöst och utan kontraster. Jag har saker att göra men inte någon kraft över till att genomföra dem.

För att få tiden att gå tittar jag på gamla fotografier. Bland skolfotona hittar jag det från lekis. Jag har rosa kläder och rosetter i håret. Min blick är kolsvart och jag tänker, som alltid när jag tittar på det fotot, att det var så uppenbart att allt inte stod rätt till. Den där blicken berättar om världar som är svåra att föreställa sig, som inte kan förstås och som därför bortses från. Ingen såg. Jag orkar inte bry mig om det, lägger bara undan bilden och konstaterar att det som en gång hade kunnat göra skillnad inte längre spelar någon roll. Det är för sent. Men hur förlåter man en hel värld?

Jag har gått vidare men ändå inte. Det finns fortfarande utrymme för små återtåg. Den senaste tiden har jag kravlat runt i det förflutna mer än vad jag brukar göra. Jag kan inte avgöra om det är bra eller dåligt men särskilt upplyftande är det inte.

Jag tänker på mina biologiska föräldrar och undrar om de har glömt bort mig. Har de plockat bort fotona på mig, ställt upp mina saker på vinden, förpassat mig till en vrå i sina liv som de sällan besöker? Jag vill inte att det ska vara så enkelt. Jag vill att min frånvaro ska skava och göra ont, som om det skulle vara ett bevis på att jag är en människa och ingen liten lort. Jag vill inte vara någon liten lort.

Renoverad

Jag hade långt hår igår. Det har jag inte längre.



Lukas kommer att mörda mig.

Jag brukar kunna skriva om det mesta. Orden är mina tappra små försök att förstå mig på verkligheten och göra den mer begriplig. Jag skriver och lär mig något om vem jag är, vad jag vill och hur jag känner. Jag har skrivit om allt, brutit ner mig själv och det jag varit med om i beståndsdelar, beskrivit minsta vidriga detalj om det har behövts. Så har jag överlevt, så har jag tagit mig vidare.

Men jag kan inte skriva om C. Jag har försökt men hur jag än vänder och vrider på orden så vill det sig inte. Jag kan inte skriva om sorgen eller saknaden. Jag kan inte förklara hur en person som befann sig i utkanten av mitt liv påverkar mig så mycket nu när han är borta. Och om jag inte kan skriva om det kan jag inte heller förstå det.

Jag försöker hålla tankarna på honom borta genom att sysselsätta mig med annat. Jag spelar basket men inser ganska snart att det inte är särskilt lyckat. Varje gång jag gör något litet misstag (och det blir ganska många under en träning) känner jag för att börja gråta. Jag gapar och skriker men är egentligen inte arg, bara ledsen.

Jag sitter med Lilla S i knäet och snusar honom i nacken. Han lägger två små knubbiga händer på mina kinder och biter mig i näsan. Han skrattar och tittar på mig med stora blå ögon, de finaste ögonen som finns. Han får mig att glömma och jag kramar honom, snusar honom lite mer i nacken och låter honom bita mig i näsan en gång till.

Jag vill inte tänka på C. Jag måste tänka på C. Jag måste skriva om det men allt som kommer ut är det här. Ett stillsamt försök att tala om att jag saknar honom, att jag är ledsen och att jag måste inse att han är borta även om orden inte hjälper mig förstå.

Och när jag slutat sakna så finns du inte mer

Han sparkar av sig sina träskor, de urblekta svarta med vita och röda färgstänk på. Han fattar mina händer, mina små händer som försvinner i hans stora. Han snurrar mig runt, runt och mina fötter lyfter från marken. Jag flyger genom luften, svävar ovanför marken och det kittlar i min mage. När jag sedan landar på den nyklippta gräsmattan skriker jag av skratt och hoppar jämfota av glädje. En gång till pappa, ber jag, en gång till. Och han snurrar runt med mig en gång till, han snurrar mig om och om igen, varje kväll, hela sommaren.

Så kommer hösten och varje natt drömmer jag mardrömmar. Ibland springer jag in i mina föräldrars sovrum och kryper ner bredvid honom, alltid på hans sida, aldrig på hennes. Jag ligger med huvudet mot hans håriga bröst, lyssnar på hans hjärtslag och tänker att han luktar gott.

Dagarna då han hämtar mig hos dagmamman är de bästa. Jag står med näsan tryckt mot fönsterrutan och ser hans bil svänga in på kvarteret. Min pappa, ropar jag, nu kommer min pappa. Sedan sitter jag bredvid honom i framsätet och äter smörgåsar som blivit över från hans matsäck. Han ser alltid till att det finns smörgåsar kvar i den blå plastburken och jag gillar knäckemackorna bäst. De som blev lite sega efter en hel dag i skogen.

När vi kommer hem sitter jag i hans knä och han berättar om den tama älgen Harald som han träffar i skogen ibland. Jag tittar på pappa med stora ögon och tänker att han är bäst i världen. Att Harald inte finns på riktigt spelar ingen roll.

Nu finns inte heller pappa på riktigt, det är åtminstone så det känns. Bilden av honom bleknar mer och mer. Jag kan inte längre minnas hans röst, hans lukt, hans skratt. Han har reducerats till någon jag berättar om för Lukas ibland, en saga om någon som egentligen inte finns om det inte vore för den saknad som blossar upp inom mig varje gång jag nämner hans namn. Och när även saknaden bleknat bort finns han inte alls. Det gör ont att tänka att det ska behöva bli så.

I'm more than what you've made of me

En av mina största bedrifter var att älska dig, trots allt. Då, för länge sedan, kunde jag möta din blick och intala mig själv att det fanns något där att kämpa för. Jag kunde stå ut, bära dig och alla dina bördor på ett barns axlar och nästintill förintas. Och alltid utan tårar, mina tårar lät jag dig aldrig se. För din smärta var alltid värd mer än min egen. Din smärta var värd att bekämpa.

Jag kunde se på dig ibland då du stod i köket och kokade sylt. Jag stod i dörröppningen och iakttog en annan värld, ett helt annat liv. Dina händer som med en slev rörde om i kastrullerna, som varsamt plockade med de tomma glasburkarna, som skrev på etiketterna med runda bokstäver. Den ömhet som strålade ut från dina händer lade sig som bomull mellan mig och allt som gjorde ont. Den förvissade mig om att du faktiskt kunde bry dig om något, även om det bara var några burkar med jordgubbssylt.

Så jag kunde älska dig, jag kunde tro på dig och jag kunde hoppas på att allting någon gång, någonstans, skulle bli annorlunda. Jag kunde med ett barns envishet övertyga mig själv om att samma människa som med kärlek i blicken fyllde de där glasburkarna med rykande het jordgubbssylt någon gång i framtiden även skulle titta på mig med kärlek i blicken. Om jag bara hade tålamod. Om jag bara trofast fanns vid din sida. Om jag bara fanns till för dig på vilket sätt du än önskade. Om jag bara klarade av att göra allt detta så skulle fasaderna falla. Du skulle älska mig, säga orden, leva orden.

Det hände aldrig. Och en av mina största bedrifter blev mitt största misstag. Att älska dig. Mamma.

Jag måste släppa taget nu.

Arbetets glada dagar

Jag började jobba i måndags och följande har hänt:

1. Jag har blivit tagen för att vara kille.
2. Jag har liknats vid en jordgubbe. Typ röd och rund.
3. Jag har lärt mig vad nekros är och innebär. (Och det mina damer och herrar är ingen rolig historia.)
4. Jag har blivit kallad för blekansikte.
5. Delar av personalen har drabbats av Tourettes syndrom och utbrister helt okontrollerat "flasha fittan" i tid och otid. Det har en helt naturlig förklaring men det är både en lång och en sekretessbelagd historia.
6. Jag har blivit anklagad för att vara en knarkare från Örebro.

Åh, jag älskar att jobba!

The dark side of me

Ungefär såhär kände jag mig under kvällens basketträning. Ingen muntergök direkt och det helt utan anledning. Fan, jag har lite taskig karma för tillfället.

Jag finns

Jag gick hem från jobbet ikväll, under grå moln och i lätt duggregn. Jag gick sakta eftersom jag inte hade något bättre för mig än att just gå och långsamt röra mig hemåt genom regnet. Jag vet inte om det var det blöta gräset, asfalten som mörknat av regnet eller nyponbuskarna som kantade vägen som gjorde att jag plötsligt stannade upp. Men det gjorde jag, stannade upp.

Jag stod stilla mitt på cykelbanan, sträckte ut handen och lät regndropparna landa i min handflata. Jag finns, tänkte jag, som om det rådde en viss osäkerhet i frågan angående huruvida jag existerar eller inte. Det är märkligt det där, att en högst påtaglig massa av armar, ben, huvud och hals stundtals kan kännas så flytande.

Sedan började jag gråta. Tårar blandades med regn, blandades med ledsamhet och längtan men också med en lättnad över att jag åter är i rörelse. Jag är inte stel och stum. Jag kan känna igen, även om jag inte riktigt är på det klara med exakt vad det är jag känner. Jag kände mig så lättad över den insikten att jag inte orkade bekymra mig särskilt mycket för det faktum att jag stod och grät medan vilt främmande människor passerade förbi mig. Det praktiska med att gråta när det regnar är onekligen att de personer man möter inte har någon anledning att ifrågasätta ens blöta kinder. Så jag grät hela vägen hem men det var ingen jobbig gråt. Jag vet inte ens om jag var särskilt ledsen. Ibland behöver man kanske bara få gråta helt utan anledning eller förklaring.

I trapphuset mötte jag min granne, en utländsk man iklädd blå lite för stor kostym och med en stråhatt på huvudet. Han hälsade precis som han brukar men rynkade sedan ögonbrynen och frågade hur jag mådde. Och jag svarade att jag mådde bra. Det var ingen lögn. Man kan gråta och samtidigt må bra på precis samma sätt som man kan skratta och samtidigt må dåligt. Jag finns, tänkte jag, när han skeptiskt betraktade mig och mina envist rinnande tårar. Han ser mig och då kan jag inte vara ledsen. Då kan jag bara vara glad.

Äh, vi tar lite bilder istället

Eftersom allt jag skriver för tillfället antingen är ren smörja eller så deprimerande att jag inte vill kännas vid det sammanfattar jag min och Lukas första semestervecka i bilder. Som synes har vi bland annat hängt på stranden (i både sol och regn), käkat jordgubbar och spelat minigolf. Alldeles strax åker Lukas till sin pappa och tanken är att jag under nästa vecka åter ska leka student. Jag är tämligen övertygad om att det kommer gå käpprätt åt helvete.

Sommaren gör ont

Varje årstid bär med sig sin beskärda del av minnen och sommaren är inget undantag. Sommaren är faktiskt värst av alla. Jag kan inte riktigt njuta av solen och värmen. Det finns alldeles för mycket som rör sig inuti, händelser som börjar skruva på sig, ansikten som fladdrar förbi. Jag låter det hända för att det inte finns någon mening med att skjuta upp det. Förr eller senare måste jag ta itu med det. Jag måste definiera och sortera så att var sak hamnar på sin plats och sedan låta allting falla tillbaka in i glömskan igen, där det hör hemma.

Ibland känns det som att det aldrig kommer att ta slut, som att det är ett djup utan botten som minnena väller upp ifrån. En evighetslång kavalkad av smärta som vägrar avta i styrka. Jag sluter ögonen, tar ett djupt andetag och mobiliserar alla min styrka för att ännu en gång låta mitt förflutna slita mig i stycken. Jag gör mig själv sårbar, jag måste göra det, för att bli starkare på sikt. Men det gör ont, det gör fortfarande så fruktansvärt ont.

Så jag känner mig lite sorgsen just nu och jag fäller en och annan tår över att jag inte kan vara i mitt liv, leva det, fullt ut. Till viss del känner jag mig fortfarande avskiljd från min kropp. Jag står utanför och betraktar mig själv som om jag vore något helt främmande. Det finns vissa saker som jag inte kan förlika mig med, vissa sidor av mig själv som jag undviker att utforska närmare. Jag är rädd för vad jag bär inom mig, för vad jag skulle kunna bli om jag inte är på min vakt.

Och jag kan inte släppa tanken på att jag lever på övertid eller att det är något slags misstag att jag fortfarande lever. Jag vet inte om jag är värd all den här tiden, om jag är värd att få leva det här livet. Jag vet inte om jag någonsin var värd att få finnas överhuvudtaget. Egentligen är inte det här mina tankar, de är ett resultat av det som varit, men det gör dem inte mindre verkliga eller smärtsamma. Just nu kan jag inte tillåta mig själv att tänka att jag är värd något och det gör mig så oändligt ledsen, så besviken och så trött på mig själv att jag helst av allt vill snabbspola förbi den här passagen av mitt liv. Tyvärr fungerar inte livet så, alla dagar måste levas i en specifik ordning oavsett hur ont det gör, hur tröttsamt det är eller hur mycket som går förlorat på vägen.

Ingenting är ingenting för alltid

Jag sitter på bussen och klottrar de två sista sidorna i Foucaults ”Sexualitetens historia” fulla med ord. Jag vet inte varför jag tycker att det känns tilltalande, nästan vackert på något sätt. Jag skriver hela tiden numera. Orden flyter fram i en strid ström av bekännelser men jag rör mig i utkanterna, bortanför det som kan offentliggöras. Det är väl inga hemligheter direkt men det ligger för nära mig själv för att jag ska kunna ta ansvar för det. Tänk att jag har kommit dit, nått den gräns då mitt värde inte bestäms av hur mycket av mitt liv som fläcks ut för vem som helst att ta del av. Det är inte enbart med misären som näring som mitt hjärta förmår att pumpa vidare. När kom jag till den insikten? När började det livet?

Förr hämtade jag min styrka ur förtrycket. Det är märkligt egentligen att det som tryckte ner mig samtidigt var det som fick mig att sträva uppåt, framåt. Det var drömmen om något annat, något helt olikt det som var, som drev mig. Ett tyst mantra i mitt huvud, en viskning så att ingen skulle höra: ingenting är ingenting för alltid. Det var en dröm då, en utopi som knappast kändes möjlig att få uppleva men nu är den min verklighet. Och jag drabbas av en överjordisk rädsla när jag inser att detta är något som jag också måste överleva. Jag måste ta mig igenom även den här verkligheten, förhoppningsvis med livet i behåll. Det var inte riktigt så jag hade föreställt mig friheten, som ett tillstånd som måste bemästras snarare än att bara vara i. Så jag gör mig ofri ibland och maktlös, för makt är otäckt för den som inte är van att handskas med den. Jag vilar i det gamla och välbekanta men pauserna blir allt kortare. Det nya tar över mer och mer, och allteftersom tiden går minskar min rädsla. Jag blir lite rakar i ryggen och vågar erkänna att jag förändrats men att jag alltjämt är den jag alltid har varit. Jag bär mina två själv med mig, det gamla och det nya, de lever sida vid sida men smälter långsamt samman. Jag blir något annat, något jag aldrig tidigare varit. Hel.

Jag bestämde mig för att sluta skämmas, för att jag inte tror på skam eller på att den kan föra mig vidare. Istället bestämde jag mig för att stå för allt, för att ta ansvar för den del av historien som var min trots att jag misstänkte, eller egentligen visste, att de andra aldrig skulle ta ansvar för sin del. Jag gick vidare. De står kvar. Jag vill gärna tro att det är det som gör att jag vinner i slutändan, trots allt. Jag hoppas att de skäms. Det gör inte jag.

Det är farligt att spela basket

Jag vet inte riktigt vad som försiggicks på gårdagens träning men folk for i backen så att det tjongade i hallgolvet. Jag och en av mina motspelare lyckades trassla in oss så ordentligt i varandra att vi båda ramlade omkull. Olyckligt nog tog jag emot mig (och alla mina dryga 60 kilo) med armbågen och motspelarens hand, axel eller huvud (det gick liksom inte riktigt att skilja kroppsdelarna åt) krockade med min näsa. Märkligt nog gjorde det inte särskilt ont i armbågen men det kändes som någon drämt en yxa i både min axel och min handled. Och idag har jag ingen riktig styrsel i min vänsterarm. Den lever sitt eget liv och vägrar lyda mig.

Än en gång slås jag av hur handikappad man känner sig när något som vanligtvis fungerar utmärkt inte fungerar alls. Jag måste till exempel skriva det här inlägget med enbart högerhanden eftersom fingrarna på vänster hand antingen spritter iväg åt alla möjliga håll eller ligger som döda sillar på tangentbordet. Om jag ska göra något som inbegriper vänsterarmen måste jag verkligen anstränga mig och med ren viljekraft styra armen dit jag vill ha den. Egentligen är det rätt så fascinerande eftersom jag aldrig riktigt vet hur armen behagar agera. Det är ju alltid trevligt om vardagen kan kryddas med lite överraskningsmoment.

Sist jag hade problem med kroppsdelar ur funktion var det fötterna som trilskades. Och varför trilskades fötterna? Jag hade spelat basket förstås. Jag undrar just vilken kroppsdel härnäst som kommer att falla offer för mitt brinnande intresse.

En reva i natten

Det går en reva genom natten, en öppning i den svarta himlen som vidgas i takt med mina hjärtslag. Utanför fönstret sliter vinden tag i trädtopparna och jag dras med. Jag släpper taget och vältrar mig i hopplösheten, lindar den runt mig och drar in dess doft men slås sedan av hur meningslöst det är att göra sig själv hjälplös, hur fattig man blir utan sin egen vilja.

Jag ligger vaken och kan inget annat göra än att gräva djupare, försöka nå det som för längesedan stelnat till minnen, förvandlats till statyer. Ute i köket hörs ljudet av en sekundvisare som rör sig över urtavlan, ett stilla ackompanjemang till sömnlösheten. En ständig påminnelse om att tiden strävar framåt och att varje sekund är oskuldsfull innan den fylls med innehåll bara för att genast förpassas till det förflutna.

Jag sneglar mot revan i himlen, de mörka molnen som öppnar upp sig mer och mer, och jag tänker att det skulle vara så enkelt att tillåta mig själv att sugas in i det där mörkret, låta det slå rot. Det går en sekund som fylls med död, och där går en till, tre fyra stycken passerar. Sedan spritter det plötsligt till inom mig, en vibration som växer till ett skalv som med våld pressar tillbaka lite livskraft in i min utmattade kropp.

Jag ligger vaken och behöver egentligen inget annat än att få sova men sömnen vägrar komma. Den står i ett hörn av rummet och hånar mig och jag ger upp, erkänner att jag inte kan sova för att mina gränser hela tiden pressas utåt alldeles för fort för att jag ska hinna med att vänja mig. Tiden räcker inte till och då kan värdefulla timmar inte sovas bort. I samma stund som jag tänker tanken försvinner mörkret inuti.

Och den svarta himlen utanför stänger åter sina dörrar.

Lägesrapport

För tillfället ägnar jag mig åt att mala sönder mig själv till en kletig massa, ungefär som när man maler köttfärs. Det är ingen trevlig historia. I helgen hade jag 40 graders feber, idag var jag på jobbet och nu måste jag skriva c-uppsats. Jag håller långsamt på att utplåna mig själv. Det är ju lite korkat.

Sakta men säkert rör jag mig framåt

Livet har en tendens att upprepa sig. Om och om igen brottas jag med samma gamla problem, samma urtvättade tankar om vem jag är och vad jag vill. Det är ett ständigt återanvändande av trötta formuleringar med endast mindre justeringar för varje tankevarv. Förändringen är knappast märkbar från gång till gång men över tid är det en revolution.

Jag flyttar sakta men säkert fram positionerna, rör mig mot ett mål som känns mer som en hägring än som en genomtänkt slutstation. Min största rädsla är att jag inte kommer att vara nöjd när jag väl kommer fram, att jag kommer tvingas börja om från början och göra allting en gång till. Min näst största rädsla är att jag faktiskt kommer att nöja mig, stanna upp och aldrig söka mig vidare.

Jag har redan passerat alla gränser för vad jag trodde att en människa kunde klara av men den normalitet som utgör ett alternativ både lockar och skrämmer mig. I grund och botten tror jag att jag alltid kommer att se mig själv som en avvikelse och även om den identitet som jag inser att jag måste lämna bakom mig var både sjuk och vriden så fyllde den ändå en funktion. Sökandet efter vem jag nu ska vara skrämmer mig. Jag är så rädd för att göra fel, att inte välja rätt, rädd för att stanna kvar men fortfarande lite för feg för att fullt ut våga lämna det som varit. Kvar blir ett mellanläge, ett vakuum där jag vilar men även våndas över vad som komma skall. Men jag rör mig framåt, i alla fall inbillar jag mig det, och jag antar att det betyder någonting.

Stranden

Det brukar ta ungefär tio minuter från det att vi kommit till föräldrarna tills Lukas börjar tjata om att vi ska gå till stranden. Jag har ingen aning om vad det är som han tycker är så fantastiskt med tio meter sandstrand, en liten brygga och Mälarens smutsiga vatten men han älskar den där stranden. Eftersom jag inte orkar med att höra honom tjata får han oftast som han vill relativt fort och vi traskar iväg, Lukas envist trampandes på en grön traktor som han är alldeles för stor för och jag med en kassa innehållandes fika i handen. Fikat är nämligen minst lika viktigt som stranden i sig.

Sedan sitter vi där och tuggar på torra muminkex och dricker saft. Lukas springer fram och tillbaka på bryggan och låtsas fiska med en pinne som spö. Jag fotar, som jag alltid gör, förevigar och försöker förstå.

När jag sedan sitter och fixar med bilderna i photoshop slår det mig att det finns något fridfullt med den där platsen. Det var faktiskt där som jag och Lukas började närma oss varandra på ett nytt sätt. Det var där vi svetsades samman och lärde oss hur det var att bara var två, inte tre. Kanske längtar han dit eftersom det var den första platsen där vi verkligen var tillsammans bara vi.

Tio meter sandstrand, en liten brygga, Mälarens smutsiga vatten och så Lukas och jag. Tillsammans, precis som då.

Saknad

Det var vinter 2004. Lukas var 4 år gammal och vi hade bott i Eskilstuna i drygt ett halvår. Vi hade lämnat allt och till platsen dit vi kommit var allting nytt. Rummen, lekparken, skogen och livet, ingenting var som förut men inte sämre, bara annorlunda.

Jag vaknade strax efter klockan fyra på morgonen av att någon sjöng. På skrivbordet framför mitt sovrumsfönster satt Lukas och tittade på snön som föll över tallarna där utanför. Den första snön. Han hade tigerpyjamas och rufsigt hår. Ljuset var så svagt att jag knappt kunde urskilja hans ansikte. Men jag hörde honom, nynnandes på Idas sommarvisa.

Han ville inte gå och lägga sig igen så vi satt i en fåtölj och tittade på den allra första snön som föll det året. Mjuka vita flingor som sakta dalade mot marken. Så småningom somnade han om, med djupa andetag och med huvudet mot mitt bröst. Men jag kunde inte sova. Jag satt där med min pojke i tigerpyjamas i knät och tänkte att jag kommer aldrig älska någon så som jag älskar honom. Det kommer aldrig finnas några ögonblick som är vackrare än det här - klockan fyra en morgon i december, en sovande pojke, min pojke, och snön som faller utanför.

Jag saknar de där ögonblicken som inte riktigt hinns med nu när Lukas är så lite hos mig. Jag saknar vardagen, köttbullarna, att hämta och lämna på dagis och att vara nära ofta. Jag saknar tid att vara tillsammans utan att behöva tänka på att den snart tar slut. Ibland när Lukas är hos mig säger han att han saknar mig och när jag svarar att vi är ju tillsammans nu säger han att det inte spelar någon roll, att han saknar mig även när vi är tillsammans. Och jag förstår precis vad han menar, vet precis hur det känns att börja sakna någon redan innan man skiljs åt. Jag avskyr det.

Det är lite mycket nu

Det har inte direkt varit lugna gatan i min del av universum den senaste veckan. Besöket i staden jag helst av allt vill glömma tog mer på krafterna än vad jag först insåg. Det är något som händer med mig när jag måste röra mig på de där gatorna, något som vaknar till liv och påminner mig om att jag aldrig kommer att glömma. Jag hann inte riktigt hämta mig från det besöket innan jag kastades in i en helg som ägnades åt att jobba för basketklubben samtidigt som jag skulle försöka ta hand om sonen. Det var mer eller mindre kaotiskt mest hela tiden.

Så i söndags kväll när jag låg i sängen och spelade på datorn i ett tappert försök att hålla mig vaken till åtminstone efter klockan nio kommer katten in och bajsar på mitt sovrumsgolv. Sedan torkade jag kattbajs i två dygn. Inte ens när Lukas skulle sluta med blöjor torkade jag så mycket bajs som jag gjort de senaste dagarna, och eftersom kattbajs inte är det mest hygieniska som finns här i världen ägnade jag fyra timmar av gårdagen åt att desinficera min lägenhet. Och över allting svävar stressen över c-uppsatsen som ett gigantiskt orosmoln tillsammans med alla stundande tentor och miljoner andra småsaker. Jag klarar inte av stress. Jag fixar inte när allting händer på en gång. Jag är faktiskt totalt kass på att klara av vissa saker som andra människor klarar av i en handvändning. (Däremot är jag helt lysande på att hantera vissa saker som de flesta människor inte ens orkar tänka på men det är en helt annan historia, en inte helt upplyftande sådan).

Jag har med andra ord bara gått och väntat på att allting ska falla samman. På sätt och vis gillar jag när allting faller eftersom det betyder att man måste börja om från början sen och bygga nytt. Nuförtiden faller jag dessutom inte så långt så det är mest bara att ställa sig upp igen och borsta av knäna lite men jag måste krascha lite innan jag kan ta nya tag igen. På den gamla goda tiden (nåja, den gamla tiden i alla fall) innebar att krascha att skära sig. Det gör det inte längre. Nu innebär det istället att man efter några felpass och en misslyckad dribbling blir skitförbannad. Under gårdagens träning var jag under några minuter så arg att jag faktiskt blev lite rädd för mig själv, vilket inte är så konstigt med tanke på att jag i hela mitt liv i princip har varit oförmögen att bli riktigt, riktigt arg och därför blev rätt så överraskad av min egen ilska. När jag slutat vara arg var jag frustrerad ett tag för att sedan bli sådär jätteledsen som man blir när luften går ur en. När jag vaknade morgonen efter reste jag mig upp, borstade av knäna och började om på nytt. Nu är allting frid och fröjd och cirkeln är sluten och en ny är påbörjad. Det återstår att se hur lång tid det tar att gå hela varvet runt den här gången.

Jag, mina själv och mina vänner djuren, del 2

Det luktar bajs i min lägenhet, vilket kan beror på att det för ett tag sedan faktiskt var bajs i hela min lägenhet. I mitt sovrum, i vardagsrummet, i sonens rum, i hallen, i köket och på katten. Det vill säga överallt utom i kattsandlådan där det borde vara. Jag fick anstränga mig väldigt mycket för att fortfarande tycka om hårbollen som orsakade denna inte så angenäma röra och det gick faktiskt lite lättare att göra det då jag när jag låg där på alla fyra och torkade kattbajs tänkte att det här kan jag ju blogga om. Om bajs. Festligt värre.

Del 1

Memory lane

Jag har spenderat dagen på sonens skola, i en stad som jag helst håller mig borta ifrån. Det är alldeles för många minnen, alldeles för många vägar som leder till platser, tillfällen och människor som gör ont. Där finns ingenting som någonsin kan leda till försoning. Men jag var inte där för att uppleva den fantastiska staden. Jag var där för sonens skull och då kändes det ändå okej, även om det var jobbigt.

Bara att förflytta sig de fyra milen från punkt A till punkt B var ett företag. Jag gick upp kvart över fem i morse och åkte buss, tåg och lite mera buss. Sedan tog jag en uppfriskande promenad med vinden vinande runt öronen. Den dryga kvart som det tog att ta sig från stationen till sonens skola var en orgie av minnen från mina första tjugo år i livet. Jag gick förbi torget där jag hängde som fjortonåring, restaurangen där jag drack blaskigt rödvin och klubben (eller vad man nu borde kalla den) dit jag gick och lyssnade på band som spelade. Jag passerade hallen där jag tränade basket som sextonåring och sneddade sedan över min gamla gymnasieskolas skolgård och tänkte på den gången då mina kompisar jagade en något avsmalnad version av mig själv genom skolan för att slutligen låsa in mig på en toalett eftersom de ville att jag skulle prata med skolsköterskan om mina problem. De fick som de ville och jag var ursinnig men såhär i efterhand är jag enbart oändligt tacksam.

Till sist gick jag förbi min gamla dagmammas hus och lekparken där jag lekte som barn. Det var samma gamla gungställning med avflagnad gul färg, samma gamla klätterställning med rutschkana av plåt. Jag avgudade verkligen min dagmamma och under de där åtta åren jag tillbringade hos henne tankade jag så mycket kärlek och trygghet att det antagligen kommer att räcka en livstid. Hon luktade cigaretter, var alltid solbränd och lagade en gudomligt god köttfärssås. Och det var hemma hos henne som min bror klämde mina lillfingrar krokiga, det var tillsammans med henne som jag låg vid bassängerna på utomhusbadet om somrarna och åt pannkakor med socker på, det var av henne jag lärde mig mer om kärlek än vad jag någonsin skulle komma att göra i mitt eget hem. Jag minns precis det tillfälle då mina biologiska föräldrar talade om för mig att jag inte skulle vara hos henne mer, att jag blivit tillräckligt stor för att få en egen nyckel och gå hem själv efter skolan. Jag var tio år och satt i ett hörn av köket och grät. Jag vet att jag sa att jag inte kunde leva utan henne och det var precis så det kändes, som om mitt liv var på väg att rämna. Även efter att jag slutat som hennes dagbarn åkte jag dit med jämna mellanrum. Jag satt i hennes kök och åt nybakade bullar och klamrade mig på så sätt fast vid henne. Jag vägrade att släppa taget trots att jag visste att jag för eller senare skulle tvingas att gör det. Jag tänker fortfarande på henne ibland, på allt hon var och betydde för mig och på hur än mer hopplöst vissa saker hade känts om det inte vore för henne.

Så idag fick jag reda på av Lukas lärare att hon diagnostiserats med cancer innan jul och att hon är väldigt dålig. Mest av allt hade jag lust att bara sätta mig ner och gråta. Jag måste skriva till henne. Jag vill att hon ska veta. Jag måste få henne att förstå hur stor skillnad hon gjort i mitt liv. Hon får inte försvinna utan att jag har fått chansen att prata med henne igen. Jag har varit alldeles för dålig på att visa uppskattning gentemot de personer som betytt något för mig. Hon var finast i världen när jag var tio år gammal och hon förtjänar att få höra mig säga det en gång till.

Note to self

Spela inte basket när du har över trettioåtta graders feber. Du blir snurrig och mer koko i huvudet än vad du vanligtvis är.

Alternativt, spela inte basket om du mår illa och känner dig lite yr för då FÅR du över trettioåtta graders feber. Och blir snurrig. Och koko.

Om man ska se det från den ljusa sidan så har jag sovit som en klubbad säl i natt. Efter nio timmars drömlös djupsömn vaknade jag och kände mig pigg som aldrig förr. Fem minuter senare kostaterade jag att jag fortfarande hade över trettioåtta graders feber och helt plötsligt kände jag mig inte alls särskilt pigg och vital längre. Nu ligger jag i sängen med mackor, te och glasartad blick. Efter lunch måste jag infinna mig på skolan. Lovely.

Jag spelar bara basket

Igår spelade jag basket och blev sådär fånigt glad som jag alltid blir. Allra gladast blev jag över att jag faktiskt orkade springa, hoppa och till och med göra illa mig. Det är en speciell känsla när allting flyter på bra på planen. Det behöver nödvändigtvis inte innebära att jag presterar på topp, utan det handlar mer om att känna att jag har koll på vad jag gör. Nu låter jag säkert överdrivet filosofisk men ibland när jag spelar basket känns det som att alla delar av mig själv smälter samman till en enhet. Det är en medvetenhet om min kropp, om vem jag är och en känsla av sammanhang som jag sällan upplever annars.

Jag älskar den där känslan och jag använder den som motivation. Jag äter för att orka spela basket, kämpar mig igenom måltid efter måltid för att orka springa, hoppa och till och med göra illa mig. Jag och allra finaste vännen konstaterade för en tid sedan att hon känner likadant när hon sjunger som jag känner när jag spelar basket. Jag tror att alla har något som de gör som får dem att känna något särskilt. Man skriver en text som börjar leva sitt eget liv, man spelar piano, man meckar med bilen eller klättrar i berg. Och när man gör det där, vad det än må vara, så befinner man sig i centrum av allt och omvärlden bleknar bort en aning. Alla gör vi något som får oss att känna något speciellt och jag spelar basket. Jag spelar bara basket.

Jag bloggar inte särskilt ofta nuförtiden. Det beror dels på att jag har så fruktansvärt mycket att göra i skolan. Men framförallt beror det på att jag genomgår någon slags identitetskris. Jag har skrivit lite om det förut, om hur det är att plötsligt vara en person som mår bra. Så vi pratar inte kris i negativ bemärkelse utan snarare att jag tvingas omdefiniera mig själv och hela mitt liv. Numera tänker jag att jag i grund och botten mår bra och att de dåliga dagarna är undantagen och inte tvärtom. Problemet är bara att jag inte har den blekaste aning om vad man sysselsätter sig med när man inte mår dåligt. Det är väl egentligen inget problem men jag måste lära mig något helt nytt och sådant tar tid. Jag vet nämligen ingenting om hur det är att leva sitt liv med utgångspunkten att man mår bra och känner sig som en lagom tjock person i sina bästa år.

Jag vet däremot allt om hur det är att må dåligt. Jag kan beskriva det in i minsta detalj, varje känsla, varje ögonblick, minsta orosmoln som fladdrar förbi kan jag fånga och förklara. Jag byggde mig ett hem i de där beskrivningarna, ett litet bo att krypa in och vara trygg i. Min värld sträckte sig aldrig längre än till det som jag kunde förklara. Verkligheten blev till sagor och jag använde orden för att skriva om vem jag var, jag ville verkligen veta och orden blev den spegelbild som gav mig svaren. Jag har alltid skrivit och det var när jag förmådde sätta ord på vad det var som gjorde att jag inte mådde bra och hur det kändes som gjorde att jag till slut kunde börja må bättre.

Men nu står jag här och måste börja om med nya beskrivningar och en ny berättelse. En berättelse där de gamla orden känns slitna och förbrukade, de passar inte in. Jag vet inte vad man skriver om när man mår bra. Så fort jag börjar på en text blir det bara något larvigt om det fina vädret eller om hur fånigt glad jag blir varje gång jag kliver in på basketplanen. Jag skriver och raderar, skriver och raderar. Jag har helt enkelt inte några ord för att beskriva det jag känner ännu, men jag vet att de kommer. Så håll ut. Det kommer att bli fart på bloggen tids nog när jag vant mig vid hur det är att må bra.

Baklås

Det verkar som om jag helt har gått i baklås. Jag tänker tankar som jag övergav för flera år sedan. Den enda skillnaden är att jag numera vet att de är helt ologiska och vrickade. Det leder till att jag för helt absurda resonemang med mig själv.

- Jag känner mig tjock.
- Men är du helt dum i huvudet. Det vet du att du inte är.
- Nej, men det känns så!
- Ja men det är skillnad på känslor och på hur saker och ting faktiskt ÄR.
- Du är dum och jag tänker inte lyssna på dig!
- Du är också dum och jag skiter fullständigt i vad du tycker. Jag lyssnar föresten inte på dig heller.

Sådär håller jag på tills jag är så förvirrad att jag inte vet vem, den "bra" eller "dåliga" sidan av mig själv, som säger vad. Herregud, jag visste inte att jag fortfarande kunde vara en så irriterande och tålamodsprövande person. Jag är helt slut!

Kanske beror det på att sommaren närmar sig. Denna fantastiska årstid då man mer eller mindre ofrivilligt tvingas exponera sin egen kropp för omvärldens beskådande. Det finns naturligtvis inte en jävel som bryr sig om hur jag ser ut men blotta tanken på mig själv i en bikini gör att JAG börjar bry mig.

Kanske beror det på att jag har så mycket att göra i skolan. Jag fungerar inte så bra under stress (press däremot fungerar skitbra) och då väljer jag att fokusera på mat och min kropp eftersom det är så bekant och praktiskt. Jag behöver fokusera men fokuserar på fel saker. Helt logiskt. Eller inte.

Ärligt talat så struntar jag egentligen i vad det beror på. Jag måste sluta upp med att tänka så mycket, analysera lite mindre och istället koppla på autopiloten och bara köra.

Bilden av någon som mår bra

Jag tror inte på att söka sanningen om mig själv. Jag tror inte att den finns. Tror inte att jag har en essens som alltid förblir densamma. Jag tror på förändring, på att söka sig själv i en ny tid, i ett nytt liv, i ett nytt sammanhang. Jag drar ifrån, lägger till, gör fel, gör rätt, gör om och under tiden framträder konturerna av en bild av mig själv, ramarna för min existens. Aldrig mer än så, aldrig någon sanning. Bara en reflektion.

Jag tror inte på att ge upp, tror inte att det ligger något värde i att ge vika trots att allt känns hopplöst. Jag tror på att jag överlever och på att det finns något i mig som gör att jag klarar vilken motgång som helst. Jag tror på att övertyga mig själv om att allting ordnar sig. Är det någonting jag vet, som jag har lärt mig, så är det att allt, på ett eller annat sätt, alltid ordnar sig. Så kämpar jag med bilden av mig själv som någon som inte kan raderas, suddas ut eller bortses ifrån. Bilden av någon som mår bra.

Det har varit en vecka då ingenting blir riktigt som man tänkt sig, då ingenting går som på räls och där minsta steg i någon riktning resulterar i att man kör huvudet rakt in i en vägg av betong.

I morse klev jag utanför dörren med en plastpåse i vardera handen, en med sopor i och en med mina saker i. Några minuter senare hade jag kommit halvvägs till busstationen och hade helt enligt planen endast en påse i min hand. Tyvärr innehöll denna påse matrester och mögliga mjölkkartonger och inte plånbok, iPod och böcker, den påsen låg i soptunnan. Det är vid sådana tillfällen man inser att man kanske borde sova lite mer, äta lite mer och plugga lite mindre.

Men det är något med vårvädret som får mig på bättre humör, något med ljuset och värmen. Idag stod jag på tågstationen och bara andades, som om det var en sysselsättning i sig. Att andas. Nu står fönstrena i lägenheten på vid gavel och de senaste dagarnas uppgivenhet vädras ut. Sonen sitter i solskenet på vardagsrumsgolvet och ritar och sjunger.

Även om det har varit en dålig vecka så satt jag på tåget för en tid sedan och funderade över om det är nu det vänder. Kommer jag att tänka tillbaka på den här tiden om några år och tänka att det var då det hände. Det var då jag började tillåta mig själv att må bra. Och jag tänker att dagarna som varit bara var en tillfällig svacka. Det är ingenting som måste definiera hela min existens. Jag mår trots allt ganska bra och vågar till och med erkänna det inför mig själv. Det är en enorm lättnad men ett helt nytt liv. Ett liv som jag inte kan särskilt mycket om och som jag måste lära mig att handskas med. På något mirakulöst sätt lyckades jag gå från att vara på väg mot total katastrof till att ha någon slags framtid. Och den där framtiden är lite läskig att tänka på. Vad ska jag göra med alla de år som jag inte trodde att jag skulle ha till förfogande? 25 år, det trodde jag aldrig att jag skulle bli. Men jag finns, jag är här, jag andas och mår bra.

Utmanad

VBK tycker, med all rätt, att jag borde damma av den här bloggen och har därför utmanat mig att skriva sex underliga/egendomliga saker om mig själv. Nu råkar det vara så att hon har en nedranns tur eftersom jag egentligen borde skriva en seminarieuppgift till i morgon men mycket hellre skjuter upp det ytterliggare en timme och bloggar om underligheter istället.

Det här är vad jag har att förhålla mig till:

"Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa ens egen blogg för mer information."

Jamen då kör vi väl då!

1. Jag tycker inte om ambulansförare och jag är inte sen att informera dem om detta när jag tvingas beblanda mig med dem, vilket är oftare än vad man kanske skulle kunna tro.

2. När jag låg på sjukhus i åtta månader inredde jag mitt rum med trasmatta, krukväxter och familjefoton. Enligt mig var det mycket trivsamt men enligt andra var det ytterst suspekt. Man ska tydligen inte bosätta sig på akutavdelningar.

3. Jag har en storasyster och det i sig är inte så egendomligt men jag fick henne när jag var 22 år och vi har inte minsta tillstymmelse till gemensamt DNA. Det kom som en total överraskning, om än en trevlig sådan.

4. Jag tycker att rå potatis är bland det godaste man kan äta. Kokt potatis är helt okej men färskpotatis gillar jag inte alls. Jag liiider mig igenom sommaren och hoppar jämfota av glädje när potatisen blir "gammal" igen.

5. Jag har en oöppnad flaska Baileys som har stått i min bokhylla i ett och ett halvt år. Jag dricker väldigt sällan alkohol men det är mer än tillfällighet än ett aktivt beslut. När jag tänker efter så kanske det är bäst om den förblir oöppnad eftersom jag alltid får för mig att jag ska gå hem när jag är ute på galej och dricker sprit. Om jag befinner mig tvåhundra meter eller fyra mil hemifrån brukar jag inte ta med i beräkningen.

6. Jag gillar att baka tårtor men jag är inte särskilt förtjust i att äta upp dem efteråt. Den uppgiften brukar jag överlåta till andra. Här är resultatet av mitt senaste tårtbak, Lukas födelsedagstårta:


Jaha, då ska man kicka utmaningen vidare. Få se nu. Lotten, nej hon har redan skrivit och det är samma sak med Ica. Och VBK har redan lagt beslag på Bästisgrannen, för övrigt med samma avdammande motivering som gällde mig. Åh, ser man på, en underlighet till. Jag är nämligen extremt blyg (ni som känner mig kan sluta skratta nu, jag menar allvar) och vågar därför inte knacka på hos okända bloggare. Ni som känner er manade kan väl använda kommentarerna och skriva om hur underliga ni är. Det behöver ju inte vara sex stycken men en liten underlighet kanske?

Trollet på bilden ovan är min son och han har sportlov nästa vecka. Jag misstänker att det var därför han tog en joggingtur inne på Hemköp i eftermiddags. Uppvärming, typ.

Att pendla är inte min grej

Idag har jag haft upprop på en kurs som går i Västerås. Det innebär åtta veckors intensivt pendlande. Jag hatar att pendla.

För det första måste man gå upp tidigare än vad som är önskvärt. Och när man väl befinner sig på tågstationen och känner att man faktiskt har börjat piggna till lite, något man lätt gör när det är massor av minusgrader ute, så ska man sätta sig på ett varmt och mysigt tåg som vaggar en till sömns igen. När man sedan kliver ut på perrongen i Västerås är man så seg i roten att man knappt vet åt vilket håll högskolan ligger.

För det andra så fuckar pendlandet upp mina mattider. (Tro det eller ej men jag har faktiskt mattider. Det kan bero på att jag faktiskt äter nu för tiden, något jag inte ägnade mig åt i höstas. Jag borde ha pendlat då istället.) Om man äter frukost klockan sex borde man rimligtvis äta lunch runt elvasnåret men det går inte för då sitter man fortfarande på föreläsning. Och för att slippa spendera halva eftermiddagen i Västerås skyndar man sig med första bästa tåg hem. Trots det är jag aldrig hemma innan klockan två och då har min energinivå slagit i botten och jag orkar inte ställa mig och laga mat. Istället tar jag en banan och försöker se glad ut. Det brukar gå sådär. Eftersom lunchen alltid blir extremt försenad måste jag anstränga mig till det yttersta för att klämma in någon form av middag.

Nej, att pendla är inte bra för min hälsa och det är faktiskt ganska komiskt med tanke på att kursen jag precis påbörjat handlar om hälsopsykologi. När jag kom hem idag var jag näst intill medvetslös och la mig därför i sängen och tyckte synd om mig själv en stund. Efter ett par timmar kom jag på den lysande idén att kolla om jag hade feber. När jag konstaterade att jag hade 38,8 kände jag mig genast mycket piggare. Det är nämligen trevligare att ha en förklaring till varför man känner sig näst intill medvetslös än att gå runt och tro att man är bäng i bollen i största allmänhet.

Jag, mina själv och mina vänner djuren

Trots att jag själv inte har några husdjur finns det vissa inslag av lurviga filurer i mitt liv. Djurägare tycker nämligen att det är väldigt praktiskt att dumpa sina små monster hos mig när de själva har bättre saker för sig. Min syster hade till exempel en katt en gång som sedan blev föräldrarnas katt och som jag numera har gemensam vårdnad om. Det innebär att Mistral, som katten heter, kommer och bor hos mig när föräldrarna åker utomlands, vilket de gör förvånande ofta. (Nejdå, jag är inte ett dugg avundsjuk på det. Jag trivs så bra här i det kalla, vintriga Sverige).

Att bara ha djur lite då och då ställer till en hel del problem. Man glömmer liksom lätt bort att man har dem. I lördags kväll låg jag i soffan och tittade på tv när det helt plötsligt hoppade upp en katt i mitt knä. Jag blev så rädd att jag höll på att ramla ur soffan och eftersom jag även gav upp ett illvrål blev Mistral också skiträdd och sprang och gömde sig under min säng och vägrade komma fram.

Men framför allt är det datoranvändandet som blir till ett helt företag. Djur verkar tycka att det bästa stället att befinna sig på är i en människas knä, och eftersom jag för det mesta har en dator i knät blir det lite trångt.



Här ligger jag och Mistral och läser bloggar. Ni ser väl hur uppenbart engagerad hon är. Personligen har jag stora problem med att använda tangenterna och har dessutom tio kilo katthår i munnen.

Men Mistral kan faktiskt vara en hjälpsam katt, här hjälper hon mig att scrolla så att jag kan fortsätta läsa en hysteriskt rolig sammanfattning av det senaste avsnittet av L Word:



Och så tillsist en annan fyrfotad vän vars specialitet är att nysa då hennes nos befinner sig en decimeter från skärmen. Jag kan väl inte påstå att jag uppskattar det nämnvärt.



Man kan kanske lätt få för sig att jag inte är särskilt förtjust i djur men jag gillar faktiskt djur, jodå, det gör jag. Jag tycker så mycket om djur så att när Lukas informerade mig om att han önskar sig en hund i födelsedagspresent så föreslog jag att han kan få en ödla istället. Ödlor bor nämligen i terrarium och man vet därför precis var man har dem, det vill säga så långt borta från datorn som möjligt.

Något måste man roa sig med när man har glömt bort hur man bloggar

Fråga inte vad det är tänkt att symbolisera för det har jag ingen aning om. Jag vet bara att det var ett utmärkt sätt att slösa bort en hel eftermiddag.

Basketmatch med inslag av barn

Igår var det dags för basketmatch igen, en match som jag inte alls skulle spela eftersom jag inte hade någon barnvakt. (Föräldrarna är nämligen i Finland och bekantar sig med nyfödingen). Men hastigt och lustigt reducerades laguppställningen från nio personer till sju. Det var bara att sätta sig ner och förhandla med sonen som var skrämmande bra på att få igenom sina villkor. Jag fick spela under förutsättningen att han fick titta på video under matchen och att jag köpte extra mycket lördagsgodis åt honom.

Matchen spelades mot ett ettrigt gäng spelare från Linköping men förvånande nog var vi minst lika ettriga, åtminstone i inledningen. Herregud vilken rivstart! Vi sprang och sprang och spelade vattentätt försvar. Tyvärr blockade deras långa spelare nästan alla våra närskott men då får man göra poäng på annat sätt, vilket vi gjorde. Vi hade några riktigt snygga anfall med klockrena passningar till spelare som trasslat sig genom motståndarnas försvar och stod alldeles fria under korgen. Vad min egen insats beträffar så är jag lite osäker på hur det egentligen gick. Mitt försvarsspel kändes okej men jag har en tendens att bli lite passiv i anfall. Vi vann i alla fall med cirka 20 poäng.

Och sonen då, hur skötte han sig? Han var på sitt allra bästa och mest samarbetsvilliga humör och skötte sig faktiskt exemplariskt. Han gjorde sig snabbt hemmastadd i ett hörn under vår avbytarbänk med målarbok, pennor, vattenflaska, godis och ipod. Då och då fick jag en puss och en uppmuntrande klapp på kinden av honom. Jag spelar alltså i ett lag där det är helt okej att förvara sin sexåring under avbytarbänken i samband med match. Det låter kanske lite märkligt men tag då i betänkande att det i det här laget finns spelare som dricker kaffe under halvtidspausen. Då gör ett barn under avbytarbänken varken till eller från. Det är mest lite hemtrevligt.

Mala text

Jag ägnar mig just nu åt en väldigt fin och sofistikerad konstform som kallas "att mala ut en text". Det är rätt så enkelt egentligen. Man skriver helt enkelt om alla meningar så att de blir jättelåååånga och så refererar man lite mer än man borde. Förslagsvis kan man även slänga in lite citat som man sedan dissekerar genom att förklara vad den citerade menar. Ett annat tillvägagångssätt är att skriva samma sak två gånger men formulera sig helt annorlunda. Och varför gör man detta? Jo, för att man ska få ihop ex antal sidor text till sin hemtenta och för att man egentligen inte har en aning om vad man skriver om. Lägg till extrem tidsbrist och så är saken biff. Märkligt nog brukar man komma undan med det och kan fortsätta leva med föreställningen att man i alla fall har något av värde innanför pannbenet.

Bebis

Jag har blivit moster igen! Och sötaste systersonen har blivit storebror. Eftersom han bara är 1,5 år är han en väldigt liten storebror men ändå. Så nu ligger det alltså en skrynklig fyrakilosklump i systerns famn där på andra sidan Östersjön. Det känns ju abstrakt och bra. Ett litet pyre som ska bekanta sig med världen och som jag ska bekanta mig med så fort jag bara kan. Men först ska jag ta och skriva lite om folkmord. Världen är lite väl kontrastrik ibland.

Nytt år och ny banner. Den gamla kändes så dyster och bloggen behöver bli lite gladare. Jag behöver bli lite gladare. På tal om dyster så är det lite så jag känner mig när jag tänker på året som gått. Jag orkar inte skriva någon årskrönika, det har inte 2006 gjort sig förtjänt av. Jäkla skitår är vad det har varit. Men om jag ska vara lite positiv, och det har jag hört att man ska vara, så bådar det gott inför det år som kommer. Jag menar om förra året inte var så festligt så måste ju sannolikheten för att 2007 ska bli hur bra som helst öka.

Om jag förtsätter på det positivt inslagna spåret så började jag faktiskt spela basket förra året och det är det största som hänt mig sen eh... ja vad ska jag dra till med, sen Lukas föddes! Nu har det inte varit så mycket basketspel för min del den senaste månaden. Jag behövde en paus, en liten pysselstund för att klippa och klistra med mig själv, mitt liv, mina tankar och allt annat som behövde falla på plats. Och sakta har jag börjat ta form igen. Än så länge är jag mest en liten hög pape maché men jag är i alla fall någonting och det är mer än ingenting. Jag har en form och ett innehåll och det kommer man långt med. Man har något att bygga på. Så på måndag tänkte jag träna igen. Jag ska bara skriva en tenta på 10-15 sidor först och se till att prickikorv-sonen hämtas upp av sin pappa och kanske frosta av frysen. Men sen ska den här pape maché-högen spela basket.

Men allra, allra först ska jag sova. Det är bara det att den där prickikorv-sonen jag har är vaken mer än han sover om nätterna så det känns lite onödigt att gå och lägga sig när man ändå är uppe och springer tre gånger i timmen. Stackarn, det är inte lätt att ha vattkoppor.

Hej då, 2006. Tjenare, 2007!

Jag och Lukas bestämde oss för att man faktiskt kan fira nyår ordentlig även om man bara år två personer. Som ett resultat av detta beslut tillbringade jag större delen av gårdagen i köket, så kändes det i alla fall. Den känslan kan mycket väl bero på att jag vanligtvis håller mig så långt borta från köket som möjligt. Lukas ville i alla fall ha buffé och buffé fick det bli. Det tar sin lilla tid att laga tre varmrätter och två efterrätter (även om det bara är till två personer) men det var det värt. Vi dukade med vårt finaste porslin (från IKEA), våra finaste bestick (från IKEA) och våra finaste glas (som förvånande nog inte är från IKEA utan arvegods och därför fina på riktigt). Lukas satte på sig skjorta, slips och kavaj och ansåg att han därmed var stiligast i världen. Trots att jag gjort mig till genom att BÅDE sminka mig och ha kjol tyckte inte Lukas att jag var fin nog, och tillverkade därför en krona i lila papper som han tvingade mig att bära resten av kvällen. Personligen kände jag mig lite som en transvestit men han verkade nöjd.

När det var dags att äta sprang Lukas runt och hängde julgranskulor i hela lägenheten, jag tände ljus och korkade upp Pommacen. Jag har inte druckit Pommac på evigheter och det var inte riktigt så gott som jag vill minnas. Lukas tyckte att det smakade öl och övergick snabbt till julmust. Men oj vad mätta vi blev. När vi väl tryckt i oss efterrätten vacklade vi in i vardagsrummet, ramlade ner i soffan och tittade sedan på film i väntan på tolvslaget.

När klockan började närma sig midnatt tyckte jag att det vore praktiskt om Lukas bytte om till pyjamas men han tvärvägrade. Han skulle vara fin. Jag var tvungen att rota fram en gammal flanellpyjamas som var både rutig och skjortaktig innan han lät sig övertygas och då med kravet att han skulle få behålla slipsen på. När vi skålade in det nya året i avslagen Pommac var Lukas alltså iklädd storrutig flanellpyjamas och dinosaurieslips. Jag hade naturligtvis den lila papperskronan på huvudet.



Det var en väldigt annorlunda och speciell nyårsafton och den kunde inte ha blivit bättre. Det är sådana dagar jag sparar på och plockar fram ur minnet när livet känns lite motigt. Den första dagen på det nya året kunde däremot varit bättre. Jag vaknade med snuva och halsont och kände mig allmänt risig. Under eftermiddagen upptäckte jag några mystiska prickar på Lukas hals och kunde konstatera att han har fått vattkoppor. Lite senare hittade jag även mystiska prickar av liknade sort på min rygg och började så smått fundera på om jag har fått bältros. Tjoho och tjohej, det var väl ett förträffligt sätt att börja det nya året på. Ja ja, men nyårsafton kan i alla fall ingen ta ifrån oss. Ha!