Saknad

Det var vinter 2004. Lukas var 4 år gammal och vi hade bott i Eskilstuna i drygt ett halvår. Vi hade lämnat allt och till platsen dit vi kommit var allting nytt. Rummen, lekparken, skogen och livet, ingenting var som förut men inte sämre, bara annorlunda.

Jag vaknade strax efter klockan fyra på morgonen av att någon sjöng. På skrivbordet framför mitt sovrumsfönster satt Lukas och tittade på snön som föll över tallarna där utanför. Den första snön. Han hade tigerpyjamas och rufsigt hår. Ljuset var så svagt att jag knappt kunde urskilja hans ansikte. Men jag hörde honom, nynnandes på Idas sommarvisa.

Han ville inte gå och lägga sig igen så vi satt i en fåtölj och tittade på den allra första snön som föll det året. Mjuka vita flingor som sakta dalade mot marken. Så småningom somnade han om, med djupa andetag och med huvudet mot mitt bröst. Men jag kunde inte sova. Jag satt där med min pojke i tigerpyjamas i knät och tänkte att jag kommer aldrig älska någon så som jag älskar honom. Det kommer aldrig finnas några ögonblick som är vackrare än det här - klockan fyra en morgon i december, en sovande pojke, min pojke, och snön som faller utanför.

Jag saknar de där ögonblicken som inte riktigt hinns med nu när Lukas är så lite hos mig. Jag saknar vardagen, köttbullarna, att hämta och lämna på dagis och att vara nära ofta. Jag saknar tid att vara tillsammans utan att behöva tänka på att den snart tar slut. Ibland när Lukas är hos mig säger han att han saknar mig och när jag svarar att vi är ju tillsammans nu säger han att det inte spelar någon roll, att han saknar mig även när vi är tillsammans. Och jag förstår precis vad han menar, vet precis hur det känns att börja sakna någon redan innan man skiljs åt. Jag avskyr det.