En reva i natten

Det går en reva genom natten, en öppning i den svarta himlen som vidgas i takt med mina hjärtslag. Utanför fönstret sliter vinden tag i trädtopparna och jag dras med. Jag släpper taget och vältrar mig i hopplösheten, lindar den runt mig och drar in dess doft men slås sedan av hur meningslöst det är att göra sig själv hjälplös, hur fattig man blir utan sin egen vilja.

Jag ligger vaken och kan inget annat göra än att gräva djupare, försöka nå det som för längesedan stelnat till minnen, förvandlats till statyer. Ute i köket hörs ljudet av en sekundvisare som rör sig över urtavlan, ett stilla ackompanjemang till sömnlösheten. En ständig påminnelse om att tiden strävar framåt och att varje sekund är oskuldsfull innan den fylls med innehåll bara för att genast förpassas till det förflutna.

Jag sneglar mot revan i himlen, de mörka molnen som öppnar upp sig mer och mer, och jag tänker att det skulle vara så enkelt att tillåta mig själv att sugas in i det där mörkret, låta det slå rot. Det går en sekund som fylls med död, och där går en till, tre fyra stycken passerar. Sedan spritter det plötsligt till inom mig, en vibration som växer till ett skalv som med våld pressar tillbaka lite livskraft in i min utmattade kropp.

Jag ligger vaken och behöver egentligen inget annat än att få sova men sömnen vägrar komma. Den står i ett hörn av rummet och hånar mig och jag ger upp, erkänner att jag inte kan sova för att mina gränser hela tiden pressas utåt alldeles för fort för att jag ska hinna med att vänja mig. Tiden räcker inte till och då kan värdefulla timmar inte sovas bort. I samma stund som jag tänker tanken försvinner mörkret inuti.

Och den svarta himlen utanför stänger åter sina dörrar.