Nära inpå

Förut var jag där. Nu är jag här. Då och nu, och avståndet mellan den tid som varit och den tid som är som minskat, igen. Det ligger så nära inpå. I huden, i händerna, i hjärtat som bultar snabbare igen.

Hon frågar och jag svarar. Följer bilderna och minns, igen. Det är så mycket hon vill veta. Det är så lite jag vill berätta. Jag vill inte ha allt det där i mig. Men det finns där, alltid finns det där.

Jag tittar bort. Hittar en lapp på anslagstavlan att vara i, att andas i. Jag lägger plötsligt märke till att golvet är smutsigt, att mina skor är trasiga. Så fullständigt ovidkommande. Hon ställer en ny fråga. Jag förblir tyst. Jag förstår inte vad det är hon vill veta, vad jag förväntas delge henne.

Mina naglar har pressat sig in i den tunna huden strax ovanför vänster nyckelben. Det gör inte ont hur hårt jag än trycker. Hon säger mitt namn och jag tittar upp. Hon vill mig inget ont ändå gör hon mig illa. Hennes frågor gör mig illa. Det är frågornas fel. Det är frågorna som gör att allt ligger så nära inpå, igen.

Jag öppnar munnen för att säga något men stänger den igen. Hon väntar, tålmodigt. Det är fint att hon orkar vänta. Jag tittar på det smutsiga golvet igen. Funderar på när det städades senast. Tänker på oviktiga saker som får allt det där som kommit så nära inpå att tryckas undan. Fyller huvudet med nonsens. Tar mig upp till ytan igen. Blir mig själv.

En känsla av nederlag dröjer sig kvar. Jag hade ingenting att bevisa, men ändå. Det gick inte den här gången heller. Om jag bara hade förstått vad det var hon ville veta. Om jag bara hade förstått det, trots att allt det där kom så nära inpå.

Samtal

Jag vill minnas att jag skrev förut. Visst gjorde jag det? Text efter text om hur svart allting var. Jo, jag minns det nu, att det var så det var. Det var en tröst att skriva. Att hitta ord för allt det där, det där som var och som fortfarande är ibland.

Jag känner mig borttappad ibland, kvarglömd. Det är så svårt det där, du vet, att inte höra till. Aldrig hitta hem, eller komma fram. Vilsenheten, att inte riktigt veta i vilken riktning vägen kröker sig, vart man är på väg. Några stapplande steg på egen hand. Kanske någon som håller en i hand, gör en sällskap en bit, om man har tur.

Jag har varit trött förstår du. Tappat fart. Fastnat i ett tillstånd av ovisshet, funderat. Tappat mitt språk. Som av en händelse rann det plötsligt ifrån mig och jag tystnade. Nej, det har inte funnits mycket att säga. Ingenting att berätta.

Jag väntar på dig, väntar på att du ska våga dig fram. Jag får en skymt av dig ibland. Ser hur du rör dig genom rummen här hemma utan att ge dig till känna. Jodå, jag har sett dig. Jag vet att du finns.