Det är farligt att spela basket

Jag vet inte riktigt vad som försiggicks på gårdagens träning men folk for i backen så att det tjongade i hallgolvet. Jag och en av mina motspelare lyckades trassla in oss så ordentligt i varandra att vi båda ramlade omkull. Olyckligt nog tog jag emot mig (och alla mina dryga 60 kilo) med armbågen och motspelarens hand, axel eller huvud (det gick liksom inte riktigt att skilja kroppsdelarna åt) krockade med min näsa. Märkligt nog gjorde det inte särskilt ont i armbågen men det kändes som någon drämt en yxa i både min axel och min handled. Och idag har jag ingen riktig styrsel i min vänsterarm. Den lever sitt eget liv och vägrar lyda mig.

Än en gång slås jag av hur handikappad man känner sig när något som vanligtvis fungerar utmärkt inte fungerar alls. Jag måste till exempel skriva det här inlägget med enbart högerhanden eftersom fingrarna på vänster hand antingen spritter iväg åt alla möjliga håll eller ligger som döda sillar på tangentbordet. Om jag ska göra något som inbegriper vänsterarmen måste jag verkligen anstränga mig och med ren viljekraft styra armen dit jag vill ha den. Egentligen är det rätt så fascinerande eftersom jag aldrig riktigt vet hur armen behagar agera. Det är ju alltid trevligt om vardagen kan kryddas med lite överraskningsmoment.

Sist jag hade problem med kroppsdelar ur funktion var det fötterna som trilskades. Och varför trilskades fötterna? Jag hade spelat basket förstås. Jag undrar just vilken kroppsdel härnäst som kommer att falla offer för mitt brinnande intresse.

En reva i natten

Det går en reva genom natten, en öppning i den svarta himlen som vidgas i takt med mina hjärtslag. Utanför fönstret sliter vinden tag i trädtopparna och jag dras med. Jag släpper taget och vältrar mig i hopplösheten, lindar den runt mig och drar in dess doft men slås sedan av hur meningslöst det är att göra sig själv hjälplös, hur fattig man blir utan sin egen vilja.

Jag ligger vaken och kan inget annat göra än att gräva djupare, försöka nå det som för längesedan stelnat till minnen, förvandlats till statyer. Ute i köket hörs ljudet av en sekundvisare som rör sig över urtavlan, ett stilla ackompanjemang till sömnlösheten. En ständig påminnelse om att tiden strävar framåt och att varje sekund är oskuldsfull innan den fylls med innehåll bara för att genast förpassas till det förflutna.

Jag sneglar mot revan i himlen, de mörka molnen som öppnar upp sig mer och mer, och jag tänker att det skulle vara så enkelt att tillåta mig själv att sugas in i det där mörkret, låta det slå rot. Det går en sekund som fylls med död, och där går en till, tre fyra stycken passerar. Sedan spritter det plötsligt till inom mig, en vibration som växer till ett skalv som med våld pressar tillbaka lite livskraft in i min utmattade kropp.

Jag ligger vaken och behöver egentligen inget annat än att få sova men sömnen vägrar komma. Den står i ett hörn av rummet och hånar mig och jag ger upp, erkänner att jag inte kan sova för att mina gränser hela tiden pressas utåt alldeles för fort för att jag ska hinna med att vänja mig. Tiden räcker inte till och då kan värdefulla timmar inte sovas bort. I samma stund som jag tänker tanken försvinner mörkret inuti.

Och den svarta himlen utanför stänger åter sina dörrar.

Lägesrapport

För tillfället ägnar jag mig åt att mala sönder mig själv till en kletig massa, ungefär som när man maler köttfärs. Det är ingen trevlig historia. I helgen hade jag 40 graders feber, idag var jag på jobbet och nu måste jag skriva c-uppsats. Jag håller långsamt på att utplåna mig själv. Det är ju lite korkat.

Sakta men säkert rör jag mig framåt

Livet har en tendens att upprepa sig. Om och om igen brottas jag med samma gamla problem, samma urtvättade tankar om vem jag är och vad jag vill. Det är ett ständigt återanvändande av trötta formuleringar med endast mindre justeringar för varje tankevarv. Förändringen är knappast märkbar från gång till gång men över tid är det en revolution.

Jag flyttar sakta men säkert fram positionerna, rör mig mot ett mål som känns mer som en hägring än som en genomtänkt slutstation. Min största rädsla är att jag inte kommer att vara nöjd när jag väl kommer fram, att jag kommer tvingas börja om från början och göra allting en gång till. Min näst största rädsla är att jag faktiskt kommer att nöja mig, stanna upp och aldrig söka mig vidare.

Jag har redan passerat alla gränser för vad jag trodde att en människa kunde klara av men den normalitet som utgör ett alternativ både lockar och skrämmer mig. I grund och botten tror jag att jag alltid kommer att se mig själv som en avvikelse och även om den identitet som jag inser att jag måste lämna bakom mig var både sjuk och vriden så fyllde den ändå en funktion. Sökandet efter vem jag nu ska vara skrämmer mig. Jag är så rädd för att göra fel, att inte välja rätt, rädd för att stanna kvar men fortfarande lite för feg för att fullt ut våga lämna det som varit. Kvar blir ett mellanläge, ett vakuum där jag vilar men även våndas över vad som komma skall. Men jag rör mig framåt, i alla fall inbillar jag mig det, och jag antar att det betyder någonting.

Stranden

Det brukar ta ungefär tio minuter från det att vi kommit till föräldrarna tills Lukas börjar tjata om att vi ska gå till stranden. Jag har ingen aning om vad det är som han tycker är så fantastiskt med tio meter sandstrand, en liten brygga och Mälarens smutsiga vatten men han älskar den där stranden. Eftersom jag inte orkar med att höra honom tjata får han oftast som han vill relativt fort och vi traskar iväg, Lukas envist trampandes på en grön traktor som han är alldeles för stor för och jag med en kassa innehållandes fika i handen. Fikat är nämligen minst lika viktigt som stranden i sig.

Sedan sitter vi där och tuggar på torra muminkex och dricker saft. Lukas springer fram och tillbaka på bryggan och låtsas fiska med en pinne som spö. Jag fotar, som jag alltid gör, förevigar och försöker förstå.

När jag sedan sitter och fixar med bilderna i photoshop slår det mig att det finns något fridfullt med den där platsen. Det var faktiskt där som jag och Lukas började närma oss varandra på ett nytt sätt. Det var där vi svetsades samman och lärde oss hur det var att bara var två, inte tre. Kanske längtar han dit eftersom det var den första platsen där vi verkligen var tillsammans bara vi.

Tio meter sandstrand, en liten brygga, Mälarens smutsiga vatten och så Lukas och jag. Tillsammans, precis som då.

Saknad

Det var vinter 2004. Lukas var 4 år gammal och vi hade bott i Eskilstuna i drygt ett halvår. Vi hade lämnat allt och till platsen dit vi kommit var allting nytt. Rummen, lekparken, skogen och livet, ingenting var som förut men inte sämre, bara annorlunda.

Jag vaknade strax efter klockan fyra på morgonen av att någon sjöng. På skrivbordet framför mitt sovrumsfönster satt Lukas och tittade på snön som föll över tallarna där utanför. Den första snön. Han hade tigerpyjamas och rufsigt hår. Ljuset var så svagt att jag knappt kunde urskilja hans ansikte. Men jag hörde honom, nynnandes på Idas sommarvisa.

Han ville inte gå och lägga sig igen så vi satt i en fåtölj och tittade på den allra första snön som föll det året. Mjuka vita flingor som sakta dalade mot marken. Så småningom somnade han om, med djupa andetag och med huvudet mot mitt bröst. Men jag kunde inte sova. Jag satt där med min pojke i tigerpyjamas i knät och tänkte att jag kommer aldrig älska någon så som jag älskar honom. Det kommer aldrig finnas några ögonblick som är vackrare än det här - klockan fyra en morgon i december, en sovande pojke, min pojke, och snön som faller utanför.

Jag saknar de där ögonblicken som inte riktigt hinns med nu när Lukas är så lite hos mig. Jag saknar vardagen, köttbullarna, att hämta och lämna på dagis och att vara nära ofta. Jag saknar tid att vara tillsammans utan att behöva tänka på att den snart tar slut. Ibland när Lukas är hos mig säger han att han saknar mig och när jag svarar att vi är ju tillsammans nu säger han att det inte spelar någon roll, att han saknar mig även när vi är tillsammans. Och jag förstår precis vad han menar, vet precis hur det känns att börja sakna någon redan innan man skiljs åt. Jag avskyr det.