Ögonblick

Det händer ibland att jag läser en text som är så skärande vacker att jag påminns om hur mycket jag tycker om att skriva. Varför slutar man med sådant som man tycker om? Varför slutade jag skriva? Det handlar inte om tid. Jag har tid. Det handlar om lust. Jag har inte lust. Jag har sällan lust. Jag är en sådan där som inte vill någonting. Viljelös är vad jag är. Jag drivs av något annat. Kanske av behov eller instinkt, eller sådant där som man måste. Det är rätt sorgligt egentligen.

Jag försöker se mig själv som jag är. Det är ett projekt jag ägnat mig åt en tid och det är ingen rolig historia. Men jag tror att det är nyttigt, kanske livsnödvändigt. Jag blir aldrig färdig, det blir väl ingen. Jag konstruerar mig själv igen och igen. Bygger nytt. Renoverar. Blir aldrig nöjd. Duger aldrig riktigt om jag frågar mig själv.

Det är så hårt det här livet som jag skapat åt mig själv. Så skoningslöst. Jag har slutat tänka efter. Det blir liksom aldrig av.

Jag åt korv och makaroner till lunch idag. Drack kaffe och åt en lussekatt. Köpte snus. Gav katten mat.

Tomt och tyst är det, och alla ljud stör mig. Det var väl allt.

1995 och världen krymper

Jag gör dig illa genom att finnas till. För i dina ögon är jag du och allt som hände dig måste även hända mig. Det bara fortsätter. Det tar aldrig slut. Allt det som du gör mot mig har även blivit gjort mot dig.

Men om du lämnar mig här, om du låter mig gå, så lovar jag att glömma allt. Vi kan låtsas som att allt som varit aldrig har hänt, att det bara var något som någon hittade på. Att det inte var på riktigt. Om vi skiljs åt nu, går åt var sitt håll, så kanske våra liv, ditt liv och mitt liv, kan fortsätta.

Om det inte var för det där med att vi sitter i hop. Att våra kroppar ibland flyter in i varandra. Mina ögon och mina fräknar i ditt ansikte. Din lukt på min hud.

Ibland känner jag att du ser mig, som när du säger förlåt, när du låter mig veta att du gör orätt. För du vet och jag vet att ingenting gott kan komma ur det här. Ändå måste det pågå.

Men alla dom andra gångerna när du inte ser mig, dom tynger mig. Att det ska behöva göra så ont att vara din lindring. Om det bara fanns ett annat sätt. Men du har provat alla andra utvägar, och nu är det bara jag kvar. Jag är din utväg och din återvändsgränd. För vi är fast här, vi kommer ingenstans. Och du kan inte låta mig gå.

Sjukhuslukt

Planeringsdagar med jobbet, på något lagom sunkigt hotell i Ramnäs. Mitt rum luktar sjukhus. Jag ligger i sängen och tänker att det inte riktigt funkar. Sjukhuslukt funkar inte. Jag får ångest.

Jag får för mig att det finns något viktigt att lära sig av det här, oklart vad. Jag kan inte sätta fingret på det. Kanske är det det gamla som tränger sig på och vill påminna mig om att det finns där i bakgrunden. Sjukhuset, ångesten, landstingets vita koppar som jag krossar mot badrumsgolvet. Skärvorna. Så längesedan i tid räknat men så nära i känslan.

Hela situationen känns bisarr. Här befinner jag mig i egenskap av snart trettioårig kompetent beteendevetare och inuti känner jag mig som en rädd och trasig nittonåring.

Jag försöker samla mig. Snart är det middag. Det är ingen fara. Då var då. Nu är nu. Ett par djupa andetag och ett försöka att skjuta undan alla gamla minnen som skymmer sikten.

Nej, sjukhuslukt funkar inte. Det kan vara bra att veta.