Example

26 december 2006

Alla dessa aftnar

Julhysterin börjar så sakteliga lugna ner sig. Idag gjordes det sista rycket då jag hämtade sonen och firade mini-jul med honom och övriga familjen. Han tyckte otroligt nog om alla sina paket och tog sig till och med tid att inspektera innehållet i varje julklapp innan han rev av pappret på nästa. Han verkade nöjd och glad och det är jag också men mest för att det äntligen är över.

Jag gillar nämligen inte julen. Jag känner mig distanserad och obekväm och drabbas alltid av akut depression under julaftonskvällen. Jag tror att jag behöver neutraliseras för jag är så evinnerligt trött på hur en julafton paketeras. Det är julmat, Kalle Anka, julfika, julklappsutdelning och Karl-Bertil i precis samma ordning och på precis samma sätt som året innan och alla år innan dess. Det spelar ingen roll att jag har fina människor i runt omkring mig, det är formatet som inte fungerar för mig. Näe, nästa jul vill jag åka till Teneriffa och sippa paraplydrinkar eller sitta på en alptopp och titta på stjärnorna. I år satt S ensam hemma på julafton, käkade svampsoppa och verkade trivas ypperligt med det. Jag ska bli som hon.

Nu är det i alla fall överstökat för den här gången. Men innan man äntligen kan få lite lugn och ro så ska nyårsafton klaras av. Till skillnad från julen så har jag ingenting emot nyår även om jag inte tycker att det är så speciellt. I år blir det nog inte mycket till firande vilket Lukas inte är särskilt förtjust i. Men vad gör man när ens vänner består av en hoper tjejer som är 20+ och som inte har några barn? Jag kan inte ta med Lukas på spritfest och jag kan inte tvinga tjejkompisarna att sitta hemma med oss och dricka Pommac. Det slutar antagligen med att vi tittar på film hela kvällen och att Lukas somnar i mitt knä innan klockan är tolv. Jag tror att han överlever det också. Med tiden kommer han troligtvis fylla sin kvot av vilda nyårsfester.

17 december 2006

Hänt i helgen

.
Fredag
Strax efter klockan ett åker jag genom Herrskogen. Solen skiner och gräset ute på fälten är fortfarande grönt. Det är december men det känns som om jag färdas genom våren. Jag rör mig närmre och närmre den stad som är mitt mål och någonting inuti mig lättar. Kanske är det den annars ständigt närvarande oron som plötsligt stillas.

När jag tjugo minuter senare går över skolgårdens grus ser jag honom stå och hänga över ett staket. Han har inte sett mig än och i några sekunder betraktar jag honom utan att han vet att jag är där. Han söker bland föräldrarna som går från parkeringen upp mot skolan. Han letar efter ett bekant ansikte, mitt ansikte. Så får han plötsligt syn på mig, börjar leende springa mot mig och jag vet att de närmaste dagarna kommer den där oron inte att existera.

Lördag
När man inte har sitt barn hos sig jämt har julförberedelserna en tendens att i perioder bli väldigt intensiva. I helgen skulle vi hinna med att baka lussebullar, koka knäck, julpynta (uärk!) och ta ställning till om vi överhuvudtaget ska ha någon gran i år eller ej. Därför stod jag redan klockan åtta i lördags morse och knådade deg.

Baka går an:


Fina blir dom:


Men russin kan man tydligen gärna vara utan:


Jag tycker att det är helt okej att baka men att koka knäck är ett djävulens påfund. Det tar en evighet (jag vägrar nämligen att göra knäck i mikron, det är fusk), man får ryggskott av att stå böjd över diskbänken och fylla formarna och efteråt har man stänk av knäck på hela spisen och omkringliggande golv. Den här gången lyckades jag dessutom tajma färdig middag med färdig knäcksmet. Middagen fick vänta, annars hade knäcken blivit stenhårda men kalla pommes frites är inte så gott. Ungefär såhär kul är det att titta på kokande smet, det vill säga inte kul alls:



Söndag
Jag och sonen bestämmer oss för att gå på promenad och känner oss smått chockade när vi kliver ut i minusgrader. Vi blir snabbt röda om både näsor och kinder. Sonen springer sig varm medan jag fotar frostiga löv. Sedan går vi in och dricker varm choklad och äter lussebullar, knäck och pepparkakor. Adventsstjärnan lyser i fönstret, ljusen är tända och pojken mittemot mig har fortfarande rosiga kinder. Kort därefter hämtas han av sin pappa och rullgardinen dras ner.

Den där oron som inte existerat under några dagar letar sig snabbt tillbaka och lägger sig tillrätta under huden. Det blir tomt och tyst. Mitt liv svänger för mycket mellan den lycka jag känner några få dagar i månaden och de mer eller mindre djupa avgrunderna jag befinner mig i däremellan. Hur gör man för att inte låta allt det svåra överskugga det som är bra? Det är min största utmaning just nu, att försöka få dom fina dagarna att påverka mig mer än dom som inte är så bra.

10 december 2006

Efter lördagens förvirrade tillstånd kände jag mig tvingad att vidta vissa åtgärder för att få ordning på mig själv och mitt liv. Därför har jag, mina själv och dom andra omgrupperat oss. Igår packade vi ihop våra saker och begav oss hem till föräldrarna. Här får man mat, kvällste, en skön säng att sova i och en brasa att värma sig vid. Jag känner mig redan lite piggare och mer förankrad i verkligheten.

Här äter man hela tiden. Först är det frukost och sedan förmiddagsfika då man diskuterar vad man ska äta till lunch. På eftermiddagen fikar man igen och bestämmer vad man ska äta till middag. På kvällarna dricker man te och äter gummiost. Trots att jag inte är så förtjust i mat är jag nöjd med upplägget. Min kropp måste dock befinna sig i chock med tanke på att matintaget helt plötsligt ökat med fyrahundra procent.

När jag inte äter fördriver jag dagarna med att spela piano. Det låter sådär men jag är löjligt förtjust i pianospel så jag fortsätter att hamra sönder tangenterna. Annars är min hjärna blank. Jag befinner mig i en evighetslång sömn som jag inte kan ta mig ur. Jag söker fortfarande efter någon form av energi. Något som kan få mig att fokusera. Jag driver omkring för mycket. Som om jag saknar förmågan att skapa mig en plats att kalla hemma. Jag har vant mig vid att fly, att alltid kasta en hastig blick över axeln bara för att vara på den säkra sidan. Och även nu när flykten är avklarad känner jag mig rotlös. Min stad är inte min. Den är bara en kuliss. Jag börjar mer och mer inse att hemma för mig aldrig kan vara en plats. Hemma är en känsla, en tidpunkt, Lukas skratt och allra finaste vännens röst i telefonen.

09 december 2006

Jag klev precis innanför dörren, två timmar senare än vad jag borde. Jag har ingen aning om var de där timmarna tagit vägen eller hur jag tog mig hem. Verkligheten luckras upp ocg jag glider över i min alternativa värld där det inte finns några regler och där jag slipper vara med. Hej så länge.

07 december 2006

Den är inte vacker. Den är farlig.

Det är ett ständigt sökande efter att hitta en plats i livet. Förutsättningarna som förändras från dag till dag. Jag står med kinden tryckt mot en kall glasruta och betraktar livet som pågår utanför fönstret. Jag kan inte bestämma mig för om det är jag som stänger ute världen eller om det är den som stänger ute mig. Skolarbeten som samlas på hög. Vännerna som jag aldrig orkar ringa. Jag vet inte när det hela började och inte heller när det kommer att ta slut.

Jag läser gamla dagböcker och dikter. Orden breder ut sig som en karta över åren som gått. Det finns hållpunkter, kontroller, omvägar och genvägar men jag har svårt att lokalisera målet. Jag börjar undra om jag någonsin kommer komma fram. Kommer jag kunna landa i något som åtminstone liknar normalitet? Det där livet som ligger bakom mig känns fortfarande bekant och jag tänker ibland på hur märkligt det är att den där otrygga tillvaron från förr paradoxalt nog var den tryggaste perioden i mitt liv. Det spelar ingen roll vilka reglerna är så länge de är tydliga och när man vet vad som förväntas av en vet man också hur man ska förhålla sig till sig själv och andra. Jag visste då hur jag skulle vara. Nu har jag ingen aning.

Igår hamnade jag i en diskussion om självskadebeteenden och tjejer och killar som skär sig. Människor har svårt att förstå och jag förstår inte särskilt mycket mer trots att mina armar är ett myller av ärr. Jag har tänkt ganska länge nu att jag aldrig skulle kunna skär mig igen. Det har känts alltför främmande, som en död kroppsdel som ruttnat och avlägsnats. Behovet att göra mig själv illa har inte funnits där och inte heller längtan eller den romantiserade bilden av blänket från rakbladet som borrat sig ner i huden för att sedan gömmas i allt det röda. Nu är jag inte lika säker längre. Den här diffusa, molande värken som letar sig ut genom bröstkorgen och sprider sig i resten av kroppen är svår att hantera. Och när det känns som mest outhärdligt önskar jag mig något mer konkret. Ett sår, en smärta som går att peka på. Jag skulle kunna ge vad som helst för att uppleva den där inre friden precis efteråt. Den där känslan av att vara bedövad, tom men ren och möjlig att fyllas med något annat. Något bättre.

Men allt är bara en lögn. Det dröjer inte länge innan den bedövande effekten släpper och ersätts av det förnedrande i att jag ännu en gång misslyckats med att upprätthålla någon slags självbehärskning och kontroll. Jag minns en dag för många år sedan. Jag låg på sjukhus och hade skurit mig under förmiddagen och sedan sytts ihop. På kvällen hände det igen och samma läkare vägrade sy mig en gång till. Han sa att han inte ville slösa mer tid på mig eftersom jag ändå bara gjorde om det gång på gång. Såren blev infekterade, jag fick feber och någon vecka senare var en sjuksköterska tvungen att skära upp en del av såren igen för att de överhuvudtaget skulle ha en chans att läka. Jag tog allt det där som ännu ett bevis på att jag inte var värd någonting. Inte någons tid, någons uppmärksamhet eller någons omtanke. Och det gjorde ondare än alla skärsår i världen.

Nej, jag vill inte tillbaka dit. Det är inte jag. Hur ont den än gör och hur mycket jag än längtar så måste jag hitta andra sätt att ta mig genom de värsta dagarna. Jag sa någon gång för länge sedan att min största svaghet var min förmåga att överleva vad som helst och vem som helst. Jag kanske borde revidera det uttalandet. Hursomhelst så måste jag sluta romantisera destruktiviteten. Den är inte vacker. Den är farlig.

01 december 2006

December slår hårt mot en fattig student

Då har konsumtionens månad invigts. Det firade jag med att redan klockan nio i morse beställa en Airport Express basstation för åttahundra riksdaler. Jag är trött på att ha en tio meter lång ful kabel ringlandes genom lägenheten och ser nu fram emot mitt nya trådlösa datorliv.

Två timmar senare befann jag mig nere på stan shoppandes jultillbehör. Ny adventsljusstake, nya ljus, ny julstjärna och små paket till sonens paketjulkalender. Det är bara den första december och jag är redan femtonhundra kronor fattigare på grund av julrelaterade produkter. Och hittills har jag inte köpt en enda julklapp (förutom basstationen men den var ju till mig själv så den räknas inte). Det kändes som om jag var på god väg att köpa mig någon slags artificiell julstämning.

Men när jag och sonen under kvällen utsatte vårt hem för en extreme makeover light ändrade jag åsikt. Nu lyser och glittrar nämligen lägenheten på ett betydligt gemytligare sätt än vad gårdagens disk gör. Dessutom gjorde en oväntad nattgäst i form av allra finaste vännen entré och höjde stämningen ytterligare. Det är inte så ofta jag har mina två absoluta favoritmänniskor hos mig samtidigt så jag känner mig mer än lovligt lycklig.

I morgon är det basket som gäller och det är lyckligtvis alldeles gratis. Jag kommer ha ett litet följe med mig bestående av föräldrarna, allra finaste vännen och sonen. Den sistnämde uttryckte idag önskemål om att matchdagen till ära ha på sig skjorta, slips och svart kostym. Han går inte miste om ett tillfälle att klä upp sig han inte. Jag däremot är lite rädd för att han sin ringa storlek till trots riskerar att misstas för ligacoach och kommer därför tvinga på honom någon färgglad t-shirt med dinosaurietryck och oboyfläckar på. Jag själv kommer vara iförd ett väldigt snittsigt matchställ med texten "Damligan" tryckt på bröstet, allra finaste vännen kommer utan hår på huvudet men med massor på benen och vad föräldrarna tänker ha på sig har jag ingen aning om men snygga kommer vi garanterat vara allihopa. Och nu känner jag att jag verkligen borde gå och lägga mig innan det här inlägget urartar totalt. Godnatt!