Den är inte vacker. Den är farlig.

Det är ett ständigt sökande efter att hitta en plats i livet. Förutsättningarna som förändras från dag till dag. Jag står med kinden tryckt mot en kall glasruta och betraktar livet som pågår utanför fönstret. Jag kan inte bestämma mig för om det är jag som stänger ute världen eller om det är den som stänger ute mig. Skolarbeten som samlas på hög. Vännerna som jag aldrig orkar ringa. Jag vet inte när det hela började och inte heller när det kommer att ta slut.

Jag läser gamla dagböcker och dikter. Orden breder ut sig som en karta över åren som gått. Det finns hållpunkter, kontroller, omvägar och genvägar men jag har svårt att lokalisera målet. Jag börjar undra om jag någonsin kommer komma fram. Kommer jag kunna landa i något som åtminstone liknar normalitet? Det där livet som ligger bakom mig känns fortfarande bekant och jag tänker ibland på hur märkligt det är att den där otrygga tillvaron från förr paradoxalt nog var den tryggaste perioden i mitt liv. Det spelar ingen roll vilka reglerna är så länge de är tydliga och när man vet vad som förväntas av en vet man också hur man ska förhålla sig till sig själv och andra. Jag visste då hur jag skulle vara. Nu har jag ingen aning.

Igår hamnade jag i en diskussion om självskadebeteenden och tjejer och killar som skär sig. Människor har svårt att förstå och jag förstår inte särskilt mycket mer trots att mina armar är ett myller av ärr. Jag har tänkt ganska länge nu att jag aldrig skulle kunna skär mig igen. Det har känts alltför främmande, som en död kroppsdel som ruttnat och avlägsnats. Behovet att göra mig själv illa har inte funnits där och inte heller längtan eller den romantiserade bilden av blänket från rakbladet som borrat sig ner i huden för att sedan gömmas i allt det röda. Nu är jag inte lika säker längre. Den här diffusa, molande värken som letar sig ut genom bröstkorgen och sprider sig i resten av kroppen är svår att hantera. Och när det känns som mest outhärdligt önskar jag mig något mer konkret. Ett sår, en smärta som går att peka på. Jag skulle kunna ge vad som helst för att uppleva den där inre friden precis efteråt. Den där känslan av att vara bedövad, tom men ren och möjlig att fyllas med något annat. Något bättre.

Men allt är bara en lögn. Det dröjer inte länge innan den bedövande effekten släpper och ersätts av det förnedrande i att jag ännu en gång misslyckats med att upprätthålla någon slags självbehärskning och kontroll. Jag minns en dag för många år sedan. Jag låg på sjukhus och hade skurit mig under förmiddagen och sedan sytts ihop. På kvällen hände det igen och samma läkare vägrade sy mig en gång till. Han sa att han inte ville slösa mer tid på mig eftersom jag ändå bara gjorde om det gång på gång. Såren blev infekterade, jag fick feber och någon vecka senare var en sjuksköterska tvungen att skära upp en del av såren igen för att de överhuvudtaget skulle ha en chans att läka. Jag tog allt det där som ännu ett bevis på att jag inte var värd någonting. Inte någons tid, någons uppmärksamhet eller någons omtanke. Och det gjorde ondare än alla skärsår i världen.

Nej, jag vill inte tillbaka dit. Det är inte jag. Hur ont den än gör och hur mycket jag än längtar så måste jag hitta andra sätt att ta mig genom de värsta dagarna. Jag sa någon gång för länge sedan att min största svaghet var min förmåga att överleva vad som helst och vem som helst. Jag kanske borde revidera det uttalandet. Hursomhelst så måste jag sluta romantisera destruktiviteten. Den är inte vacker. Den är farlig.