Yoghurt

Ikväll går jag och lägger mig med yoghurt i håret och i bägge öronen. Det kräver en förklaring och den kommer i morgon. Allt jag har att säga nu är att jag har fina vänner. God natt!

Strax efter klockan tolv töms högskolan på innehåll. En strid ström av människor som rör sig ner mot tågstationen. Själv går jag långsamt längs Vasagatan. Jag går där och längtar, väntar på ett möte som aldrig kommer att bli av. Ändå spelas ögonblicket upp om och om igen framför mina ögon. Jag granskar människorna jag möter. Letar i minnet efter hennes ansikte, så som jag minns det. Det skrämmer mig att möjligheten finns att jag inte längre känner igen henne. Jag vill inte att det ska vara så och skjuter bort tanken.

Vissa människor har berövats mig, andra har jag valt bort. Vissa saknar jag, andras frånvaro är en lättnad. Det finns så mycket sorg i den framtid som gick förlorad och jag finner sällan någon tröst i att det var så det var tvunget att bli. Det var den enda vägen ut, bort, framåt. Någon gång under de senaste åren slutade jag att förlåta för deras skull och började istället göra det för min egen.

Jag vet vad de här åren har gjort med mig men vad har de gjort med henne? Jag känner inget ansvar men ett växande behov av att få veta. Hon är en av dom som fortfarande rör sig i periferin, som jag inte förmår mig själv att släppa, som ständigt sugs tillbaka in i min verklighet.

Jag går längs Vasagatan och hittar inte hennes ansikte bland myllret av människor. När jag kliver på tåget och lämnar staden bakom mig är det än en gång med känslan av att ännu en pusselbit har gått förlorad. Och sakta, sakta rinner tiden ut.

Nu är det handling som krävs

Att det ska ta sådan tid innan polletten trillar ner. Det är faktiskt lite under min värdighet att ha varit såhär tafatt och handlingsförlamad. Jag har inte ätit ordentligt sedan innan sommaren. Den senaste månaden har det gått riktigt utför. Och jag har inte orkat bry mig trots att jag vet hur det blir. Det har visserligen tagit längre tid den här gången men nu har jag blivit den där odrägliga människan som tycker att folk som talar om för mig att jag måste äta är idioter. Jag känner mig likgiltig, viljelös och asocial. Jag orkar inte plugga, inte träffa folk, orkar inte ens svara på sms.

Men nu har jag bestämt mig, det måste bli ändring på det här. Jag måste ta mig upp ur den här gropen som jag självmant krypit ner och gömt mig i. Det krävs en detaljerad handlingsplan och praktiskt nog utarbetade jag och mamman en igår. Hittills går det bra. Det har visserligen inte ens gått 24 timmar men idag har jag lyckats äta både frukost och lunch. Dessutom har jag klämt i mig två äpplen (applåder!?!). Middagen står färdig i kylen och beräknas vara uppäten inom en halvtimme. Jag är helt slut. Vet ni hur jobbigt det är att börja äta ordentligt igen när man inte gjort det på flera månader? Efter varje måltid blir jag så sömning att jag är i behov av en tupplur på minst en timma.

Hursomhelst så behöver jag peppa mig själv för att återigen bli en ätande anorektiker. Här följer en lista av förväntade positiva effekter av ett ökat födointag:

- Jag orkar troligen mer än att ligga i sängen och titta på avsnitt efter avsnitt av Law and Order: Special Victims Unit på DVD. (Även om Mariska Hargitay är så snygg att jag kommer att behöva lägga upp en avvänjningsplan för att inte drabbas av allvarlig abstinens).
- Jag slipper förmodligen bli yr och få tunnelseende vid fysisk aktivitet vilken förhoppningsvis leder till att jag sätter fler än två skott under en basketträning.
- Min hjärna kastas åter in i sin normala omloppsbana och jag kan börja tänka som en akademiker igen, få godkänt på tentorna och slipper bråka med CSN.
- Jag behöver inte gå på hårbollsjakt i lägenheten eftersom håret har en tendens att sitta fast bättre på huvudet om jag äter.
- Jag växer kanske i mina ursnygga, förut tajta, svarta jeans. När vi ändå är inne på kläder hoppas jag även att jag slipper tappa mina gröna baggypants när jag springer till bussen. Det var faktiskt lite pinsamt.

Nu ska jag äta middag och sen ska jag ringa min kontrollant och rapportera dagens kulinariska höjdpunkter, allt enligt handlingsplanen. Och någon gång mitt i natten (mellan halv nio och tio) ska jag träna. Om det inte går bättre än förra gången lovar jag att äta dubbelt så mycket i morgon.

Mänskligheten

Klockan är 04:39. Åh, va tidigt hon är uppe tänker ni. Bah, jag har faktiskt inte somnat än! Jag vet inte riktigt vad jag har för mig. Särskilt trött är jag inte heller och det försvårar ju insomnandet en aning. Jag är en nattmänniska. Det har jag alltid varit. Mitt humör blir alltid så mycket bättre när alla andra går och lägger sig. Jag tror att det har att göra med känslan av ensamhet och att den är mycket starkare om nätterna. Jag trivs med det. Allting är så tyst. Så stillsamt. Fridfullt.

Jag tror att jag har problem med mänskligheten. Det finns personer som betyder något och som jag älskar men mänskligheten, människan som art, förstår jag mig inte på. Det är så typiskt mig. Jag blir inte arg på individer. Jag blir arg på mänskligheten. Så jävla abstrakt. Vem skriker man på då? Vem ber man att dra åt helvete?

Valvaka

Jag och Mistral ligger i soffan och kollar in svt:s valvaka. Mistral är tyvärr inte min nya flickvän utan min systers katt som numera bor hos föräldrarna. Då och då kommer Mistral och gästspelar hos mig för lite rekreation och avkoppling. Det är jobbigt att bo ute på vischan och jaga möss hela tiden. (Eller också är hon här för att föräldrarna är ute i världen och härjar). I alla fall så verkar valet bli en riktig rysare. Jag biter på naglarna. Mistral vässar sina klor på mina jeans. Spännande är det!

Lördag 20:45. Kvalitetstid med gitarren.

Man kan ju alltid skriva en sång om skiten. Så resonerar vi, gitarren och jag.

I en kartong på vinden ligger en del av det allra första minnet av dig och mig.

Jag satt på sängen. Rena lakan, nerdragna persienner, ljusgula väggar. En växande förvirring men samtidigt en pulserande längtan efter en annan form av närhet. Dörren på glänt och människor som kom och gick. Nya ansikten, nya namn. En artificiell trygghet. Stegen i korridoren utanför som påminde om att livet, trots allt, fortfarande pågick.

Och så du. En siluett i dörröppningen. En smal kropp i svart t-shirt. Den där dagen då allt tog sin början. Livet som aldrig mer blev sig likt. Våra liv som flätades samman. Hur vi andades i tvåtakt, hur våra hjärtan slog varannan gång för att livet skulle räcka längre. Men hur länge skulle livet räcka? Vi hade inga svar, sökte dem inte heller. Vi tog oss bara fram, sida vid sida. Genom allt.

Jag minns det som en vändpunkt. Min första upplevelse av total samhörighet. Hur livet plötsligt kändes lite lättare, lite mer uthärdligt, mer meningsfullt, mer av allt. Jag bär dig med mig, hör din röst, ser ditt ansikte framför mig. Orden är så slitna men du är en del av mig. Min allra finaste vän, vännen i världen, som jag älskar dig.

Nu går vi bara vidare och vänder oss aldrig, aldrig mera om. Det finns ingenting där som vi inte redan lärt oss. Allting räcker bra som minnen och jag glömmer aldrig.

En väääldigt angelägen uppdatering

Igår vad den den 11:e september och det bloggades flitigt om vad folk hade för sig det datumet för fem år sedan. Jag satt själv och funderade på vad jag gjorde men hade inte en susning. Men idag kom jag på det! Jag låg på sjukhus efter en överdos och följde nyhetssändningarna tillsammans med de andra patienterna som var minst lika apatiska som jag. Var det verkligen bara fem år sedan? Vem var jag då? Jag minns faktiskt inte. Det är nog lika bra så.

Imorgon måste jag gå upp klockan fem och skriva färdigt min hemtenta. Eftersom jag ägnade mig åt existentiella grubblerier igår blev det inte så mycket gjort på pluggfronten. Men jag spelade i alla fall basket. Det botar det mesta.

Den senaste tiden har bloggen drabbats av depression. Lösningen på det är att jag slutar att bara skriva när jag är ledsen. Men livet går upp och ner. För tillfället är det en del omständigheter som jag inte kan påverka och som drar ner humöret. Jag får jobba på det.

(Och ja, rubriken är väldigt ironisk. Jag tror att det är det här som kallas fulblogg.)

The past still haunts med down

Jag har mina begränsningar. Ett visst mått av energi i mina depåer som ständigt skall fördelas mellan livets alla måsten och borden. Det är stundtals en omöjlig ekvation som jag med tiden blivit bättre och bättre på att lösa. Men ibland händer det saker som inte finns med i beräkningarna. Det senaste halvåret har varit fyllt till bredden med sådana händelser.

Det påminner mig om hur sårbar jag fortfarande är och om min låga stresströskel. Jag inser att jag har en tendens att falla tillbaka in i beteenden och tankemönster som jag inte längre förknippar med mig själv. Den här ständiga uppgörelsen med mitt förflutna blir så påtaglig när jag är helt tömd på energi. Men det allra värsta är ändå att jag tar smällarna själv. Jag involverar inte ens de som kan tänka sig att slåss vid min sida. Det gör mig ledsen. Inte för min egen skull utan för deras.

Jag behåller fortfarande vissa hemligheter för mig själv. Jag vårdar dem ömt, förskönar dem, tillåter dem att alltjämt vara en del av mig. För om jag ser mig själv som skyldig kan jag ställa mig själv till svars och därmed ta ansvar för mig själv. Men samtidigt cementerar jag en bild av mig själv som ofri, som en slav under min egen otillräcklighet. Hela min inre värld byggs upp av paradoxer.

Jag känner mig förvirrad just nu. Alltför mycket från det förflutna väver sig in i vardagen. Jag hade aldrig tyckt att det var okej om det hade hänt någon annan men på något sätt ser jag inget fel i att det hände mig. Och bara den tanken tar mig tillbaka till ruta ett. När ska livet få börja om på riktigt egentligen? Eller en mer legitim fråga är kanske när jag ska tillåta att det får börjar om?

Symbios

Jag och allra finaste vännen, vilket par vi är. Men det är kärlek. Massor, massor av kärlek. Jag skulle göra vad som helst för den människan. Nu har jag gått och blivit hennes närmaste anhörig i ett lite udda sammanhang. Det är bara att tacka och bocka och ta lite djävla ansvar. Vi reder ut det här. Alla vägar ska inte behöva leda till Staffanstorp.

Symbios, det är det närmaste jag kan komma.

Det är bra så.

Då var det bekräftat: statistik är kul!

Det här med StatCounter är rasande underhållande. (För er oinvigda så är StatCounter ett sätt att hålla koll på trafiken här på bloggen). Jag bryr mig inte alls om antalet besökare men jag fullkomligt älskar att få reda på HUR de kom hit. I dag googlade någon på 6 månader gammalt barn mumie och hamnade här. Vilken besvikelse det måste ha varit. Annars kommer en hel del från Bloggkartan. Och från Lotten, som så snällt länkar till mig, dräller det in en hel drös. Oavsett hur ni hittar hit är ni synnerligen välkomna, allihop. Jag kan tyvärr inte bjuda på kaffe men jag bjuder gärna på mig själv.

(Jag håller för tillfället på att vänja mig vid att gå i skolan igen varpå bloggen har blivit hänsynslöst åsidosatt. Dessutom ägnar vi som läser psykologi oss åt något som kallas för ekonomiprincipen. Det innebär att vi ska klämma in maximalt med information i en text med så få ord som möjligt utan att låta som kompletta idioter och utan att kompromissa med innehållets kvalitet. Kortfattat ska det vara. Det gäller för tillfället även för bloggen.)

In bed with Vicky

Jag ligger hemma med förkylningen från helvetet som sakta börjar leta sig ner i luftrören. Jag rosslar som en hel skördetröska. Förra veckan var helt hysterisk. Jag sov för lite, åt för lite och gjorde alldeles för mycket. Men nu är nollningen (förlåt, introduktionen) överstökad och det börjar lugna ner sig. Nollorna (förlåt, introduktionisterna) får klara sig själva. Och för mig är det dags att börja plugga på allvar, om det inte hade varit för den här förkylningen. Nu ligger jag mest i sängen och tänker på vad jag borde göra, letar billig kurslitteratur på internet och funderar över vad allra finaste vännen har för sig i den nya staden Lund. Jag tror att det skulle vara en bra idé att äta frukost men ingenting smakar något, juicen är slut och jag står fast vid min ståndpunkt att sondmatning inte är ett så tokigt påfund. Kanske borde man gå upp och klä på sig? Kanske borde man bita ihop och hålla färgen? Eller också borde man kanske tillåta sig att vara sjuk, sjunka längra ner bland kuddarna och slå på televisionen?