Alla dessa aftnar

Julhysterin börjar så sakteliga lugna ner sig. Idag gjordes det sista rycket då jag hämtade sonen och firade mini-jul med honom och övriga familjen. Han tyckte otroligt nog om alla sina paket och tog sig till och med tid att inspektera innehållet i varje julklapp innan han rev av pappret på nästa. Han verkade nöjd och glad och det är jag också men mest för att det äntligen är över.

Jag gillar nämligen inte julen. Jag känner mig distanserad och obekväm och drabbas alltid av akut depression under julaftonskvällen. Jag tror att jag behöver neutraliseras för jag är så evinnerligt trött på hur en julafton paketeras. Det är julmat, Kalle Anka, julfika, julklappsutdelning och Karl-Bertil i precis samma ordning och på precis samma sätt som året innan och alla år innan dess. Det spelar ingen roll att jag har fina människor i runt omkring mig, det är formatet som inte fungerar för mig. Näe, nästa jul vill jag åka till Teneriffa och sippa paraplydrinkar eller sitta på en alptopp och titta på stjärnorna. I år satt S ensam hemma på julafton, käkade svampsoppa och verkade trivas ypperligt med det. Jag ska bli som hon.

Nu är det i alla fall överstökat för den här gången. Men innan man äntligen kan få lite lugn och ro så ska nyårsafton klaras av. Till skillnad från julen så har jag ingenting emot nyår även om jag inte tycker att det är så speciellt. I år blir det nog inte mycket till firande vilket Lukas inte är särskilt förtjust i. Men vad gör man när ens vänner består av en hoper tjejer som är 20+ och som inte har några barn? Jag kan inte ta med Lukas på spritfest och jag kan inte tvinga tjejkompisarna att sitta hemma med oss och dricka Pommac. Det slutar antagligen med att vi tittar på film hela kvällen och att Lukas somnar i mitt knä innan klockan är tolv. Jag tror att han överlever det också. Med tiden kommer han troligtvis fylla sin kvot av vilda nyårsfester.

Hänt i helgen

.
Fredag
Strax efter klockan ett åker jag genom Herrskogen. Solen skiner och gräset ute på fälten är fortfarande grönt. Det är december men det känns som om jag färdas genom våren. Jag rör mig närmre och närmre den stad som är mitt mål och någonting inuti mig lättar. Kanske är det den annars ständigt närvarande oron som plötsligt stillas.

När jag tjugo minuter senare går över skolgårdens grus ser jag honom stå och hänga över ett staket. Han har inte sett mig än och i några sekunder betraktar jag honom utan att han vet att jag är där. Han söker bland föräldrarna som går från parkeringen upp mot skolan. Han letar efter ett bekant ansikte, mitt ansikte. Så får han plötsligt syn på mig, börjar leende springa mot mig och jag vet att de närmaste dagarna kommer den där oron inte att existera.

Lördag
När man inte har sitt barn hos sig jämt har julförberedelserna en tendens att i perioder bli väldigt intensiva. I helgen skulle vi hinna med att baka lussebullar, koka knäck, julpynta (uärk!) och ta ställning till om vi överhuvudtaget ska ha någon gran i år eller ej. Därför stod jag redan klockan åtta i lördags morse och knådade deg.

Baka går an:


Fina blir dom:


Men russin kan man tydligen gärna vara utan:


Jag tycker att det är helt okej att baka men att koka knäck är ett djävulens påfund. Det tar en evighet (jag vägrar nämligen att göra knäck i mikron, det är fusk), man får ryggskott av att stå böjd över diskbänken och fylla formarna och efteråt har man stänk av knäck på hela spisen och omkringliggande golv. Den här gången lyckades jag dessutom tajma färdig middag med färdig knäcksmet. Middagen fick vänta, annars hade knäcken blivit stenhårda men kalla pommes frites är inte så gott. Ungefär såhär kul är det att titta på kokande smet, det vill säga inte kul alls:



Söndag
Jag och sonen bestämmer oss för att gå på promenad och känner oss smått chockade när vi kliver ut i minusgrader. Vi blir snabbt röda om både näsor och kinder. Sonen springer sig varm medan jag fotar frostiga löv. Sedan går vi in och dricker varm choklad och äter lussebullar, knäck och pepparkakor. Adventsstjärnan lyser i fönstret, ljusen är tända och pojken mittemot mig har fortfarande rosiga kinder. Kort därefter hämtas han av sin pappa och rullgardinen dras ner.

Den där oron som inte existerat under några dagar letar sig snabbt tillbaka och lägger sig tillrätta under huden. Det blir tomt och tyst. Mitt liv svänger för mycket mellan den lycka jag känner några få dagar i månaden och de mer eller mindre djupa avgrunderna jag befinner mig i däremellan. Hur gör man för att inte låta allt det svåra överskugga det som är bra? Det är min största utmaning just nu, att försöka få dom fina dagarna att påverka mig mer än dom som inte är så bra.

Efter lördagens förvirrade tillstånd kände jag mig tvingad att vidta vissa åtgärder för att få ordning på mig själv och mitt liv. Därför har jag, mina själv och dom andra omgrupperat oss. Igår packade vi ihop våra saker och begav oss hem till föräldrarna. Här får man mat, kvällste, en skön säng att sova i och en brasa att värma sig vid. Jag känner mig redan lite piggare och mer förankrad i verkligheten.

Här äter man hela tiden. Först är det frukost och sedan förmiddagsfika då man diskuterar vad man ska äta till lunch. På eftermiddagen fikar man igen och bestämmer vad man ska äta till middag. På kvällarna dricker man te och äter gummiost. Trots att jag inte är så förtjust i mat är jag nöjd med upplägget. Min kropp måste dock befinna sig i chock med tanke på att matintaget helt plötsligt ökat med fyrahundra procent.

När jag inte äter fördriver jag dagarna med att spela piano. Det låter sådär men jag är löjligt förtjust i pianospel så jag fortsätter att hamra sönder tangenterna. Annars är min hjärna blank. Jag befinner mig i en evighetslång sömn som jag inte kan ta mig ur. Jag söker fortfarande efter någon form av energi. Något som kan få mig att fokusera. Jag driver omkring för mycket. Som om jag saknar förmågan att skapa mig en plats att kalla hemma. Jag har vant mig vid att fly, att alltid kasta en hastig blick över axeln bara för att vara på den säkra sidan. Och även nu när flykten är avklarad känner jag mig rotlös. Min stad är inte min. Den är bara en kuliss. Jag börjar mer och mer inse att hemma för mig aldrig kan vara en plats. Hemma är en känsla, en tidpunkt, Lukas skratt och allra finaste vännens röst i telefonen.

Jag klev precis innanför dörren, två timmar senare än vad jag borde. Jag har ingen aning om var de där timmarna tagit vägen eller hur jag tog mig hem. Verkligheten luckras upp ocg jag glider över i min alternativa värld där det inte finns några regler och där jag slipper vara med. Hej så länge.

Den är inte vacker. Den är farlig.

Det är ett ständigt sökande efter att hitta en plats i livet. Förutsättningarna som förändras från dag till dag. Jag står med kinden tryckt mot en kall glasruta och betraktar livet som pågår utanför fönstret. Jag kan inte bestämma mig för om det är jag som stänger ute världen eller om det är den som stänger ute mig. Skolarbeten som samlas på hög. Vännerna som jag aldrig orkar ringa. Jag vet inte när det hela började och inte heller när det kommer att ta slut.

Jag läser gamla dagböcker och dikter. Orden breder ut sig som en karta över åren som gått. Det finns hållpunkter, kontroller, omvägar och genvägar men jag har svårt att lokalisera målet. Jag börjar undra om jag någonsin kommer komma fram. Kommer jag kunna landa i något som åtminstone liknar normalitet? Det där livet som ligger bakom mig känns fortfarande bekant och jag tänker ibland på hur märkligt det är att den där otrygga tillvaron från förr paradoxalt nog var den tryggaste perioden i mitt liv. Det spelar ingen roll vilka reglerna är så länge de är tydliga och när man vet vad som förväntas av en vet man också hur man ska förhålla sig till sig själv och andra. Jag visste då hur jag skulle vara. Nu har jag ingen aning.

Igår hamnade jag i en diskussion om självskadebeteenden och tjejer och killar som skär sig. Människor har svårt att förstå och jag förstår inte särskilt mycket mer trots att mina armar är ett myller av ärr. Jag har tänkt ganska länge nu att jag aldrig skulle kunna skär mig igen. Det har känts alltför främmande, som en död kroppsdel som ruttnat och avlägsnats. Behovet att göra mig själv illa har inte funnits där och inte heller längtan eller den romantiserade bilden av blänket från rakbladet som borrat sig ner i huden för att sedan gömmas i allt det röda. Nu är jag inte lika säker längre. Den här diffusa, molande värken som letar sig ut genom bröstkorgen och sprider sig i resten av kroppen är svår att hantera. Och när det känns som mest outhärdligt önskar jag mig något mer konkret. Ett sår, en smärta som går att peka på. Jag skulle kunna ge vad som helst för att uppleva den där inre friden precis efteråt. Den där känslan av att vara bedövad, tom men ren och möjlig att fyllas med något annat. Något bättre.

Men allt är bara en lögn. Det dröjer inte länge innan den bedövande effekten släpper och ersätts av det förnedrande i att jag ännu en gång misslyckats med att upprätthålla någon slags självbehärskning och kontroll. Jag minns en dag för många år sedan. Jag låg på sjukhus och hade skurit mig under förmiddagen och sedan sytts ihop. På kvällen hände det igen och samma läkare vägrade sy mig en gång till. Han sa att han inte ville slösa mer tid på mig eftersom jag ändå bara gjorde om det gång på gång. Såren blev infekterade, jag fick feber och någon vecka senare var en sjuksköterska tvungen att skära upp en del av såren igen för att de överhuvudtaget skulle ha en chans att läka. Jag tog allt det där som ännu ett bevis på att jag inte var värd någonting. Inte någons tid, någons uppmärksamhet eller någons omtanke. Och det gjorde ondare än alla skärsår i världen.

Nej, jag vill inte tillbaka dit. Det är inte jag. Hur ont den än gör och hur mycket jag än längtar så måste jag hitta andra sätt att ta mig genom de värsta dagarna. Jag sa någon gång för länge sedan att min största svaghet var min förmåga att överleva vad som helst och vem som helst. Jag kanske borde revidera det uttalandet. Hursomhelst så måste jag sluta romantisera destruktiviteten. Den är inte vacker. Den är farlig.

December slår hårt mot en fattig student

Då har konsumtionens månad invigts. Det firade jag med att redan klockan nio i morse beställa en Airport Express basstation för åttahundra riksdaler. Jag är trött på att ha en tio meter lång ful kabel ringlandes genom lägenheten och ser nu fram emot mitt nya trådlösa datorliv.

Två timmar senare befann jag mig nere på stan shoppandes jultillbehör. Ny adventsljusstake, nya ljus, ny julstjärna och små paket till sonens paketjulkalender. Det är bara den första december och jag är redan femtonhundra kronor fattigare på grund av julrelaterade produkter. Och hittills har jag inte köpt en enda julklapp (förutom basstationen men den var ju till mig själv så den räknas inte). Det kändes som om jag var på god väg att köpa mig någon slags artificiell julstämning.

Men när jag och sonen under kvällen utsatte vårt hem för en extreme makeover light ändrade jag åsikt. Nu lyser och glittrar nämligen lägenheten på ett betydligt gemytligare sätt än vad gårdagens disk gör. Dessutom gjorde en oväntad nattgäst i form av allra finaste vännen entré och höjde stämningen ytterligare. Det är inte så ofta jag har mina två absoluta favoritmänniskor hos mig samtidigt så jag känner mig mer än lovligt lycklig.

I morgon är det basket som gäller och det är lyckligtvis alldeles gratis. Jag kommer ha ett litet följe med mig bestående av föräldrarna, allra finaste vännen och sonen. Den sistnämde uttryckte idag önskemål om att matchdagen till ära ha på sig skjorta, slips och svart kostym. Han går inte miste om ett tillfälle att klä upp sig han inte. Jag däremot är lite rädd för att han sin ringa storlek till trots riskerar att misstas för ligacoach och kommer därför tvinga på honom någon färgglad t-shirt med dinosaurietryck och oboyfläckar på. Jag själv kommer vara iförd ett väldigt snittsigt matchställ med texten "Damligan" tryckt på bröstet, allra finaste vännen kommer utan hår på huvudet men med massor på benen och vad föräldrarna tänker ha på sig har jag ingen aning om men snygga kommer vi garanterat vara allihopa. Och nu känner jag att jag verkligen borde gå och lägga mig innan det här inlägget urartar totalt. Godnatt!

Illustrera mera

I kommentarerna till det här inlägget är Ica lite förvirrad över hur alla människor hänger ihop i bloggvärlden egentligen. Snäll som jag är erbjöd jag mig illustrera mina relationer till andra bloggare med hjälp av grafik. Sen dröjde det inte länge innan Lotten började tjoa om att jag skulle illustrera mera och Ica bidrog med ett förslag. Hon tyckte att jag skulle illustrera efterlysningen av mina hungerkänslor. Eftersom jag har alldeles för mycket fritid (eller det har jag egentligen inte men jag är så evinnerligt trött på att vara student så jag tar mig friheten att ha fritid mest hela tiden) har jag ägnat fredagkvällen åt photoshop.

Men hur i hela friden illustrerar man hungerkänslor? Var kommer dom ifrån egentligen? Jag antar att de flesta kommunicerar med magen angående när det är dags att äta men jag misstänker att även hjärnan är inblandad på något sätt, det är den alltid. Jag googlade på hungerkänslor och fick två ynka bildträffar varav den ledde till en sida som inte fanns. Det tolkar jag som att till och med Google vet att jag inte kan bli hungrig. Sedan sökte jag på "hunger" och då möttes jag av en massa svältande barn och när jag sökte på "eat" fylldes skärmen av feta amerikaner (oj, en fördom) som tryckte i sig hamburgare. Nej, Google var inte till så mycket hjälp.

Hursomhelst så fick jag en idé under dagens lunch med S. Att vara hungrig är något som är väldigt dubbelt för mig. När jag hade anorexi skydde jag det som pesten och vara enbart glad och tacksam när jag inte kände hunger. Nu när jag är frisk (nåja, ätande anorektiker i alla fall) vill jag ha hungerkänslorna tillbaka men nu verkar dom ha tröttnat på mig och tycker tydligen att jag får klara mig på egen hand. Vi har alltså att göra med något som läskigt och bra på samma gång..

Så här har ni honom (jag tror att det är en han), en beskedlig liten hårboll förklädd till bandit. Och efterlyst är han också.

Efterlysning

Härmed efterlyser jag mina hungerkänslor. De försvan någon gång unde våren 1998 och har varit på vift sedan dess. Jag vill gärna hitta dem igen och den som kan hjälpa mig med det utlovas hittelön i form av finsk gummiost med tillhörande hjortronsylt.

Vissa verkar tycka att det här med att inte känna hunger är ett lyxproblem. Det finns de som tittar på mig, suckar lite och himlar med ögonen när jag talar om att jag aldrig är hungrig. Tänk om jag kunde ha det så, säger några. Men vilken tur att det inte är tvärtom, säger andra. Okej, det må vara ett lyxproblem men det är likväl ett problem, i alla fall ibland. I går kväll pratade jag med mamman i telefon och hon frågade sådär i förbifarten hur det går med maten. Nu drar jag iväg på ett litet sidospår här men jag måste bara göra er uppmärksamma på att hon frågade i förbifarten. Mat är inte längre det primära samtalsämnet. Tjoho, läger ni märke till processen? Visst är ni lika imponerade som jag! Eller så imponerade kanske vi inte ska vara, i alla fall inte om vi ska återgå till det jag egentligen skulle berätta. Nåväl, jag svarade sanningsenligt att det där med maten rullar på utan några större problem. Jag äter och känner mig i och för sig lite missnöjd men det kan jag leva med. Så långt var allt frid och fröjd.

En timme senare gick jag ut i köket för att dricka ett glas vatten och konstaterade då att det var väldigt tomt i diskhon. Det vore inte så märkligt om det inte var för att jag hatar att diska och helst gör det någon annan dag och absolut inte samma kväll. Så jag började fundera på vad jag hade ätit under dagen och kom efter en stund fram till att jag hade ätit frukost och sen...eh, ja sen hade jag visst inte ätit något mer. Förstår ni nu hur jag har det! Här går jag omkring och inbillar mig att jag äter som jag ska när jag i själva verket glömmer bort att äta eftersom jag inte är hungrig. Jag måste hitta mina hungerkänslor. Nu!

Resultatet av allt det här blev att jag stod och lagade mat kvart över elva i går kväll. När jag hade ätit blev jag så pigg och företagsam att jag bara var tvungen att organisera om i klädkammaren och sedan kunde jag inte somna. Så nu sitter jag här och funderar på om jag ska gå och fixa i ordning lite middag till mig själv. Det måste ju vara dags för det nu eftersom jag åt lunch exakt klockan 23:34.

Jag har varit halvt apatiskt i veckan. Gjort det jag måste göra på jobbet men inte mer, varit urusel på basketträningarna, inte ens sneglat åt kurslitteraturen. Men under en helg blir jag mig själv igen. Jag tar itu med saker, jag skrattar, jag lever. Han som åstadkommer förändringen är en liten sexåring med blå ögon och rufsigt hår. Jag kan inte sluta skriva om honom. Om hur det är när han är här. Om hur det är när han inte är här.

För bara en liten stund sedan gick jag runt i lägenheten och plockade upp efter honom. Alla dessa spår han lämnar efter sig och som jag älskar men som också påminner. Han är ständigt närvarande även då han inte är här. Hans röst finns i väggarna, rör sig genom rummen. Jag vaknar ibland på nätterna av ljud som jag tror kommer från honom men som alltid visar sig vara något annat.

Idag när han blev hämtad ville han inte åka. Han la armarna runt min hals och viskade: jag kan inte lämna dig mamma. Vad svarar man på sånt? Vad gör man? Jo man står där och är stark för hans skull för det är det enda man kan vara, det enda man måste vara. För om jag håller på att gå i bitar av saknad hur är det då inte för honom som bara är en liten pojke att alltid gå runt och sakna antingen mamma eller pappa? Jag önskar att jag hade kunnat bespara honom den där saknaden.

Dame B invaderar Linköping

Igår bar det av till Linköping för ännu en basketmatch. Som vanligt är bilresorna halva nöjet. Det dracks kaffe och pratades, vi rockade loss till märkliga låtar av Robbie Williams och försökte imitera småländska med varierande framgång. På vägen hem var tre fjärdedelar av resenärerna upprymda och fortfarande kvar i matchen medan en fjärdedel (jag) var väldigt trött. Jag gillar att åka bil när det är mörkt men blir obotligt sömnig. När jag inte sov satt jag och stirrade ut i mörkret och lyssnade med ett halvt öra på dom andra.

Och matchen då? Den var väldigt häftig, eller rättare sagt var det VI som var häftiga. Vi var som en väloljad lagmaskin som utan hänsyn manglade ner motståndarna. Alla spelade bra, alla producerade något och vi passade, screenade, fintade och spelade försvar som om vi aldrig gjort annat. Bara vid några enstaka tillfällen körde det ihop sig och vi stod fem spelare inom en radie av tre meter och hade kafferep.

Min egen insats resulterade i fem poäng som jag av någon underlig anledning gjorde när jag spelade på en position som jag inte tycker om att spela på. Jag har aldrig varit någon poängmaskin och tycker egentligen att det är roligare att spela försvar, särskilt mot lite stökiga och bökiga motspelare. Det fick jag göra igår. Tyvärr hade jag även en bökig och stökig motståndare som spelade försvar på mig och vart jag än sprang tryckte hon upp sin underarm i min bröstkorg. Domaren verkade tycka att det var helt okej medan jag kände mig lite missnöjd. Efter matchen fick jag höra att jag ser cool ut när jag har bollen, någon ska ju göra det också. Mina medspelare vräker i poäng och jag springer runt och ser cool ut och känner mig helt tillfreds med det.

I morse vaknade jag med vingliga vrister (det är liksom inte någon styrsel i dom), ont i hela kroppen, blåmärken lite överallt och en tumme som vägrar samarbeta. Gårdagens äventyr har med andra ord satt sina spår men jag är lika oförtrutet glad ändå.

Visst ja, vi vann med tjugo poäng. Det glömde jag nästan bort i all uppståndelse och förvåning över hur bra vi faktiskt var.

Glatt humör och oönskade sjukvårdskontakter

Såhär är det, det var inte en särskilt bra sommar för min del och hösten har inte varit någon höjdare heller. Men nu jäklar börjar det hända saker. Den senaste veckan har jag varit på löjligt bra humör. Det är ju jättebra men problemet är att jag är helt osynkad med alla andra. Nu när jag är glad verkar alla andra ha drabbats av den stora höstdepressionen. Dom är sura och griniga och tittar irriterat på mig och undrar varför jag är så himla uppåt.

Jag är till och med entusiastisk över att vara på jobbet, där jag sitter nu. Jag är visserligen lite trött efter gårdagens äventyr men jobbet tillhandahåller obegränsat med kaffe vilket gör att jag känner mig som en duracellkanin. Alldeles nyss fick jag ett jätteroligt telefonsamtal:

- Björkhultsvägen, Louise.
- Hej, det här är från SOS alarm, hur står det till?
- Öh, jo tack det är bra.
- Så problemen med hjärtat har upphört?
- Ursäkta, men vad pratar du om?
- Var det inte du som ringde och trodde att du var på väg att få en hjärtattack.
- Det hoppas jag verkligen inte att det var.
- Nähe, ursäkta att jag störde då.

Nu har jag varit i kontakt med SOS alarm två dagar i rad. Och jag som inte ens gillar ambulansförare. Jag börjar misstänka att det är en konspiration eller möjligtvis något slags försök till kognitiv beteendeterapi som ska få mig att älska ambulansförare. I morgon ska jag sitta klistrad vid telefonen och vänta på att de ska ringa.

Fem...

Satmira fick en lista i mejlform och tycker att jag också ska skriva en. Eftersom det här är det närmaste en bloggutmaning jag någonsing kommit tar jag mig an uppgiften med enorm entusiasm.

Fem jobb som jag haft/har
1. Boendestödjare inom socialpsykiatrin
2. Eh, tja det var faktiskt allt. Neeej vänta nu! Jag har varit vandrande reklampelare åt Lindex en gång när jag var sexton. Jag gick gata upp och gata ner instoppad mellan två plakat. Sandwich tror jag att det kallades. Jag fick hundra spänn för besväret och det var det inte värt. Numera är jag vandrande reklampelare åt H&M men det får jag märkligt nog inte betalt för.

Fem filmer jag kan se om och om igen
1. Kill bill-filmerna
2. Crash
3. Så som i himmelen
4. Fucking Åmål
5. Monsters Inc
(Som ni ser är jag inte särskilt finkulturell.)

Fem platser jag bott på
1. Västerås
2. Köping
3. Kvicksund
4. Eskilstuna
5. Räknas två månader på ätstörningsklinik i Upplands Väsby?

Fem tv-program som jag tycker om att titta på
1. Law & Order: SVU
2. Cityakuten
3. Desperate Housewives
4. Idol
5. Sjunde himlen (Som är en väldigt konservativ serie om en präktig prästfamilj i USA. Jag tror att serien betecknas som drama men jag tycker att det är stor komik. Lite som att Dr Phils teorier omsätts i praktiken.)

Fem platser jag semestrat på
1. Massor av öar i Grekland
2. Washington och Dallas
3. Öland
4. Gotland
5. Varenda liten ort i södra Sverige som har en kyrka (Men jag har inte varit inne i domkyrkan i Lund. Där tog mitt fjortonåriga tålamod slut.)

Fem webbsidor jag besöker (nästan) dagligen
1. Mdh
2. QX
3. Sonic
4. SVU Fans Network (Ja, jag är besatt.)
5. En rejäl hoper med bloggar

Fem favoriträtter
1. Sushi
2. Laxpasta
3. Currystuvad tonfisk
4. Stekta nudlar med grönsaker från Spicy Hot
5. Skogaholmslimpa med ost

Fem ställen jag skulle vilja vara på nu
1. Hos allra finaste vännen
2. Varsomhelst där det är över tjugo grader varmt
3. I sängen men där är jag redan
4. Jag skulle hemskt gärna förflyttas 40 år framåt i tiden för att få vara den där tjocka pensionären med egen snickarverkstad som jag ser fram emot att få bli.
5. På basketträning

Farmor

Det är en speciell känsla att se Lukas tillsammans med min farmor och farfar. Jag färdas tjugo år tillbaka i tiden och plötsligt är det jag som sitter där i farmors knä och lyssnar på sagor. Det är jag som håller farfar i handen när vi går tillsammans ner mot sjön. Det är jag tillsammans med personerna som räddade min barndom och som jag älskar mer än vad jag själv kan förstå. Nu ger dom Lukas samma sak och jag står bredvid och ser det hända.

Samtidigt har allting blivit mer sårbart. Det har hänt någonting med farmor sen jag såg henne sist. Lukas märker det också. Han sitter i hennes knä, stryker med händerna över hennes hår och konstaterar att hon inte ser ut som sist. Håret har blivit lite gråare, hon har magrat och i hennes blick finns någonting närvarande som inte fanns där förut. En slags trötthet som inte går att definiera.

Farmor pratar om allt som hon inte kommer att få vara med och uppleva. ”Tänk, säger hon, alla barnbarn man sett födas och sedan följt genom livet, alla födelsedagar, skolavslutningar och studenter. Men snart är det slut med det. Nu sitter man här hemma istället och undrar hur länge man får vara med.” Jag ser på henne och tror att jag förstår att det finns en stor sorg i allt man kommer att missa. Jag försöker trösta när jag säger att man kanske måste tänka på allt det där som man faktiskt har varit med om, allt det där som man delat med andra och som därför inte kan glömmas bort. Hon får tårar i ögonen och vänder bort huvudet och när jag ser det så skäms jag. Jag tänker på alla de gånger då döden inte skrämde mig utan snarare var en önskan. Jag inser nu, när jag ser hur farmor tvingas konfronteras med sin egen dödlighet, hur otacksamt det var. Jag hoppas att jag inte glömmer bort att tänka på henne när hon är borta. Att jag vid alla de tillfällen som hon inte får uppleva kommer ihåg att önska att hon var där.

Igår tog jag sonen med mig och åkte till tegelhuset vid sjön där min farfar och farmor bor. Resan kunde inte ha börjat bättre. Farfar och jag diskuterade min nygamla basketkarriär och han tyckte att det var ett bra initiativ av mig att börja träna igen eftersom jag, enligt honom, "har en kropp som gör att jag lätt fetnar till om jag bara sitter hemma och äter hela dagarna". Åh, jag skrattade från rondellen i Årby ända till Kvicksund.

Väl framme återupplivade vi den gamla storfamiljen. Jag och min faster lagade mat, sonen och mina två småkusiner (som inte är så små längre) vände upp och ner på hela huset, farmor domderade från kökssoffan där hon lite senare fick sällskap av storkusinen och farfar han var mest i vägen, precis som vanligt.

Efter maten, som dagen till ära bestod av potatisbullar och blodpudding, packade sju personer in sig i två bilar och körde ut i skogen. Praktiskt taget alla var iförda gummistövlar som var antingen två nummer för små eller två nummer för stora. Vårt uppdrag: att dra upp två båtar på land. Iaktagelser: farfar är fortfarande stark som en oxe och minst lika envis, sonen tycker att skogen är det häftigaste som finns, storkusinen hade på sig ett par gummistövlar med blommor på som var väldigt fina men väldigt förskoleaktiga och det visade sig sedan att dom tillhörde hennes mamma som naturligtvis är förskollärare. (För er som inte lagt märke till det så är förskollärare ett särskilt släkte med en särskild klädstil).

På det hela taget var det en tillfredsställande första dag i de västmanländska skogarna.


Titta så vackert det var vid båtarna. I love Skinnskatteberg!

Målgång

I morse vaknade jag lyckligtvis feberfri. Gårdagens febertopp diagnostiseras därför som stressfeber. Jag brukar få feber ibland när jag har mycket att göra. Det verkar var min kropps sätt att säga att nu tar vi lugnar ner oss lite. Klockan nio satt jag i alla fall framför datorn med näsa i böckerna. Jag har slitit med en av tentafrågorna hela veckan. Läraren har formulerat sig konstigt och jag har ingen aning om vad det är han är ute efter. Efter en timme var boken sönderbläddrad, jag satt fortfarande och stirrade in i skärmen och hade skrivit två meningar. Då blev jag lite upprörd samtidigt som jag kände mig som världens mest korkade människa. Som tur var ringde S och meddelade att hon inte heller fattade. Då lugnade jag ner mig igen.

Men trots feber, dumma frågor och en smärre sömnbrist lyckades jag bli färdig med allt som skulle göras. Klockan 18:23 lämnade jag tentan i institutionens brevlåda. Det är väl inte det mest lysande jag någonsin producerat men det är i alla fall något. Jag har en känsla av att jag och hemtentan kommer att återse varandra om ett par veckor men just nu bryr jag mig faktiskt inte särskilt mycket om det. Jag blev klar! Heja mig!

Kvällen ska jag tillbringa tillsammans med ett halvt kilo godis och Law and order på dvd. Det bästa med tentaveckor är onekligen att dom tar slut och då är man faktisk ledig en hel helg. Det inträffar cirka fyra gånger per termin. Resten av tiden tillbringar man tänkandes på allt man borde eller skulle kunna göra. Det är det värsta med att vara student, man blir liksom aldrig riktig färdig. Det finns alltid ett kapitel till att läsa eller läsa om, alltid en text som kan putsas på liiiite till. Men nu är jag färdig för den här gången. Tack och lov för det.

Med känsla för timing

Hemtentan ska lämnas in i morgon och jag har en hel del kvar att göra. Jag är nästan aldrig sjuk och därför känns det ytterst olämpligt att vakna med 39 graders feber. Det är i sådana här lägen jag har nytta av mina kunskaper i att inte lyssna på min kropp.

- Jag är trött, säger kroppen.
- Håll käften, säger jag.
- Bokstäverna flyter ihop, säger kroppen.
- Sjåpa dig inte, säger jag.
- Jag har lite svårt att sitta upprätt, säger kroppen.
- Det har du inte alls, säger jag.

Ja ni fattar. Det kommer bli en låååång dag, säger både kroppen och jag.

Jag befinner mig i chock. Det här går ju riktigt bra! Jag har läst mina två böcker, besvarat två av fyra tentafrågor och dessutom påbörjat den tredje. Jag hinner både äta, sova och gå på toaletten. Men viktigast av allt, jag är inte ett sönderstressat vrak. Dessutom har jag löst ett nätverksproblem idag. Det är jag nästan mest stolt över.

Och ja, det enda syftet med det här inlägget var att tala om hur otroligt duktig jag är.

Veckan från helvetet

Jag vill inte vakna i morgon. Jag vill helst av allt att nästa vecka ska lösas upp i tomma intet. Det är under de kommande fyra dagarna jag ska ta igen två månader av misskötta studier. Jag måste läsa två böcker och skumma igenom ytterliggare tre för att kunna skriva en hemtenta på åtta sidor. Dessutom har jag en seminarieuppgift på två sidor. Allt måste vara färdigt innan fredag och dessvärre har inte min hjärna hoppat igång efter näringsbristen än. Rädda mig någon!

Men jag ger inte upp så lätt. Jag jobbar bäst under press. Hur jag ska hinna med att äta, sova och gå på toaletten är en gåta. Som tur är hämtar jag Lukas på fredag och sen ska han vara här i tio dagar. Det känns som att det utgör hyfsat bra motivation för att ta sig igenom veckan.

Nu blir det bloggpaus här. Jag kommer inte ägna mig åt något annat än att plugga de närmaste dagarna. Basketträningarna är naturligtvis undantaget. Basket är märkligt nog alltid undantaget nu för tiden.

Före - efter

Ojojoj, det har hänt stora saker här den senaste tiden. För det första har Lukas fått en ny säng och sover numera en halvmeter från taket. (Sängen levererades av en budfirma och mer specifikt av min före detta granne. Vi gillade inte varandra. Han blev förbannad för att jag borrade klockan sju en tisdagkväll (?!) och jag var inte särskilt förtjust i att han och hans fru alltid hade sex när jag skulle sova. Det är inte lyhört. De var bara väldigt högljudda.) I förra veckan monterade jag alltså en loftsäng alldeles ensam. Det tog nästan fyra timmar och jag hade träningsvärk i tre dagar efteråt. Vet ni hur svårt det är att balansera en säng på huvudet samtidigt som man försöker skruva dit en gavel? Det var nästan så att jag övervägde att knacka på hos grannen med den lustiga hatten och be om assistans.

Före:


Efter:


Den andra saken som har hänt är att Lukas tappat sina framtänder. När jag hämtade honom igår hade den ena redan trillat ut och efter att ha dunkat den kvarvarande tanden i en kundvagn ett par timmar senare kunde även den tanden avlägsnas.

Före:


Efter:


Och här har vi dem i kombination, en tandlös pojke i en svårmonterad säng:

Slå på trumman, du är aaarg

Det där med känslor är en knepig historia. Trots att jag ser mig själv som en väldigt känslosam människa finns det en känsla som jag konsekvent håller mig borta från: ilska. Jag blir aldrig arg. Jag vet faktiskt inte ens hur man gör och på sin höjd kan jag bli väldigt, väldigt irriterad. Om jag mot förmodan säger att jag är förbannad innebär det att jag rent logiskt förstår att jag borde bli arg och genom att uttrycka det försöker jag locka fram den där ilskan som jag antar ligger där och bara väntar på att få ge sig till känna. Låt mig ge ett belysande exempel:

När jag var sjutton år gick jag i musik- och bildterapi. Sjukvården tänkte väl att det kunde vara lämpligt eftersom jag är lite småkreativ och faktisk kunde spela ett par instrument. Hursomhelst så tyckte terapeuten, en ovanligt sympatisk man, att jag behövde jobba lite med min ilska, eller snarare min brist på ilska. Han ställde en trumma framför mig och tryckte en trummpinne i min hand. Instruktionen var att jag skulle tänka på någon som kunde tänkas göra mig arg, min biologiska mamma i det här fallet, och sedan banka skiten ur den där trumman.

- Kom igen nu Louise! Tänkt på din mamma och på hur arg du är på henne. (Terapeuten gestikulerar vilt och ser entusiastisk ut.)

Bonk

- Bättre kan du. Åhhh, du är så aaaarg. (Terapeutens ansiktsfärg börjar skifta i rött. Åh, han tycker att det här är så spännande. Nu ska han förlösa all den där ilskan som jag gått och burit på i alla år.)

Bonk......bonk

- Okej...hm...försök en gång till. (Terapeuten är mindre entusiastisk nu.)

Bonk

- Du, jag tror inte att det här är rätt väg att gå.

Nej, jag kunde inte bli arg och jag kan det fortfarande inte. När folk beter sig som idioter mot mig, vilket händer ibland, begriper jag att jag borde blivit arg först efter att jag berättat det för någon annan som i sin tur blir asförbannad.

Men jag har inte gett upp för räddningen är nära. Mamman (den som inte är av den biologiska sorten men alldeles fantastisk ändå) introducerade nämligen ett, för mig, nytt begrepp för en tid sedan: sofistikerad ilska. Bara ordet, sofistikerad ilska, det låter så otroligt stiligt! Konceptet är att man liksom tänker och planerar sin ilska. Det passar mig utmärkt eftersom det först och främst är vissa personer som jag behöver bli arg på. Nu kan jag sitta och kalkylera och tänka ut att "när hon eller han säger eller gör si eller så då ska jag bli arg och reagera si eller så". Jag har inte riktigt kommit igång med övandet än men eftersom momentet varken innehåller trummor eller överentusiastiska terapeuter hyser jag stora förhoppningar om att jag snart kommer gå runt och vara riktikt jävla sofistikerat ilsken.

Normer som inte vill umgås med mig

Idag läste jag följande mening i en förträflig tråkig bok:
"Det konglomerat av normer som vi dagligen umgås med..."

Två reflektioner:

1. Vad i helsike betyder konglomerat? Ordboken tyckte såhär:



2. Umgås vi med normer? Det låter ju i och för sig mysigt men om man går utanför normen betyder det då att man är en taskig polare? Typ såhär: Louise snusar, gillar inte smink och rakar helst inte sina ben vilket har lett till att normen Kvinnlighet blivit sur och varken svarar på Louise sms eller är särskilt intresserad av Louise trevande försök att återuppta kontakten.

Mina relationer till heteronormativiteten och tvåsamheten är även de lite ansträngda. Jag är dock osäker på om det är jag som inte gillar dom eller om det är dom som inte gillar mig.

Inspiration

I förmiddags hade jag ett helt hysteriskt telefonsamtal med allra finaste vännen. Det kommer gå till historien som en av de mest skruvade konversationer vi någonsing haft. Jag och vännen bara fortsätter att rada upp klassiker i kategorin "Psykotisk infall vi minns". Här kommer ett litet smakprov (men än så länge är det mesta som sades hemlighetsstämplat):

Vännen: Åh jag älskar dig så mycket att jag skulle kunna hångla upp dig vilken sekund som helst om det inte vore för att blotta tanken känns incestiös.
Jag: Fan, det är den finaste komplimang jag fått sedan i somras då F sa att min hårväxt på benen var imponerande.

När jag la på luren kände jag mig så inspirerad att jag läste två kapitel i "Kön och juridik i socialt arbete" av bara farten. Sedan knatade jag iväg och köpte en pizza som jag utan problem satte i mig. Jag är en något annorlunda ätande anorektiker. Jag diskriminerar inte mat. Tycker jag att det är jobbigt att äta spelar det ingen roll om jag äter fyra salladsblad eller två liter bearnaisesås. Det är inte antalet kalorier som är problemet utan själva äta-tugga-svälja-grejen.

I morgon ska jag skriva det där inlägget om ilska som inte blev av i lördags eftersom jag var så nervös inför söndagens match. Inlägget kommer även innehålla en spännande tillbakablick på en misslyckad musikterapisession jag hade för ett antal år sedan. Spännande va!

Jag saknar

Ibland blir jag bara så trött. Trött på mig själv, på alla omständigheter, på livet. Men mest av allt blir jag trött på att jag inte lyckas med att få något flyt i tillvaron. Igår var jag jätteglad. Idag är jag bara ledsen. Att äta har känts outhärdligt. Jag sitter där med tallriken framför mig, gråter, tuggar, sväljer, mår illa och gråter lite till. Efteråt känner jag mig helt tömd på innehåll, ihålig. Jag orkar inte ha det så längre. Men jag vet att det inte finns något annat jag kan göra än att fortsätta äta även om det känns hopplöst. Jag hatar det. Hatar, hatar, hatar. Ibland får jag en känsla av att jag borde be om ursäkt för mig själv. Så ursäkta, det är inte såhär jag brukar vara. Jag har bara lite svårt att minnas vem hon är, den där personen som heter Louise.

Jag saknar Lukas. Om kvällarna går jag in i hans rum, rör vid hans saker, plockar med böckerna i bokhyllan. Jag tar upp hans kudde, luktar på den och lägger sedan tillbaka den. Lägger Anki bredvid den och stryker med handen över täcket. Jag sitter där i hans rum och försöker förstå varför han inte är här hos mig. Jag lyckas aldrig. Jag lever för fyra dagar varje månad. Dagarna utan honom känns meningslösa, som om de inte betyder något. Jag går i någon slags dvala. Och jag upprepar orden för mig själv, jag måste finnas, vara, även när du inte är här hos mig. Just nu går det inte. Inte ikväll.

Dagens basketupplevelse och tillhörande information

Idag har jag alltså spelat mitt livs första basketmatch som icke tonåring. Jag började dagen med en stadig frukost och en rask promenad till uppsamlingsplatsen. Väl där stoppades jag in i en bil som sedan kördes till Motala. På vägen dit tittade vi på kossor, diskuterade alkoholvanor och Lottens Bästisgranne höll geografilektion.

Jag har som sagt varit väldigt nervös innför matchen men eftersom vi först åkte till fel hall och därmed, när vi väl hittat rätt, sprang in på planen tio minuter innan uppkast hade jag inte tid med att vara nervös. Och tänka sig, jag har faktiskt inte glömt bort hur man spelar match heller. Jag lyckades peta i två poäng, ta en hel del returer och begå regelbrott ett antal gånger. Tillslut vann vi med 37-72.

På vägen hem tittade vi på grisar, undrade hur långt det egentligen var till närmaste McDonalds och det tog oss bara två timmar att komma fram till att vi trots allt är en samling rätt så normala människor. När jag kom hem gick jag raka vägen till sängen och la mig där och tittade på tv. Jag har inte rört mig ur fläcken sen dess. Jag kan inte minnas att jag blev såhär trött av att spela match. Det måste ha med åldern att göra.

Tanken var att jag skulle blogga om ilska idag men i morgon ska jag spela min första basketmatch på åtta år och eftersom jag redan nu är mer nervös än vad som är befogat har jag stora svårigheter att formulera mig i text. Därför blir det en sån här trevlig lista istället:

1. Vad är det för färg på byxorna du har på dig?
Gröna

2. Vad lyssnar du på just nu?
Regina Spektor

3. Vad gjorde du igår?
Jag var på en föreläsning som var så tråkig att jag avlägsnade mig efter pausen och gick och shoppade istället. Under eftermiddagen jobbade jag med en julklapp (det kallas framförhållning) och på kvällen städade jag.

4. Vad var det sista du åt?
Pasta i tomatsås med räkor och musslor.

5. Hur är vädret hos dig just nu?
Det är soligt men ganska kyligt.

6. Vem talade du senaste med i telefon?
Lukas, han meddelade att hans pappa har en snygg kropp. Jaha ja.

7. Det första du lägger märke till hos det motsatta könet?
Att personen i fråga är av det mottsatta könet och då känner jag mig lite missnöjd.

8. Hur mår du idag?
Jo tack, jag mår ganska bra. J hade bullar med sig när han kom förbi och hälsade på, vad mer kan man begära?

9. Vilken är din favoritdryck?
Vatten

10. Favorit alkoholbaserad dryck?
Jag förstår inte frågan. Alkoholbaserad? Om jag dricker sprit så dricker jag just sprit och inget annat. Som tur är händer det inte allt för ofta.

11. Favoritsport?
Duh, basket så klart!

12. Hårfärg?
Det beror på hur många hårstrån jag tappat av en viss färg. Ibland är jag ljusbrun, ibland mörkblond, ibland rödlätt.

13. Ögonfärg?
Gröna

14. Syskon och deras ålder?
Petra 30, Fredrik 32 och Marcus 30. De första två har jag valt själv och den sista fick jag per automatik.

15. Favoritmånad?
Maj

16. Vilken film såg du senast?
Lejonkungen 2, med Lukas förra helgen.

17. Veckans favoritdag?
Måndag mellan 20 och 21. Onsdag mellan 20:30 och 22.

18. Är du för blyg för att bjuda ut någon?
Ja och alla andra verkar vara för blyga för att bjuda ut mig också. Märkligt.

19. Favoritlåt(ar)
For Today I am a Boy - Antony and the Johnsons, Samson - Regina Spektor, Such a common bird - Ane Brun. Och många, många fler.

20. Förhållande eller one-night stands?
Varken eller. Men om jag måste välja blir det förhållande.

21. Hur bor du och med vem/vilka?
I lägenhet med Lukas.

22. Vilken bok läser du just nu?
Kurslitteratur och L ordet av Tiina Rosenberg.

23. Vilken var den sista spelningen du var på?
Haha, det var Electric Banana Band på Parken Zoo i somras. Jag tyckte att flamingosarna var obehagliga. Behöver jag påpeka att Lukas var med?

24. Skulle du säga själv att du är lycklig?
Det beror på när man frågar men generellt, nja.

25. Röker eller snusar du?
Jag snusar, hela tiden.

26. Vad ska du göra i morgon?
Jag ska spela basket men jag försöker att inte tänka så mycket på det.

27. Vad har du för mobiltelefon?
Efter att ha slängt min fina Nokia i backen upprepade gånger (jag brukar göra så när den jag pratar med inte säger det jag vill att den ska säga) har jag gått tillbaka till en antik, men fungerande, silvrig Samsung.

28. Vem älskar du mest av allt i hela världen?
Kan man rangordna kärlek? Antingen så älskar man väl eller också så älskar man inte? Om jag måste nämna namn blir det Lukas, allra finaste vännen, Samira och familjen.

29. Vilken är din favoritparfym på det motsatta könet?
Vilket tjat om det motsatta könet. Jag tror att listor av den här sorten skulle må bra av att bli mindre heteronormativa.

30. Vilken är din favoritparfym?
Georgio Armanis Aqua di gio men för det mesta luktar jag bara Louise.

Vem behöver terapi när det finns basket

Jag var på löjligt bra humör igår när jag gick från träningen. (Jag var så uppåt att jag till och med lyssnade på lite glad musik, vilket innebar att tre låtar fick gå på repeat eftersom min iPod till 99 procent är fylld med sorgsna låtar av singersongwriters). Faktum är att jag aldrig är på så bra humör som när jag har spelat basket. Jag borde göra det jämt. Och eftersom jag äter mycket bättre nu så orkar jag mer. Därför är det extra bra för mig att träna just nu eftersom jag märker att maten ger resultat. Jag behöver se sånt för att jag ska orka fortsätta traggla mig igenom frukost, lunch och middag varje dag. (Jag är full av beundran över er normalt ätande människor som stoppar i er mat i tid och otid utan att ens reflektera över det. Personligen har jag ingen aning om hur lyckas med det). Dessutom innebär träningarna att jag i drygt en timme inte behöver tänka på annat än att springa, skjuta, hoppa, boxa ut och ta returer. Väldigt praktiskt är det.

När det gäller maten så har jag märkt att jag blir fruktansvärt sugen på kött när jag nu har börjat äta igen. Jag kan inte sluta tänka på bacon och kebab. Det hade inte varit något problem om det inte varit för att jag är vegetarian och i vanliga fall tycker att bacon och kebab är bland det äckligaste som finns. Om det inte går över snart så kanske jag tvingas till en uppgörelse á la Phoebe och Joey i Vänner. Ni vet när Phoebe, som inte äter kött, är gravid och kött är det enda hon vill äta och Joey lovar att bli vegetarian i hennes ställe så att konsumtionen av kossor iallafall hålls konstant.

Nu ska jag dricka te och kanske, men bara kanske, äta en smörgås. Utan skinka, trots allt.

Idag mår jag bra. Jag har hämtat hem sonen. Vi har sjungit i bilen. Vi har fikat med älskade S. Vi har ätit pizza och tittat på film. Vi har läst Tomtebobarnen. Nu ligger vi i varsin säng och ska sova. Då och då hörs Lukas röst från andra sidan lägenheten. Mamma du är fiiin. Mamma jag älskar dig. Mamma du har det bästa håret i hela världen.

Tiden utan honom är bara utfyllnad, det kan inte sägas för många gånger. Livet rör sig precis som det ska när han är här. Hela vardagsrummet är fyllt av riddare och svärd och dinosaurier. Hela lägenheten är fylld av liv. Det är såhär det ska vara.

Ja, idag mår jag bra. Jag var bara tvungen att säga det. Alla dagar är inte outhärdliga. Vissa dagar är faktiskt alldeles, alldeles underbara.

Back to being kryptisk

det är svårt att hålla hela världen i sin hand
och balansera en världsdel på varje fingertopp
så mycket lättare att låta allting falla
så mycket lättare om allting krossas

man glömmer lätt
att man inte är mer än människa
och att ens största svaghet är
att rikta sin största styrka mot sig själv

det finns ingenting som dödar så bra
som skott från egna gevär
ingenting som gör lika ont som att tvingas inse
att världen inte kan hållas instängd
mellan två kupade händer
för eller senare måste man blotta sitt inre för andra

man går genom tiden
bort från allt som gjorde så ont
bara för att återigen konstatera vart man hör hemma
och att vägen tillbaka är dubbelt så lång
gör dubbelt så ont
och att återtåget förblir en omöjlighet

och hela tiden vet man att det som gjorde störst skada
var dom egna orden
dom egna handlingarna
dom som bara var till för att hjälpa

Det har varit en ledsen vecka

När man sitter och resonerar med sig själv angående huruvida man skall strunta i att träna så att man slipper äta då är det väldigt mycket dags att gå och sätta sig vid matbordet. Vecka ett med den nya handlingsplanen är snart avklarad. Det har väl gått sådär. Jag äter och gråter, äter och gråter och jag gillar det inte. Haken är att jag gråter även när jag inte äter eftersom jag blir så besviken på mig själv. Men om jag har stått ut i en vecka kan jag stå ut i en till och allt eftersom veckorna går kommer det att gå bättre och bättre. Det vet jag eftersom jag har gjort det här förut och det kommer inte alltid att kännas såhär svårt. Just nu funderar jag mest över om havregrynsgröt räknas som lagad mat? Skit samma, idag gör det det!

Yoghurt

Ikväll går jag och lägger mig med yoghurt i håret och i bägge öronen. Det kräver en förklaring och den kommer i morgon. Allt jag har att säga nu är att jag har fina vänner. God natt!

Strax efter klockan tolv töms högskolan på innehåll. En strid ström av människor som rör sig ner mot tågstationen. Själv går jag långsamt längs Vasagatan. Jag går där och längtar, väntar på ett möte som aldrig kommer att bli av. Ändå spelas ögonblicket upp om och om igen framför mina ögon. Jag granskar människorna jag möter. Letar i minnet efter hennes ansikte, så som jag minns det. Det skrämmer mig att möjligheten finns att jag inte längre känner igen henne. Jag vill inte att det ska vara så och skjuter bort tanken.

Vissa människor har berövats mig, andra har jag valt bort. Vissa saknar jag, andras frånvaro är en lättnad. Det finns så mycket sorg i den framtid som gick förlorad och jag finner sällan någon tröst i att det var så det var tvunget att bli. Det var den enda vägen ut, bort, framåt. Någon gång under de senaste åren slutade jag att förlåta för deras skull och började istället göra det för min egen.

Jag vet vad de här åren har gjort med mig men vad har de gjort med henne? Jag känner inget ansvar men ett växande behov av att få veta. Hon är en av dom som fortfarande rör sig i periferin, som jag inte förmår mig själv att släppa, som ständigt sugs tillbaka in i min verklighet.

Jag går längs Vasagatan och hittar inte hennes ansikte bland myllret av människor. När jag kliver på tåget och lämnar staden bakom mig är det än en gång med känslan av att ännu en pusselbit har gått förlorad. Och sakta, sakta rinner tiden ut.

Nu är det handling som krävs

Att det ska ta sådan tid innan polletten trillar ner. Det är faktiskt lite under min värdighet att ha varit såhär tafatt och handlingsförlamad. Jag har inte ätit ordentligt sedan innan sommaren. Den senaste månaden har det gått riktigt utför. Och jag har inte orkat bry mig trots att jag vet hur det blir. Det har visserligen tagit längre tid den här gången men nu har jag blivit den där odrägliga människan som tycker att folk som talar om för mig att jag måste äta är idioter. Jag känner mig likgiltig, viljelös och asocial. Jag orkar inte plugga, inte träffa folk, orkar inte ens svara på sms.

Men nu har jag bestämt mig, det måste bli ändring på det här. Jag måste ta mig upp ur den här gropen som jag självmant krypit ner och gömt mig i. Det krävs en detaljerad handlingsplan och praktiskt nog utarbetade jag och mamman en igår. Hittills går det bra. Det har visserligen inte ens gått 24 timmar men idag har jag lyckats äta både frukost och lunch. Dessutom har jag klämt i mig två äpplen (applåder!?!). Middagen står färdig i kylen och beräknas vara uppäten inom en halvtimme. Jag är helt slut. Vet ni hur jobbigt det är att börja äta ordentligt igen när man inte gjort det på flera månader? Efter varje måltid blir jag så sömning att jag är i behov av en tupplur på minst en timma.

Hursomhelst så behöver jag peppa mig själv för att återigen bli en ätande anorektiker. Här följer en lista av förväntade positiva effekter av ett ökat födointag:

- Jag orkar troligen mer än att ligga i sängen och titta på avsnitt efter avsnitt av Law and Order: Special Victims Unit på DVD. (Även om Mariska Hargitay är så snygg att jag kommer att behöva lägga upp en avvänjningsplan för att inte drabbas av allvarlig abstinens).
- Jag slipper förmodligen bli yr och få tunnelseende vid fysisk aktivitet vilken förhoppningsvis leder till att jag sätter fler än två skott under en basketträning.
- Min hjärna kastas åter in i sin normala omloppsbana och jag kan börja tänka som en akademiker igen, få godkänt på tentorna och slipper bråka med CSN.
- Jag behöver inte gå på hårbollsjakt i lägenheten eftersom håret har en tendens att sitta fast bättre på huvudet om jag äter.
- Jag växer kanske i mina ursnygga, förut tajta, svarta jeans. När vi ändå är inne på kläder hoppas jag även att jag slipper tappa mina gröna baggypants när jag springer till bussen. Det var faktiskt lite pinsamt.

Nu ska jag äta middag och sen ska jag ringa min kontrollant och rapportera dagens kulinariska höjdpunkter, allt enligt handlingsplanen. Och någon gång mitt i natten (mellan halv nio och tio) ska jag träna. Om det inte går bättre än förra gången lovar jag att äta dubbelt så mycket i morgon.

Mänskligheten

Klockan är 04:39. Åh, va tidigt hon är uppe tänker ni. Bah, jag har faktiskt inte somnat än! Jag vet inte riktigt vad jag har för mig. Särskilt trött är jag inte heller och det försvårar ju insomnandet en aning. Jag är en nattmänniska. Det har jag alltid varit. Mitt humör blir alltid så mycket bättre när alla andra går och lägger sig. Jag tror att det har att göra med känslan av ensamhet och att den är mycket starkare om nätterna. Jag trivs med det. Allting är så tyst. Så stillsamt. Fridfullt.

Jag tror att jag har problem med mänskligheten. Det finns personer som betyder något och som jag älskar men mänskligheten, människan som art, förstår jag mig inte på. Det är så typiskt mig. Jag blir inte arg på individer. Jag blir arg på mänskligheten. Så jävla abstrakt. Vem skriker man på då? Vem ber man att dra åt helvete?

Valvaka

Jag och Mistral ligger i soffan och kollar in svt:s valvaka. Mistral är tyvärr inte min nya flickvän utan min systers katt som numera bor hos föräldrarna. Då och då kommer Mistral och gästspelar hos mig för lite rekreation och avkoppling. Det är jobbigt att bo ute på vischan och jaga möss hela tiden. (Eller också är hon här för att föräldrarna är ute i världen och härjar). I alla fall så verkar valet bli en riktig rysare. Jag biter på naglarna. Mistral vässar sina klor på mina jeans. Spännande är det!

Lördag 20:45. Kvalitetstid med gitarren.

Man kan ju alltid skriva en sång om skiten. Så resonerar vi, gitarren och jag.

I en kartong på vinden ligger en del av det allra första minnet av dig och mig.

Jag satt på sängen. Rena lakan, nerdragna persienner, ljusgula väggar. En växande förvirring men samtidigt en pulserande längtan efter en annan form av närhet. Dörren på glänt och människor som kom och gick. Nya ansikten, nya namn. En artificiell trygghet. Stegen i korridoren utanför som påminde om att livet, trots allt, fortfarande pågick.

Och så du. En siluett i dörröppningen. En smal kropp i svart t-shirt. Den där dagen då allt tog sin början. Livet som aldrig mer blev sig likt. Våra liv som flätades samman. Hur vi andades i tvåtakt, hur våra hjärtan slog varannan gång för att livet skulle räcka längre. Men hur länge skulle livet räcka? Vi hade inga svar, sökte dem inte heller. Vi tog oss bara fram, sida vid sida. Genom allt.

Jag minns det som en vändpunkt. Min första upplevelse av total samhörighet. Hur livet plötsligt kändes lite lättare, lite mer uthärdligt, mer meningsfullt, mer av allt. Jag bär dig med mig, hör din röst, ser ditt ansikte framför mig. Orden är så slitna men du är en del av mig. Min allra finaste vän, vännen i världen, som jag älskar dig.

Nu går vi bara vidare och vänder oss aldrig, aldrig mera om. Det finns ingenting där som vi inte redan lärt oss. Allting räcker bra som minnen och jag glömmer aldrig.

En väääldigt angelägen uppdatering

Igår vad den den 11:e september och det bloggades flitigt om vad folk hade för sig det datumet för fem år sedan. Jag satt själv och funderade på vad jag gjorde men hade inte en susning. Men idag kom jag på det! Jag låg på sjukhus efter en överdos och följde nyhetssändningarna tillsammans med de andra patienterna som var minst lika apatiska som jag. Var det verkligen bara fem år sedan? Vem var jag då? Jag minns faktiskt inte. Det är nog lika bra så.

Imorgon måste jag gå upp klockan fem och skriva färdigt min hemtenta. Eftersom jag ägnade mig åt existentiella grubblerier igår blev det inte så mycket gjort på pluggfronten. Men jag spelade i alla fall basket. Det botar det mesta.

Den senaste tiden har bloggen drabbats av depression. Lösningen på det är att jag slutar att bara skriva när jag är ledsen. Men livet går upp och ner. För tillfället är det en del omständigheter som jag inte kan påverka och som drar ner humöret. Jag får jobba på det.

(Och ja, rubriken är väldigt ironisk. Jag tror att det är det här som kallas fulblogg.)

The past still haunts med down

Jag har mina begränsningar. Ett visst mått av energi i mina depåer som ständigt skall fördelas mellan livets alla måsten och borden. Det är stundtals en omöjlig ekvation som jag med tiden blivit bättre och bättre på att lösa. Men ibland händer det saker som inte finns med i beräkningarna. Det senaste halvåret har varit fyllt till bredden med sådana händelser.

Det påminner mig om hur sårbar jag fortfarande är och om min låga stresströskel. Jag inser att jag har en tendens att falla tillbaka in i beteenden och tankemönster som jag inte längre förknippar med mig själv. Den här ständiga uppgörelsen med mitt förflutna blir så påtaglig när jag är helt tömd på energi. Men det allra värsta är ändå att jag tar smällarna själv. Jag involverar inte ens de som kan tänka sig att slåss vid min sida. Det gör mig ledsen. Inte för min egen skull utan för deras.

Jag behåller fortfarande vissa hemligheter för mig själv. Jag vårdar dem ömt, förskönar dem, tillåter dem att alltjämt vara en del av mig. För om jag ser mig själv som skyldig kan jag ställa mig själv till svars och därmed ta ansvar för mig själv. Men samtidigt cementerar jag en bild av mig själv som ofri, som en slav under min egen otillräcklighet. Hela min inre värld byggs upp av paradoxer.

Jag känner mig förvirrad just nu. Alltför mycket från det förflutna väver sig in i vardagen. Jag hade aldrig tyckt att det var okej om det hade hänt någon annan men på något sätt ser jag inget fel i att det hände mig. Och bara den tanken tar mig tillbaka till ruta ett. När ska livet få börja om på riktigt egentligen? Eller en mer legitim fråga är kanske när jag ska tillåta att det får börjar om?

Symbios

Jag och allra finaste vännen, vilket par vi är. Men det är kärlek. Massor, massor av kärlek. Jag skulle göra vad som helst för den människan. Nu har jag gått och blivit hennes närmaste anhörig i ett lite udda sammanhang. Det är bara att tacka och bocka och ta lite djävla ansvar. Vi reder ut det här. Alla vägar ska inte behöva leda till Staffanstorp.

Symbios, det är det närmaste jag kan komma.

Det är bra så.

Då var det bekräftat: statistik är kul!

Det här med StatCounter är rasande underhållande. (För er oinvigda så är StatCounter ett sätt att hålla koll på trafiken här på bloggen). Jag bryr mig inte alls om antalet besökare men jag fullkomligt älskar att få reda på HUR de kom hit. I dag googlade någon på 6 månader gammalt barn mumie och hamnade här. Vilken besvikelse det måste ha varit. Annars kommer en hel del från Bloggkartan. Och från Lotten, som så snällt länkar till mig, dräller det in en hel drös. Oavsett hur ni hittar hit är ni synnerligen välkomna, allihop. Jag kan tyvärr inte bjuda på kaffe men jag bjuder gärna på mig själv.

(Jag håller för tillfället på att vänja mig vid att gå i skolan igen varpå bloggen har blivit hänsynslöst åsidosatt. Dessutom ägnar vi som läser psykologi oss åt något som kallas för ekonomiprincipen. Det innebär att vi ska klämma in maximalt med information i en text med så få ord som möjligt utan att låta som kompletta idioter och utan att kompromissa med innehållets kvalitet. Kortfattat ska det vara. Det gäller för tillfället även för bloggen.)

In bed with Vicky

Jag ligger hemma med förkylningen från helvetet som sakta börjar leta sig ner i luftrören. Jag rosslar som en hel skördetröska. Förra veckan var helt hysterisk. Jag sov för lite, åt för lite och gjorde alldeles för mycket. Men nu är nollningen (förlåt, introduktionen) överstökad och det börjar lugna ner sig. Nollorna (förlåt, introduktionisterna) får klara sig själva. Och för mig är det dags att börja plugga på allvar, om det inte hade varit för den här förkylningen. Nu ligger jag mest i sängen och tänker på vad jag borde göra, letar billig kurslitteratur på internet och funderar över vad allra finaste vännen har för sig i den nya staden Lund. Jag tror att det skulle vara en bra idé att äta frukost men ingenting smakar något, juicen är slut och jag står fast vid min ståndpunkt att sondmatning inte är ett så tokigt påfund. Kanske borde man gå upp och klä på sig? Kanske borde man bita ihop och hålla färgen? Eller också borde man kanske tillåta sig att vara sjuk, sjunka längra ner bland kuddarna och slå på televisionen?

Inte blogga

Jag borde verkligen inte, inte, inte blogga just nu. Istället vore det på sin plats om jag satte mig och skrev färdigt den två sidor långa text som jag ska ha med mig till seminariet på torsdag. Men nu är det faktiskt så att jag har suttit med det hela eftermiddagen och jag har huvudet fullt av Habermas och Taylor, av mångkulturella samhällen och liberalismens utgångspunkter och jag har ändå inte en blekaste aning om hur jag ska formulera texten. Därför tar jag en paus nu och låter alla de där teorierna ligga och mogna till sig lite inuti mitt huvud.

Ja, jag tänkte väl bara att det kan vara bra för er att veta det.


Uppdatering: Ett antal timmar har gått och jag har lyckas skriva en och en halv sida osammanhängande text.

Favoritmening: Allteftersom befolkningens sammansättning förändras skapas det nya premisser och en ny kontext som formar en nations politiska självförståelse.

Note to self: Desperate Houswives börjar om en timme. Snabba på!

På lingonpromenad

Efter en och en halv dag inomhus började det spritta i sonens ben. Vi drar på oss kläderna (läs byter om från pyjamas till vanliga kläder strax efter lunch) och går ut i skogen. Vi hittar inga blåbär till Lukas stora besvikelse men väldigt mycket lingon som vi bestämmer oss för att plocka. Vad vi ska göra med lingonen sen har jag ingen aning om men Lukas bekymrar sig inte så mycket över det.

Ibland är det så med barn att det är själv aktiviteten som är det viktiga och inte vad den resulterar i. När man är vuxen är det för det mesta tvärt om. Ta cykling till exempel. När man är liten cyklar man för cyklandets skull. Backe upp och backe ner, tusen varv runt kvarteret och roligt är det. När man blir stooor cyklar man för att ta sig någonstans, möjligtvis för motionens skull men inte tusan tar man sig en svängom på byn bara för att få uppleva känslan av att susa fram på sin gamla smutsgula cresent med sned cykelkorg.

Ja ja, tillbaka till lingonen då. Det plockades ungefär två deciliter (ja deciliter och inte liter, vi var inte så tålmodiga av oss) och jag vet fortfarande inte vad jag ska göra med dem. Jag kan inte bara slänga dem för då får jag en ilsken unge på halsen. Så vad göra? Två matskedar sylt? Lingonhalsband? Suck, tur att de gör sig bra på bild i alla fall.

Vad menar han med det här egentligen?

Och det där med att städa efteråt har aldrig legat för honom.

Slips var det här

Idag har jag rensat ur Lukas garderob. Två minuter in i arbetet insåg jag att det är något jag borde gör oftare. Jag hittade ett linne i storlek 92 och en liten, liten stickad tröja som han hade när han var nyfödd. Jag lyckades även lokalisera alla Lukas slipsar. Jag visste ju att de var många men de har liksom legat utspridda lite här och där så det var först idag som jag insåg att det är en riktigt imponerande samling.



Ja där har vi dem, alla sju. Den allra första slipsen, med Nalle Puh på, måste Lukas pappa lagt beslag på, men annars är de där allihop.

- Den brun- och svartrandiga slipsen längst till vänster köpte jag innan vi åkte till USA 2003. Lukas hade den på julafton och var väldigt stilig.
- Den röda med nallebjörnarna på fick han i tvåårspresent och jag tror att det var då fascinationen för slipsar letade sig in i Lukas medvetande.
- Dinosaurieslipsen är den som används flitigast eftersom den enligt Lukas är både snygg och cool.
- Sen har vi en julslips och den har han när det är eh...julafton.
- Åh, den rosa. Lukas absoluta favorit men på grund av färgen är den lite svår att matcha med annat än vit skjorta.
- Efter favoriten kommer hatobjektet med dödskallar på. Jag trodde att han skulle älska den men han ogillar den starkt. En slips ska inte vara tuff utan snygg, tydligen. Men Lukas är kreativ. När han leker sjörövare brukar han använda den som pannband.
- Sist men inte minst har vi en grå slips med pluto på. Den är lite speciell eftersom det är Lukas första "riktiga" slips, inte någon fuskis med resårband och grejer. Jag är för övrigt en hejjare på att knyta slipsknutar.

Utöver alla dess slipsar har Lukas fyra längärmade skjortor, tre kortärmade, två kavajer och en kostym! Man skulla kunna tro att jag och sonen inte gör annat än ränner på fina tillställningar men det gör vi alltså inte. Vi tycker bara om att vara fina till vardags. Vi och vi förresten, mina finkläder består av gröna, säckiga byxor och vitt linne. Men Lukas, han har klass.

saknaden
den kom så fort
jag höll din hand idag
ville inte släppa taget
vill aldrig släppa taget

den allra finaste av pojkar
dina steg över skolgårdens grus
dina allra första steg
och ett hål i mitt hjärta

en bit av mitt liv där du alltid funnits
borta

ett nytt sätt
en ny tid
där du och jag får vara tillsammans

men saknaden
alltid saknaden
och sakerna som påminner
teckningarna på kylskåpet
dinosauriekroken i hallen
den lilla cykelnyckeln på min nyckelknippa

du finns
du är
även när du inte är här hos mig
och jag måste också
finnas
vara
även när du inte är här hos mig

och vara stark
och sakna

det måste gå
det måste gå

Gör det själv: Hur man skapar en ångbastu på mindre än två timmar

Det här behöver du:
- En sats med smutstvätt.
- En tvättmaskin.
- En varm lägenhet med ett pyttelitet badrum.

Såhär gör du:
1. Tvätta tvätten (gradantal och typ av tvättmedel är oväsentligt).
2. Häng tvätten i ditt pyttelilla badrum (du är nämligen för lat för att använda torktumlaren eftersom det innebär en extra vända ner till tvättstugan).
3. Stäng dörren och vänta minst en halvtimme.

Voilà! Din ångbastu är färdig. Efter två minuters tandborstning där inne kan du skrapa bort det översta hudlagret med tumnageln och få en fräsch och rosig hy.

Sista dagen på jobbet avklarad

Jaha, då kan jag lägga sex veckors sommarjobb till handlingarna. Nu gäller det bara att avprogrammera sig. Jag har märkt att jobbet sätter djupa spår i min själ:

- Jag envisas med att även hemma slå en nolla så fort jag ska ringa ett samtal.
- Jag vaknar mitt i natten och funderar över om det verkligen blev rätt med di där medicinerna i går. Fick hon det hon skulle ha? Missade jag någon på kvällsrundan? (Det är bra tokigt egentligen att jag som inte kan hålla reda på mina egna piller ska se till att andra stoppar i sig det dom ska.)
- I kväll när Lukas inte ville gå och lägga sig för att han var rädd för Mårran var jag på väg att säga "Men Lukas, det är ju bara dina röster, dom finns inte på riktigt".
- Dagens höjdpunkt är repriserna av The Bachelor och The Bachelorette som 5:an passande nog sänt hela sommaren lagom till lunch. (Bara detta får mig att inse att jag är i stort behov av semester. The Bachelor? Näe, ge mig Uppdrag granskning nu!)

När avprogrammeringen är avklarad ska jag ägna några dagar åt att bara andas och sedan måste jag börja omprogrammera mig inför det stundande studentlivet.

Sammanlagd semester: ca tre veckor, utspridd lite här och där
Årets jobbcitat: "Jag är faktiskt inte utvecklingsstörd, jag är bara lite trött"
Antal koppar kaffe per dag: minst tre
Antal koppar kaffe per dag när jag inte jobbar: 0,2
Årets arbetsutstyrsel: tunna, långärmade tröjor (en favorit i repris med andra ord)

Nu tar jag sovmorgon i morgon till minst fem över sex, då Lukas beräknas krypa ner i min säng och lägga sin svettiga rygg mot min.

Pride

Jag har i flera dagar tänkt att jag skulle skriva ett inlägg om helgen som spenderades i Stockholm, på Pride. Men jag har haft svårt att sätta ord på upplevelsen, så även nu. Det är ingen enkel match att sätta ord på känslor som är av det mest personliga slaget. Och Pride är personligt, i alla fall för mig. Hm...öh...nej, det går inte. Jag måste stylta upp det, ta det dag för dag.

Fredag
- Bilfärd till Stockholm med människor jag inte känner men som visade sig vara ett synnerligen trevligt sällskap.
- Upphämtning av allra finaste vännen i trappan på Sergels torg.
- Inkvartering på Söder och alldeles förträffligt god indisk mat.
- Promenad till Zinkensdamms vandrarhem för umgänge med fina människor.
- Två timmars promenad runt Söder (som vi skyller på allra finaste vännen) för att hitta ett ställa att äta/hänga på. Det slutade med att vi gick hem istället. Jag är dock positiv och ser det som vardagsmotion trots att det för mig innebar en värkande lilltå och en rygg som började trilskas.

Lördag
- Frukost och inköp av diverse gåvor till tjejen vars lägenhet vi fick låna.
- Besök hos syster, svåger och sötaste systersonen.
- Picknick i Humlegården tillsammans med gårdagens promenadkämpar som dagen till ära hade klätt upp sig i rosa/gröna/platinablonda peruker och matchat dessa med mustascher.
- Pridetåget drog igång runt tresnåret. Bara paraden borde få ett eget inlägg. Något hände med mig där. Jag fick gåshud och började nästan grina. Fan, det var så fint. Vi gick en bit bakom QX-vagnen, hoppade av, hoppade på igen bakom ”Stolta föräldrar till homosexuella barn” och gick tillsammans med allra finaste vännens polare och hans mamma. Och även om varken jag eller vännen har något homosexuellt barn (det är liksom för tidigt att säga, han kan bli hetero, homo, trans, bi, queer eller vad fan han vill, jag skiter i vilket bara han är sig själv) så var det en makalös känsla att gå där och höra publikens applåder.
- Vi hoppade av efter Slussen och tittade på resten. Därefter knallade vi hem, åt mat och gjorde oss i ordning för utgång på kvällen.
- Köade en och en halv timme för att komma in på Slick. Min rygg protesterade men vi fördrev ändå tiden med att småsnacka med trevliga människor.
- Hem igen för att förfesta.
- Årets skratturladdning inträffade. (Tyvärr är orsaken alldeles för intern och svår att förstå sig på om man inte var där för att återges här.)
- Tillbaka till Slick där vi dansade oss svettiga till bra musik. (Det där med att vi dansade oss svettiga är egentligen ljug eftersom det var så satans varmt på ett av dansgolven att både jag och allra finaste vännen slet av oss t-shirtarna för att inte smällt i värmen. Vi var således svettiga två sekunder efter att vi klivit in i rummet.)
- Allra finaste vännen hånglade med en bög som trodde att hon var en kille. Åh, det är en sådan fin historia.

Söndag
- Sovmorgon och frukost på stan. Varför äter man så sällan frukost ute? Det är ju så trevligt!
- Hemfärd i SJ:s nya dubbeldeckare som har en luftkonditionering att dö för.

Vi tar väl lite bilder också?

Ett gäng glada, paradande människor.

Japp, det är vi.

Till allra finaste vännen att titta på i ledsamma stunder.

Svettigt på Slick.

Nu är det bara ett år kvar till det smäller igen.

Det här ser man inte varje dag

I morse när jag cyklade till jobbet möttes jag av avspärningar i Fröslunda centrum. Jag fick ta en omväg, kedjan på cykeln hoppade av och jag blev allmänt sur. Efter lunch blev jag trots allt lite nyfiken och tog mig en titt på Eskilstuna-Kurirens nätupplaga. Där hittade jag följande bild som jag på något sätt finner väldigt komisk:


(Foto: Johan Carlswärd)

En snubbe i bombdräkt i lilla Eskilstuna? Känns han inte lite malplacé?

Inte såå lat den här gången

Jag är löjligt förtjust i att läsa alla slags listor som folk skriver på bloggar och i dagböcker, men har aldrig skrivit någon själv. Jag är för lat. Därför nappar jag bara lite halvt om halvt på Silverfiskens 100-lista. Jag fuskar och skriver femtio saker om mig själv och femtio saker om Lukas. Då kör vi!

1. Jag föddes för nästan exakt tjugofem år sedan.
2. Då bodde jag i Västerås…
3. …men jag flyttade till Köping när jag var åtta månader gammal.
4. Familjen utökades då med en hund, en tax som hette Jack.
5. Jack dog när både han och jag var tretton år gamla och jag var otröstlig.
6. Jag kände mig ganska konstig när jag var liten.
7. Jag känner mig fortfarande ganska konstig.
8. Den första cd-skivan jag köpte var Absolut Reggae.
9. Numera står den skiva tillsammans med skivor som Hanson och Robyns första gömda längst bak i skivsamlingen.
10. Jag gråter sällan när jag tittar på sorgliga filmer.
11. Jag gråter ALLTID när jag titta på Extreme Home Makeover och Oprah.
12. Jag tycker det är intressant att läsa dödsannonser.
13. Själv har jag varit nästan död en gång.
14. Jag var arton år när jag fick min son…
15. …och jag tyckte att det var en baggis att föda barn.
16. Min kompis (Marina) Martina var inte så förtjust i att jag väntade barn men tyckte att det var grymt häftigt att bäbisen skulle födas år 2000.
17. Jag spelar gärna gitarr och piano trots att jag inte är särskilt bra på det.
18. Jag skrev dikter på rim när jag var yngre (urk).
19. Jag har ingen kontakt med mina biologiska föräldrar.
20. Det gör mig ledsen ibland…
21. …men för det mesta känner jag mig ganska lättad.
22. Jag skaffade mig en ny och bättre familj istället…
23. …eller också var det dom som skaffade mig.
24. På så sätt fick jag en storasyster när jag var tjugotvå år gammal.
25. Jag har världens sötaste systerson.
26. Jag började spela basket när jag var tolv år gammal eftersom alla tuffa tjejer (jag var inte en av dom) spelade.
27. Sen blev jag en av de bästa i laget och plockades upp i damlaget när jag var femton (och hade god lust att säga ”in your face, suckers”).
28. Nu känner jag mig mest som en pensionär när jag spelar basket.
29. Jag älskar min farmor och farfar gränslöst mycket…
30. …och deras röda tegelhus vid sjön var den enda platsen där jag kände mig riktigt hemma när jag var liten.
31. Jag är inte hetero.
32. Jag har snusat sen jag var sjutton (inte när jag var gravid dock) men kom ut ur snusgarderoben för bara ett år sedan.
33. Jag har alltid haft högsta betyg i svenska…
34. …och det är ganska konstigt eftersom jag är värdelös på svensk grammatik.
35. Jag hade 4,6 i snitt när jag gick ut högstadiet.
36. Jag har gått på folkhögskola för att få min högskolekompetens.
37. Jag har vägt 45 kilo.
38. Enligt andra var det varken särskilt snyggt eller hälsosamt.
39. Själv har jag inte riktigt tagit ställning i frågan.
40. Jag vet inte vad jag ska rösta på i valet i höst trots att jag vet vart jag står politiskt.
41. Jag tycker att George Bush verkar extremt osympatisk.
42. Jag dricker sällan alkohol…
43. …eftersom jag alltid dricker för mycket när jag väl gör det.
44. Jag ogillar starkt att bo i lägenhet. Jag vill ha ett hus nu!
45. Jag lever efter devisen learning by doing…
46. …och har på så sätt blivit väldigt händig.
47. Jag är rädd för fiskar.
48. Jag handplockar mina vänner med stor precision och håller dom nere i antal eftersom jag inte orkar hålla koll på fler än fyra fem stycken i taget.
49. Allra finaste vännen är (näst efter Lukas) den överlägset mest betydelsefulla personen i mitt liv.
50. Jag motstod impulsen att skriva något riktigt avslöjande som min sista punkt.

Och så Lukas.

51. Lukas är född den 8/3 vilket stundtals är väldigt förvirrande eftersom hans mamma är född den 3/8.
52. Lukas hade som en liten mutter, ett så kallat fibrom (av mig kallat fibben), på sitt ena öra när han föddes.

53. Fibben opererades bort när Lukas var fyra år och han skrek som en stucken gris.
54. Lukas tycker att slips är det absolut snyggaste man kan ha på sig.
55. Favoritfärgen är rosa.
56. Lukas tycker att godis är överskattat.
57. Däremot har han ett särskilt utrymme i magen tillägnat popcorn.
58. Lukas tycker att alkisar ser ledsna ut…
59. …och därför har han vid ett tillfälle skänkt bort sitt lördagsgodis till en av dom och spelat fotboll med två andra i Eskilsparken.
60. Lukas är helt ointresserad av sport.
61. Lukas pysslar, klipper, klistrar och konstruerar märkliga saker i papp tjugofyra timmar om dygnet (känns det som).
62. Lukas har storlek 34 i skor och han är sex år gammal.
63. Lukas är 130 centimeter lång och är sex år gammal.
64. Lukas är därför lite som en belgian blue fast med mindre muskler.
65. Lukas anser att jag och hans pappa ska flytta ihop igen och att hans pappas sambo ska flytta ihop med min kompis Joseph.
66. Lukas gudmor tycker inte om barn i allmänhet…
67. …men hon tycker väldigt mycket om Lukas.
68. Lukas ska börja skolan till hösten och tycker därför att dagis är för småbarn.
69. Lukas är på god väg att lära sig simma och han har lärt sig alldeles på egen hand.
70. Lukas är livrädd för allt vad småkryp heter. (Ett opraktiskt arv från hans far).
71. Lukas meddelade för ett par veckor sedan att han bara tycker om tecknade filmer.
72. Detta fick Lukas mamma att vidta drastiska åtgärder i form av överdosering av Astrid Lindgren-filmer.
73. Lukas ägnar sig åt något som han kallar att ”lola”.
74. Det innebär att han snurrar in sina fingrar i mitt hår.
75. Lola var det första Lukas gjorde när han låg nykläckt på mitt bröst.
76. Det är Lukas största skräck att jag ska klippa av mig håret och därmed omöjliggöra detta lolande.
77. Lukas anser att fredag är veckans första dag. (Det beror antagligen på att han då byter från mamma till pappa eller vice versa).
78. Lukas får tio kronor i veckopeng om han städar sitt rum och dukar bordet en gång om dagen.
79. Lukas får nästan aldrig veckopeng.
80. Lukas har hittills bott på åtta olika adresser.
81. Lukas lyssnar gärna på modern jazz.
82. Lukas tycker väldigt mycket om att sjunga.
83. Lukas bästa kompis heter Saga, hon är två år yngre än honom och en halvmeter kortare.
84. Lukas och Saga tycker att det vore en bra idé att dom flyttar ihop i en egen lägenhet eftersom Lukas kan städa och Saga kan sätta på mikron.
85. Lukas och Sagas föräldrar är aningen skeptiska.
86. Lukas favoriträtt är tacos och currystuvad tonfisk.
87. Lukas hatar att förlora i spel…
88. …och ändrar därför reglerna var femte sekund, allt för att maximera sin vinstchans.
89. Lukas är väldigt bra på att visa andra människor att han tycker om dom.
90. Lukas har en inre väckarklocka som ringer 05:30…
91. …då har hans mamma precis gått och lagt sig.
92. Lukas tycker alldeles för mycket om att spela dataspel.
93. Lukas gillar sagor på rim, som Tomtebobarnen och Vem ska trösta knyttet?
94. Lukas skulle kunna äta hur mycket fetaost och svarta oliver som helst.
95. Lukas vill väldigt gärna att jag sjunger för honom när han gått och lagt sig…
96. …jag har väldigt svårt att förstå det eftersom jag får en blandning mellan målbrotts- och whiskeyröst på kvällarna och därmed inte kan hålla en ton.
97. Lukas tror alltid att jag har en bäbis i magen. Om det är önsketänkande från hans sida eller om det verkligen ser ut som om jag vore gravid är inte riktigt klarlagt.
98. Lukas tycker om när mina vänner kommer på besök och tycker att vi borde bjuda över dom oftare.
99. Lukas anser att jag skulle må bra av att skaffa mig en karl som kan diska och städa åt mig. Jag för min del skulle föredra ett hembiträde.
100. Lukas vill väldigt gärna att jag ska sluta skriva den här dumma listan nu eftersom jag tydligen ser väldigt bekymrad/arg ut.

Puh!

När han börjar se ut såhär...

...inser jag plötsligt att han växer upp alldeles för fort.

Kolla posen, minen, blicken. Och den där ska bli tonåring om sju år. Giv mig styrka.

Det oundvikliga

När jag satt på bussen i förrgår slog det mig plötsligt att när jag fyller 25 om en vecka så kommer han inte att vara där. Han som var med den dagen då jag föddes. Han som köpte mina första födelsedagspresenter. Han som alltid burit brickan med ljusen och årsbocken. Jag minns inte när jag senast pratade med honom men vet att det är snart tre år sedan jag träffade honom. Han kan leva i trettio år till. I trettio år till kan han existera utan att finnas i mitt liv. I mil mätt är avståndet mellan oss endast 4,5 mil. Om man mäter på andra sätt är avståndet större, gigantiskt, och omöjligt att minska. I över tjugo år levde vi sida vid sida och all den där tiden är nu reducerad till ett stillsamt fladder inuti min bröstkorg. En samling minnen som ligger där och skaver.

Och allt det här sjönk sakta in i mig i onsdags. Det är opraktiskt att börja gråta på bussen och därför lät jag bli. En dag kommer jag säkert att förlika mig med allt som hänt, förlika mig men aldrig förlåta. När den dagen är här kommer jag än en gång att byta skepnad, bli någon jag aldrig tidigare varit. Jag kommer att bli faderslös. På sätt och vis känns det som en tröst eftersom han därmed upphör att vara en skugga, en hägring, en gestalt med svaga konturer. Samtidigt känns det skrämmande att han förr eller senare inte kommer att betyda någonting för mig. Att ordet pappa helt kommer tönmmas på innehåll. Hur är det egentligen tänkt att jag ska förhålla mig till det?

Nej, det är INTE av oavvisligt allmänintresse

Innan jag bestämde mig för att skriva det här inlägget var jag tvungen att fråga mig om det verkligen var av oavvisligt allmänintresse. Svaret blev nej. Men å andra sidan, vilka bloggar och blogginlägg är egentligen det? Är det inte det som är själva poängen med att blogga? I alla fall jag läser med stor entusiasm om sådant som jag för mitt liv inte trodde intresserade mig det minsta. Som Lottens stortå till exempel.

Nu kontrar jag med att visa upp min egen fot. Detta är resultatet av en språngmarsch genom lägenheten, på jakt efter min mobil, då min lilltå obarmärtigt och brutalt stiftade bekantskap med en dörr som stod på glänt. Ackompanjerad av diverse svordomar och könsord antog lilltån en konstig vinkel innan den hoppade tillbaka på sin vanliga plats efter det att jag tryckt till den lite.


Såhär såg den ut i förrgår. Nu är den mer blå-lilla och bitvis grön, en väldigt snygg färgkombination för övrigt.

Och ändå är det det här jag måste göra

Ibland slås jag av det märklig i att jag jobbar med det jag jobbar med. Där sitter jag, en ung kvinna som snart fyller 25, och försöker få en äldre kvinna i femtioårsåldern att inte ge upp. Hon är gammal nog att vara min mamma och ändå är det jag som vägleder henne, och det är både märkligt och absurt. Hennes liv är skit, det vet jag. Hon mår skit, det vet jag också. Hela hennes tillvaro är ovärdig, det vet jag mest av allt. Ändå måste jag försöka få henne att vilja fortsätta leva, fortsätta kämpa, inte ge upp. Även det kan ibland kännas ovärdigt. Om jag har svårt att bära en bråkdel av all den frustration och ångest hon känner och som hon ikväll lämpat över på mig hur ska då hon kunna orka? Jag bär gärna en del av hennes bördor, jag bär så mycket som jag orkar men tanken på att det är det enda jag kan göra är stundtals så nedslående.

Jobbet kan tära på mig, ibland mer, ibland mindre. Det kan kännas meningslöst. Gör jag överhuvudtaget någon skillnad i de här människornas liv? Jag vet såklart att det är en egoistisk tanke, att jag vill gör skillnad, att tanken på att jag kan åstadkomma denna skillnad ibland bara är mitt eget behov av att känna mig behövd, känna mig viktig på något sätt. Jag, och all annan personal, kan få höra mycket på jobbet och även om jag vet att det oftast är ett uttryck för sjukdomen i dessa människor så är vissa saker svåra att skaka av sig. Kanske beror det på att jag vet vad som händer med dem. Det har hänt mig också. Jag har rört mig på liknande platser, upplevt och känt liknande saker. Därför blir känslan av att vi sviker de personer i vårt samhälle som behöver oss så förtvivlat mycket så stark.

Men plötsligt när allt känns såhär tungt och jag går och funderar på sådana här saker så kommer kvällar som ikväll. Kvällar och stunder då allting känns så självklart. Det är klart att jag ska jobba med det här, jobba med människor. Det är ju det jag är bra på. Det är det som ger mig energi. Och än en gång inser jag att deras svagheter blir min styrka.

Jag beundrar dem.
Jag tycker om dem så ofantligt mycket.

Och nu blir det bildblogg

Helgen spenderades på stranden i Vilsta tillsammans med Lukas, finaste S och några av hennes vänner, varav en av dem är en gammal klasskompis till mig. Redogörelsen för vad som hände gör sig bäst i bilder så håll till godo:

Lukas gör sig redo för ett dopp. Till nästa år ska även en badmössa inhandlas för att göra utstyrseln komplett.


Lukas har byggt en hamn och är i skrivande stund fortfarande sur över ettåringen som höjde vattennivån genom att kissa i den.


Man kan ju alltid hoppas att rökningen aldrig övergår till starkare preparat än stumpen på en cornetto jordgubb.


Utöver det förträffliga sällskapet i mänsklig form bidrog även denna lilla familj, som utfodrades med en överbliven tunnbrödmacka, till ökad trivsel.


Lördagen var molnig och därför tog en missnöjd Lukas saken i egna händer.

Jag har även en mycket vacker bild på Lukas då han blott iförd mina sandaler jagar en and men den sparar jag i väntan på ett bättre tillfälle. Förslagsvis då han kommer dragandes med sin första flick- eller pojkvän då visning av foton från hans barndom är obligatorisk.

Jag ska alldeles strax åka till jobbet och påbörja min sexdagarsvecka. Lukas har åkt till Kvicksund för att vara på kollo hos sina extramorföräldrar. Hur mycket tid som kommer bli över till bloggande är oklart. Ett hett tips är absolut ingen alls.

Nattliga äventyr

I går kväll gick jag och la mig strax före halv tolv. Jag kan inte sova när det är tyst, då blir jag nervös, så jag lyssnar alltid på podradio. Sommar i P1 är lagom såsigt och (o)intressant och är därför lämpligt som sömnpiller. Men i går stördes friden av att helvetet brakade loss inne hos grannarna. Att grannar väsnas brukar inte bekymra mig eftersom mitt hus är fruktansvärt lyhört och man får således höra det mesta. (De i lägenheten precis under mig som alltid hade sex när jag skulle gå och lägga mig har tack och lov flyttat, vilket har underlättat min insomning enormt mycket.) Men det här var något helt annat. Jag satte mig upp i sängen, klarvaken, och började mer och mer tro att det var någon som höll på att mista livet. Därför tassade jag ut i hallen och kikade ut genom titthålet. I trapphuset stod en samling människor som skrek och bråkade med varandra.

Av någon anledning fick jag för mig att jag borde stanna på min utkiksplats och övervaka hur det hela skulle utveckla sig. Såhär i efterhand undrar jag vad jag egentligen tänkte att jag skulle kunna bidra med. Människorna på andra sidan dörren pratade finska och min finska är under alla kritik. Det enda jag begrep var svordomarna, som i och för sig utgjorde femtio procent av samtalet. Dessutom var jag endast iklädd trosor. Det hade kanske fungerat som en avledande manöver om jag plötsligt hade rusat ut i trapphuset och bett dem lugna ner sig men frågan är hur bekväm jag skulle känt mig i den rollen.

Nåja, allting lugnade ner sig till slut. Han som verkade vara bråkstaken avlägsnade sig gråtande från platsen och lägenhetsinnehavarna smällde igen dörren och vred om låset. Jag gick och la mig och tvingades lyssna på två sommarpratare innan jag äntligen kunde somna.

Dom är sötast när dom sover...

Recept på en lyckad morgon

Det är ofta de små sakerna som får tillvaron att hoppa till och med ens kännas mer trivsam. Jag tog sovmorgon i morse eftersom jag är ledig idag. Klockan ringde vid åtta då jag gick upp och petade in ett par ciabata i ugnen, fyllde dem med tomat, mozzarella och rucolasallad. Sen satt jag på balkongen och åt frukost, drack kaffe, bläddrade i DN, läste en bok. Och allt var så tyst och fridfullt att jag inte kunde göra annat än att känna detsamma.

Långsamt har jag kravlat mig upp ur den avgrund som öppnades under mina fötter för ett par veckor sedan. Varje gång jag känt att jag inte kommer orka har jag viskat till mig själv, låt inte det här äta upp dig, låt inte maktlösheten ta överhanden. Jag känner mig starkare igen och har åter fallit in i mina konturer. Snart ska jag åka och hämta Lukas, pojken med virvelhåret och himmelsögonen, som jag en gång gav liv och som nu ger mig livet åter.

Vi kan inte riktigt bestämma oss om du är sjuk eller frisk men oavsett vilket så behöver du vård!

DN har de senaste dagarna haft en artikelserie, Rättvisan och dårarna, som handlar om hur psykiskt sjuka behandlas inom rättsväsendet. Det har varit fantastisk, fruktansvärd, skrämmande och fascinerande läsning. Jag var så upprörd när jag satt på bussen på väg hem idag att jag allvarligt övervägde att kliva av för att istället knalla ner till tingshuset och ta ett allvarligt snack med första bästa person som ansåg sig stå för det vi kallar rättssäkerhet. (Jag har dessvärre inte direktnumret till Bodström). Men eftersom jag, på gott och ont, är en sån beskedlig människa tänkte jag att jag skulle blogga om det istället. Tyvärr är jag fortfarande alltför upprörd för att kunna formulera mig på begriplig svenska så jag nöjer mig med att återge min favoritpassage. Citat!

Till exempel får vi veta att ju galnare en svensk lagbrytare är, desto mer sannolikt att domstolen finner att han vet vad han gör. Mekanismen? Rätten ser att han verkligen behöver psykiatrisk vård. Men för att få det måste han dömas ansvarig. Sådan är lagen. Alltså måste han framställas som så sund att det kan hävdas att han haft brottsligt uppsåt. I praktiken leder det till att nästan alla (över 99 procent) av de sinnessjuka som rannsakas i Sverige påstås vara friska i lagens mening i själva brottsögonblicket. Varpå de flesta döms till vård, eftersom de är sjuka. (Källa)

Ja men det var ju underbart!

Eller inte.

.