Hänt i helgen

.
Fredag
Strax efter klockan ett åker jag genom Herrskogen. Solen skiner och gräset ute på fälten är fortfarande grönt. Det är december men det känns som om jag färdas genom våren. Jag rör mig närmre och närmre den stad som är mitt mål och någonting inuti mig lättar. Kanske är det den annars ständigt närvarande oron som plötsligt stillas.

När jag tjugo minuter senare går över skolgårdens grus ser jag honom stå och hänga över ett staket. Han har inte sett mig än och i några sekunder betraktar jag honom utan att han vet att jag är där. Han söker bland föräldrarna som går från parkeringen upp mot skolan. Han letar efter ett bekant ansikte, mitt ansikte. Så får han plötsligt syn på mig, börjar leende springa mot mig och jag vet att de närmaste dagarna kommer den där oron inte att existera.

Lördag
När man inte har sitt barn hos sig jämt har julförberedelserna en tendens att i perioder bli väldigt intensiva. I helgen skulle vi hinna med att baka lussebullar, koka knäck, julpynta (uärk!) och ta ställning till om vi överhuvudtaget ska ha någon gran i år eller ej. Därför stod jag redan klockan åtta i lördags morse och knådade deg.

Baka går an:


Fina blir dom:


Men russin kan man tydligen gärna vara utan:


Jag tycker att det är helt okej att baka men att koka knäck är ett djävulens påfund. Det tar en evighet (jag vägrar nämligen att göra knäck i mikron, det är fusk), man får ryggskott av att stå böjd över diskbänken och fylla formarna och efteråt har man stänk av knäck på hela spisen och omkringliggande golv. Den här gången lyckades jag dessutom tajma färdig middag med färdig knäcksmet. Middagen fick vänta, annars hade knäcken blivit stenhårda men kalla pommes frites är inte så gott. Ungefär såhär kul är det att titta på kokande smet, det vill säga inte kul alls:



Söndag
Jag och sonen bestämmer oss för att gå på promenad och känner oss smått chockade när vi kliver ut i minusgrader. Vi blir snabbt röda om både näsor och kinder. Sonen springer sig varm medan jag fotar frostiga löv. Sedan går vi in och dricker varm choklad och äter lussebullar, knäck och pepparkakor. Adventsstjärnan lyser i fönstret, ljusen är tända och pojken mittemot mig har fortfarande rosiga kinder. Kort därefter hämtas han av sin pappa och rullgardinen dras ner.

Den där oron som inte existerat under några dagar letar sig snabbt tillbaka och lägger sig tillrätta under huden. Det blir tomt och tyst. Mitt liv svänger för mycket mellan den lycka jag känner några få dagar i månaden och de mer eller mindre djupa avgrunderna jag befinner mig i däremellan. Hur gör man för att inte låta allt det svåra överskugga det som är bra? Det är min största utmaning just nu, att försöka få dom fina dagarna att påverka mig mer än dom som inte är så bra.