Trollet på bilden ovan är min son och han har sportlov nästa vecka. Jag misstänker att det var därför han tog en joggingtur inne på Hemköp i eftermiddags. Uppvärming, typ.

Att pendla är inte min grej

Idag har jag haft upprop på en kurs som går i Västerås. Det innebär åtta veckors intensivt pendlande. Jag hatar att pendla.

För det första måste man gå upp tidigare än vad som är önskvärt. Och när man väl befinner sig på tågstationen och känner att man faktiskt har börjat piggna till lite, något man lätt gör när det är massor av minusgrader ute, så ska man sätta sig på ett varmt och mysigt tåg som vaggar en till sömns igen. När man sedan kliver ut på perrongen i Västerås är man så seg i roten att man knappt vet åt vilket håll högskolan ligger.

För det andra så fuckar pendlandet upp mina mattider. (Tro det eller ej men jag har faktiskt mattider. Det kan bero på att jag faktiskt äter nu för tiden, något jag inte ägnade mig åt i höstas. Jag borde ha pendlat då istället.) Om man äter frukost klockan sex borde man rimligtvis äta lunch runt elvasnåret men det går inte för då sitter man fortfarande på föreläsning. Och för att slippa spendera halva eftermiddagen i Västerås skyndar man sig med första bästa tåg hem. Trots det är jag aldrig hemma innan klockan två och då har min energinivå slagit i botten och jag orkar inte ställa mig och laga mat. Istället tar jag en banan och försöker se glad ut. Det brukar gå sådär. Eftersom lunchen alltid blir extremt försenad måste jag anstränga mig till det yttersta för att klämma in någon form av middag.

Nej, att pendla är inte bra för min hälsa och det är faktiskt ganska komiskt med tanke på att kursen jag precis påbörjat handlar om hälsopsykologi. När jag kom hem idag var jag näst intill medvetslös och la mig därför i sängen och tyckte synd om mig själv en stund. Efter ett par timmar kom jag på den lysande idén att kolla om jag hade feber. När jag konstaterade att jag hade 38,8 kände jag mig genast mycket piggare. Det är nämligen trevligare att ha en förklaring till varför man känner sig näst intill medvetslös än att gå runt och tro att man är bäng i bollen i största allmänhet.

Jag, mina själv och mina vänner djuren

Trots att jag själv inte har några husdjur finns det vissa inslag av lurviga filurer i mitt liv. Djurägare tycker nämligen att det är väldigt praktiskt att dumpa sina små monster hos mig när de själva har bättre saker för sig. Min syster hade till exempel en katt en gång som sedan blev föräldrarnas katt och som jag numera har gemensam vårdnad om. Det innebär att Mistral, som katten heter, kommer och bor hos mig när föräldrarna åker utomlands, vilket de gör förvånande ofta. (Nejdå, jag är inte ett dugg avundsjuk på det. Jag trivs så bra här i det kalla, vintriga Sverige).

Att bara ha djur lite då och då ställer till en hel del problem. Man glömmer liksom lätt bort att man har dem. I lördags kväll låg jag i soffan och tittade på tv när det helt plötsligt hoppade upp en katt i mitt knä. Jag blev så rädd att jag höll på att ramla ur soffan och eftersom jag även gav upp ett illvrål blev Mistral också skiträdd och sprang och gömde sig under min säng och vägrade komma fram.

Men framför allt är det datoranvändandet som blir till ett helt företag. Djur verkar tycka att det bästa stället att befinna sig på är i en människas knä, och eftersom jag för det mesta har en dator i knät blir det lite trångt.



Här ligger jag och Mistral och läser bloggar. Ni ser väl hur uppenbart engagerad hon är. Personligen har jag stora problem med att använda tangenterna och har dessutom tio kilo katthår i munnen.

Men Mistral kan faktiskt vara en hjälpsam katt, här hjälper hon mig att scrolla så att jag kan fortsätta läsa en hysteriskt rolig sammanfattning av det senaste avsnittet av L Word:



Och så tillsist en annan fyrfotad vän vars specialitet är att nysa då hennes nos befinner sig en decimeter från skärmen. Jag kan väl inte påstå att jag uppskattar det nämnvärt.



Man kan kanske lätt få för sig att jag inte är särskilt förtjust i djur men jag gillar faktiskt djur, jodå, det gör jag. Jag tycker så mycket om djur så att när Lukas informerade mig om att han önskar sig en hund i födelsedagspresent så föreslog jag att han kan få en ödla istället. Ödlor bor nämligen i terrarium och man vet därför precis var man har dem, det vill säga så långt borta från datorn som möjligt.

Något måste man roa sig med när man har glömt bort hur man bloggar

Fråga inte vad det är tänkt att symbolisera för det har jag ingen aning om. Jag vet bara att det var ett utmärkt sätt att slösa bort en hel eftermiddag.