Att orka

December har aldrig gått så fort. Liksom kastat sig fram längs en rak linje på väg mot julafton. I tankarna har jag varit här och nu, nästan omedveten om att tiden tickat på, att dagar har kommit och gått. Ingenting i form av julbestyr har hunnits med. Jag har varit upptagen med annat. Så upptagen att jag inte har hunnit med att må dåligt. Och så har livet, så som jag är van att se det, återigen bytt skepnad. Skiftat färg och blivit ljusare. Här finns ingen plats över att må dåligt på, inget utrymme för tvekan eller tvivel.

Jag cyklar kroppen trött till hembesök efter hembesök. Jag tänker huvudet tomt i planeringen inför beteendeexperiment och kognitiva omstruktureringar. Jag gör det jag måste göra utan att behöva balansera på gränsen till vad som är genomförbart. Jag orkar.

Det är så märkligt att orka, så stort och så omvälvande. Att känna att jag räcker till trots att jag, enligt vad som förut var rimligt, har alldeles för mycket att göra. Det som förut hade lett till mental härdsmälta leder nu till en behaglig trötthet. Att orka, vilken grej.

Nu gäller det bara att hänga med, att haka på när livet expanderar och öppnar upp sig. Och att inte glömma, för allt i världen, att jag har jobbat hårt för att ta mig hit. Jag förtjänar det här. Det gör jag faktiskt.

Att vara ute

Jag har spenderat dagen på landet, hos F. Klyvt ved, arbetat med kroppen, blivit svettig. Druckit kaffe i solen och konstaterat att det bästa med att arbeta är att det är så skönt att ta en paus.

En kattunge i knät, svart med vita strån på öronen. Hundar överallt, ulliga små valpar som precis öppnat ögonen. Hästar med mjuka mular. Två föl som jagar varandra i hagen. De stora fälten och de röda husen som ligger utspridda lite på måfå. Bara röda hus.

Det var så lätt att vara i allt det där. Så stort och öppet i jämförelse med den slutna lägenheten. Jag borde vara ute mer.

Otåligheten

Jag har drabbats av en stor otålighet. Kanske har det med ledighet att göra, med all tid som står till mitt förfogande. Jag vet inte.

Jag känner att jag borde göra något vettigt av den här tiden men jag får inte ur mig någonting. Jag går rastlös runt här hemma. Försöker skriva men det händer ingenting. Plockar upp gitarren men det låter bara skit. Jag tar till och med fram mitt skissblock och blyertspennorna men resultatet uteblir.

Jag finner det olidligt. Det här behovet av att uttrycka mig och oförmågan att kunna göra det.

I morgon ska jag jobba hela dagen. Det är en stor befrielse.

Att få tiden att gå

Jag gör mitt bästa för att försöka rossla ur mig den förkylning som jag dragits med i över en vecka. Den vägrar släppa taget, kryper bara längre ner i luftvägarna och verkar dessutom göra mitt redan vilsna högra öga grumligt och ännu mer förvirrat.

Jag misstänker att det här kommer att bli en lång dag. Jag kände mig uttråkad redan när jag vaknade i morse och jag har ännu inte kommit på vad jag vill göra med den här dagen. Vissa dagar är väl så, på gränsen till meningslösa och bara utfyllnad i livet. Lite som pausunderhållning eller musiken som spelas när man står i telefonkö.

Jag ångrar att jag avslutade min prenumeration på DN. Trots att jag läste den mycket sporadiskt saknar jag den, och jag saknar rutinen, som liksom satt sig i muskelminnet, att varje morgon gå ut i hallen och hämta tidningen. Det kändes vuxet på något sätt. Nu spelar jag tvspel istället. Det känns inte så vuxet, men det är åtminstone ett sätt att fördriva tiden.

Jag går otåligt och väntar på att något ska hända, och under tiden jag väntar försöker jag bara få tiden att gå. Timme efter timme. Dag efter dag.

Om de första staplande stegen som arbetslös

Sedan några dagar tillbaka är jag arbetslös eller arbetssökande om man vill vara lite mer positiv, och det ska man vara har jag hört. Hittills är jag ganska nöjd med min tillvaro men det kan eventuellt bero på att jag varit så fruktansvärt sjuk de senaste dagarna och det har varit ganska praktiskt att vara "ledig". Jag har dessutom inte hunnit med att bli vare sig uttråkad eller understimulerad.

Av erfarenhet vet jag dock att jag i längden inte mår så bra av sladdriga rutiner och dagar som fylls av ingenting alls. Jag är i behov av en plan. I stora drag ser den i dagsläget ut ungefär såhär:

Jag ska

• äta
• skriva
• söka jobb

För att se till att jag håller mig på banan har jag idag ägnat fem timmar åt att tillverka en ny skrivbordsbakgrund till datorn innehållande mitt nya schema. Att det tog så lång tid beror på att jag tycker om att göra saker från grunden och på egen hand, utan hjälp eller fusk. Och ska man då klura ut hur man på bästa sätt får ett papper att se avrivet ut så tar det sin lilla tid. Tyvärr innebar det att jag redan första dagen frångick planen på alla punkter och dessutom fick en stel nacke. Jag är å andra sidan väldigt nöjd med resultatet.

(Klick på bilden för en större variant)

Det känns som om jag och Photoshop kommer att spendera en hel del tid med varandra framöver. Men inte i morgon för då ska jag jobba.

Avslut

Kvällsljuset är fantastiskt. Det vilar i mjukt rosa och orange mellan höghusen vid fotbollsplanen. Jag kryssar fram mellan alla paddor som är ute på kvällspromenad på Vilstastigen. Det börjar regna. Alldeles för lite regnar det. Jag känner med ens en stark önskan att få cykla hem i ösregn.

Jag är på väg hem från det jobb som snart inte är mitt längre. Om några dagar är det över. Mentalt har jag redan slutat. Jag finner alla arbetsuppgifter meningslösa. De sista veckorna har jag mest gått och irriterat mig på allt och alla.

Men samtalen betyder fortfarande något. Ibland pratar vi till och med om viktiga saker. Ibland når jag fram. Idag var det en sådan dag. Jag märker att jag har blivit bättre på att lyssna. Jag ställer färre frågor och har tålamod att vänta på svaren. Svaren som så ofta förvånar mig. Alla dessa tankar som ryms i slutna sinnen och tilliten som finns där när jag får ta del av dem. Det är fint.

Ett liv

Lördagarna med Lukas rör sig sakta framåt. Det händer inte mycket. Jag dricker en kopp kaffe och läser tidningen. Lukas ligger på mage på golvet och ritar. Sensommarsolen bryter då och då igenom molnen och flödar in genom vardagsrumsfönstret.

Jag lagar mat och Lukas spelar dataspel. Vi äter och Lukas berättar på nytt den märkliga historien om finlandsfärjan och de tusen änderna. Jag skrattar och Lukas ser nöjd ut där han sitter på andra sidan köksbordet. Han är solbränd och hans hår är blekt av solen.

Och det slår mig att det är såhär ett liv ser ut. Det här lilla, de tillsynes intetsägande aktiviteter som tillsammans bildar dagar och år. Bildar ett liv. Ingenting stort händer, ingenting märkvärdigt. Allting är stillsamt och nedtonat.

Jag dricker en kopp kaffe till och löser ett par korsord. Lukas ligger bredvid mig i soffan och läser en bok. Han frågar om något ord han inte förstår. Jag kliar honom på ryggen.

Vi ska inte göra något stort idag, ingenting märkvärdigt. Vi ska bara ligga här och vara i en av dessa dagar som bildar ett liv.

Vårt liv.

Sommar i Petiknäs

(Klicka på bilden så blir den lite större)

Att vara ledig på jobbet och vikten av symmetri

Jag kanske blir arbetslös om en dryg månad. Eller så blir jag inte det. Det beror liksom på. Omständigheter, ni vet. Och det här med ovisshet har jag aldrig mått särskilt bra av.

Jag har haft semester. Det var fint. Nu jobbar jag igen och det är också fint, i alla fall om man bortser från polskan. Vi är en samling övertrötta och viljelösa paddor som sitter och försöker att få fäste i vår hala soffa med galonklädsel. Tillsammans har vi gått upp fjorton kilo den senaste månaden. I går hade vi kollektiv invägning. Jag tog resultatet med ro.

Vi har mycket lite att göra om dagarna. Det är som om även brukarna gått på semester, nästan alla insatser ställs in. Jag blir lätt rastlös och börjar att sortera papper. Jag övergår sedan åt att strukturerar upp anslagstavlan och försöker utan framgång att förklara vikten av symmetri och raka linjer även om det bara gäller en anslagstavla som rymmer menyer från diverse pizzerior samt en samling visitkort med telefonnummer till människor som vi aldrig kommer att vilja ringa igen. Helst vill jag att färgen på häftstiften ska matcha färgen på visitkorten. Jag får inget som helst gensvar.

Mina kollegor fortsätter att halka runt i soffan, lite lätt nervösa över att jag faktiskt gör något eftersom det kanske kan komma att innebära att även dom måste göra det. Det är sommar, verkar dom tänka, och på sommaren är man ledig. Även om man jobbar. Även om det regnar och blåser, och den där känslan av sommar inte riktigt vill infinna sig.

När jag cyklar hem genom regnet tänker jag att jag kanske också borde ta lite ledigt på jobbet. Kanske till och med överlåta symmetrin och de räta linjerna åt någon annan, slappna av och vila upp mig inför den eventuella arbetslösheten.

Det som händer en lördag mellan åtta och tjugoett

Han ler genom skägget. Ett tandlöst leende, och jag vet ingen som med ett leende kan se så lycklig ut som han. Han sjunger en liten visa, sådär i förbifarten. Visar de nya tavlorna han målat under dagen. Hans skjorta är fläckad av röd och blå färg, och han har något som jag misstänker är filmjölk i skägget. En skugga av ledsamhet drar över hans ansikte när han stänger dörren om sig och blir ensam kvar.

*

Hon står i köket och dricker kaffe alldeles för snabbt. Det rinner ner för hakan och sugs upp i en av alla de halsdukar hon virat runt halsen. I dag är ingenting av det hon säger begripligt, inte ett endaste ord. Det syns att det bekymrar henne, denna totala brist på förståelse när det kommer till hennes inre värld. Hon fingrar på pärlhalsbandet, stampar ilsket med foten i golvet men ger sedan upp. Ensam är hon, med ord som bara hon vet vad de betyder.

*

Regnet är ett suddigt, grått dis mellan hyreshusen. Hon sitter på balkongen och röker. Blicken är tom och riktad mot ingenting alls. Hennes ensamhet framstår som ännu mer tydlig där den ramas in av betongen och räcket av plåt. Hon stelnar plötsligt till och kommer åter i rörelse först då askpelaren faller till golvet och värmen från glöden bränner hennes fingrar. Hon ska vakna även denna natt och vanka av och an i sin lägenhet i väntan på att det ska ljusna, i väntan på att gryningen ska skingra mörkret och rädslan.

*

Alla somnar de ensamma i natt. Alla vaknar de i samma ensamhet, eller i sällskap av röster som ingen annan hör, jagade av gestalter som ingen annan ser, i ett liv som knappast är värdigt och med en oro som varat under så lång tid att den till slut blivit en lika naturlig del av dem som deras andetag.

Ibland tar jag dem med mig hem, deras liv och deras öden. Har svårt att sova för att jag inte kan skaka av mig känslan av att inte räcka till. Att inte göra tillräckligt. Att inte kunna hjälpa. Men jag bryr mig om dem och tänker att det måste också vara värt något. 

Valborg

Efter mycket om och men cyklade vi till Vilsta, där vi drack lite fanta, köpte några lotter och värmde oss vid en ganska liten brasa. Och så såg vi solen gå ner bakom höghusen i Fröslunda. Det var fint.

Jag trivs i våren

Det är något magiskt med hyreshusen som vilar i det orangea kvällsljuset på andra sidan ån. Jag sitter på bryggan och ser solen gå ner bakom hopptornet som bärs upp av det stillsamma vattnet. Jag tycker om att vårens mörker har mjuka kanter och är alldeles lagom svart. Jag är inte rädd. 

Jag tycker om ensamheten när jag väljer den själv. Tystnaden som finns på ensliga platser. Tankarna som driver mellan det som är och det som varit. Och allt är stilla, så stilla. Jag får plats i mig själv här där det doftar av mörka vatten, fuktig sand och nyfödda grässtrån.

Jag fyller händerna med sand och låter den sedan rinna mellan fingrarna och falla tyst ner mot bryggans skrovliga yta. Det är märkligt hur nytt allting känns såhär på våren. Sanden, vattnet och gräset. Själv känner jag mig äldre än någonsin. Livet kommer och går, det rinner ur mig för att sedan flyta tillbaka in i bröstet. Det är väl sådan jag är, kanske kommer jag till ro någon gång.

Just nu nöjer jag mig med att det är vår.

Yeah

Det är väl det här som kallas sänglampa, del 2

Jag var på IKEA i förra veckan och förärade mig ett väldigt svart nattduksbord. Så nu slipper jag ha lampan i sängen och riskera att brinna upp. Boken som syns på bilden är för övrigt Det femte barnet av Doris Lessing som jag har fått för mig att jag ska läsa. Det går ganska trögt men omslaget är i alla fall fint.

I prickigt nattlinne och med raggsockor på fötterna hasar jag runt i lägenheten utan att egentligen veta vad jag sysslar med. Lampan i Lukas fönster lyser. Jag förmår inte släcka den. Veckorna kommer och går, lampan förblir tänd. Som om det betydde något.

Jag sover inte. Inte på nätterna och inte på dagarna. Det gör mig skör och oförutsägbar.

Jag rör vid mina saker, spelar på alla tre gitarrer och dricker te ur zoo-muggen. Ibland tycker jag om min lägenhet. Ibland behöver jag få vara hemma, vara där inga nya intryck finns, där allting är igenkännbart.

Något har gjort ont inuti. Det har skavt och värkt en tid för att sedan sakta lösas upp och försvinna. Jag glömmer så lätt bort min sårbarhet, glömmer bort att jag fortfarande bär på saker som jag behöver ta itu med.

Den stora tomheten. Höjderna och avgrunderna. Och allting däremellan.

Gaaah

Det är för mycket på jobbet. Mitt huvud är alldeles fullproppat med mer eller mindre viktig information. Det funkar inte. Jag glömmer bort att äta. Ingen lunch, ingen middag. Jag är inte hungrig men tryckte pliktskyldigt i mig en bit tårta för en stund sedan.

Jag flyter i väg, upp i det vänstra hörnet. Kroppen känns avlägsen, och mina tankar förefaller obegripliga. Jag borde ta mig samman på det där till synes enkla sättet som folk så lättvindigt råder mig att göra. Jag borde sova mer. Jag borde äta mer. Jag borde delegera mer.

Men framförallt så borde jag prata mindre. Av allt jag har sagt idag så misstänker jag att ungefär tio procent gick att förstå. Jag vet inte riktigt hur det gick till men de övriga nittio procenten bestod till stor del av ord som slumpmässigt parades ihop med varandra i min hjärna. Bra blev det i alla fall inte.

Och nu kan jag inte sova, fast jag är så trött så trött. Mitt fullproppade huvud vägrar varva ner. Jag kan lika gärna gå upp och frosta av frysen.

Ögonblick

Det är så lätt att fastna i alla de ögonblick då jag inte är med. Det är så lätt hänt att bara tänka på allt som jag missar, alla den tid som passerar när jag inte finns där. Stora stycken av hans liv där jag inte är närvarande. Nya kompisar jag inte vet namnen på. Läxor jag inte hjälper till med. Blåmärken, skrapsår och ärr som jag inte vet historien bakom. Tröst som jag inte kan ge. Glädje som jag inte kan dela.

Men det finns andra ögonblick, saker jag inte missar, bitar av hans liv där jag finns med. Lördagsmorgnar då han med håret rufsigt av sömn kryper ner under mitt täcke och borrar in sin näsa i min nacke. Hans frågor vid matbordet. Hans ögon som glittrar av skratt när vi läser SVJ. Våra blickar som möts när jag kommer gående över skolgården om fredagarna. Hans skratt.

Jag minns inte mycket av timmarna innan och efter han föddes. Men jag mins hans stora ögon, och hans pyttelilla hand som tog ett stadigt grepp om mitt hår. Och allt jag visste då, allt jag trodde mig veta, var att vi alltid skulle vara tillsammans. Jag skulle aldrig överge honom.

I dag fyller han nio år. Och den tid som vi faktiskt har tillsammans måste få betyda mer än den tid som går oss förbi. Ögonblick efter ögonblick av kärlek, när han är här och när han inte är här. Min fina pojke.

Men du drömde väl i alla fall?

Så började det snöa igen. Stora blöta flingor, och allt blev vitt vitt vitt.

Idag tog vår excentriske konstnär ett stadigt men vänligt tag i min överarm, tittade mig rakt in i ögonen och frågade: Vad drömde du om innan du hamnade här?

Jag drömde om små saker, om rabarberpaj, om mormors skratt, om farfars eka och pappas träskor. Jag drömde om stora saker, om att livet skulle bli begripligt, om att jag skulle förstå, om att allting skulle bli som förut. Även efter att jag glömt bort hur förut var drömde jag om det.

Långt mycket senare drömde jag om att få snickra möbler, om träets fibrer under mina händer, om former, om slipdamm som dansade i solljuset och om valkar i handflatorna.

Och jag drömde om orden, om att få dem att berätta sådant som jag aldrig vågat säga, om att få någon annan att känna det jag kände, att göra det verkligt för någon annan, att sticka hål på tystnaden.

Till vår excentriske konstnär sa jag inget av det här. Jag sa att det var en hemlighet. Och han naglade fast mig med blicken och sa mycket allvarsamt: Men du drömde väl i alla fall? Du gjorde väl det?

Ja, det gjorde jag. Jag drömde. Just idag har jag lite svårt att förstå varför jag slutade med det.

Tisdagen den tjugofemte februari

06:52
En leende busschaufför. Han skrattar med sina bruna ögon och ser så saligt lycklig ut att jag blir varm i bröstet. Vilket skitväder, säger han, och fortsätter att stråla som om skitväder är precis vad han önskar sig av den här dagen.

08:23
Divvan 2 ringer. Hon har bestämt sig. Jesus bor i hennes kylskåp och han vill ha muffins till frukost. För att Jesus ska känna sig mindre ensam har hon ställt in en porslinskatt mellan mjölkpaketet och osten. Nu undrar hon om jag möjligtvis har några förslag på sånger som Jesus kan tänkas tycka om.

14:17
Kan man andas sig igenom yrsel och illamående? Det ligger en blyertspenna på bordet, den är svart och gul, och jag stirrar på den tills ögonen tåras. Rummet, och människorna i det, löses upp och suddas ut. Allt blir grått och sedan vitt. Orden ramlar ur min mun lite som dom vill. Färger och former flyter så småningom tillbaka in i mitt synfält. Allt blir som vanligt igen.

15:49
Hotellet brinner. Jag står på bron och ser röken tränga ut ur fönster utan glas. Byggnaden töms på liv men det glöder fortfarande inuti huskroppen. Strimmor av rött och orange blir synliga i de rader av gapande hål som bildats där det förut var fönster.

18:11
På torget står en vilsen gräsand. Alldeles stilla står han, med det gröna glänsande huvudet lätt på sned, och med duvorna dansande runt omkring sig. Så fel han hamnat, i snöslasket bland duvor och stressade människor.

18:15
Ingen leende busschaufför. Men samma skitväder som helt plötsligt känns precis så skitigt som det faktiskt är nu när ingen har vett att glädjas åt det.

19:38
Gräsanden står kvar på torget. Det är som om han stelnat och vuxit fast i asfalten. Duvorna rör sig i cirklar runt honom, som för att visa honom hur udda och fel han är. Själv rör han sig inte ur fläcken. Stilla står han och finner sig i att vara vilse.

23:25
Det regnar, ett evigt smattrande mot fönsterbläcket. Det är skitväder. Jag tänker på gräsanden. Jag undrar om han står kvar på torget än, lika vilse som tidigare. Tänk om han aldrig hittar tillbaka till den plats varifrån han kom. Tänk om han aldrig hittar hem.

Vinterbilder

I eftermiddags tog jag med mig kameran och la mig sedan på mage i snön för att fota vissen ljung.






Utöver kameran hade jag med mig den här muntergöken, som efter fem minuter påstod att han frös, demonstrativt satte sig i en snödriva och vägrade att röra på sig:

Det är väl det här som kallas sänglampa

Jag tror att det börjar bli dags att köpa ett nattduksbord.

I journeyed for the truth of her

Den röda trävillan. Ett sovrum och en dubbelsäng. Jag ligger åt fel håll, med huvudet i fotändan. Lakanen är mjuka. Hon sitter med ryggen mot mig, ansiktet vridet åt höger. Ljuset från fönstret fräter ut hennes profil. Allting är vitt.

Tårarna droppar från hennes haka och ner på handryggen. Hon knyter krampaktigt händerna, gräver ner fingrarna i madrassen. Jag vill trösta, lägga mina händer på hennes axlar, få dem att sluta skaka, få dem att stillna.

Men mina händer är så små. Allt med mig tycks vara för litet. Jag växer aldrig ifatt. Blir aldrig stor nog att förstå vad som händer. Jag kryper upp i hennes knä, lutar mitt huvud mot hennes nakna bröst och känner hennes hjärta bulta mot min kind. Aldrig har hon hållit om mig så hårt.

Den här bilden, hennes tårar som sakta faller i ljuset från fönstret, är min finaste bild. Jag minns min kärlek. Hur det var att älska henne. Jag minns hennes kärlek, då när den fortfarande visade sig ibland.

Hennes tårar. Jag tyckte om dem, även om ledsamheten skrämde mig ibland. Gråten öppnade upp henne, visade att hon var någon annan. Den där sorgen var vacker, stor och smärtsam men verklig och äkta. Hon var en människa då. Det var när hon upphörde att gråta som jag slutade att hoppas.

Att börja med ett brak

Vissa dagar kunde faktiskt få börja bättre. Jag vaknade med dubbelseende och yrsel. Roade mig sedan med att ramla i duschen. Åt fel håll ramlade jag dessutom. Man ska ramla åt höger, det vill säga in mot väggen, det gjorde jag förra gången. Då glider man nämligen som en klick varmt smör ner i badkaret och slår sig nästan inte alls. I morse ramlade jag som sagt åt fel håll och lyckades slita med mig hela duschdraperiet med tillhörande stång innan jag tillslut slog huvudet i handfatet och landade på rygg med benen sprattlande i luften som en felvänd skalbagge. Det var vatten, armar, ben och duschdraperi överallt. När jag tillslut förstod vad som hänt kunde jag välja att:

1. Börja gråta för att allt kändes så tragiskt.
2. Börja skratta för att allt kändes så tragiskt.

Jag valde det senare.

Nu har jag druckit tre glas vin trots att det bara är en sketen onsdag. Ont i huvudet har jag, och möjligtvis en rygg som är lite av. Jag funderar på om jag ska köpa ett nytt duschdraperi. Jag menar, det kan ju vara smart att passa på nu när det gamla är...öh...nedplockat. Kanske ett med fiskar på, eller sjöstjärnor.

Något främmande

Jag vet inte vad jag ska göra med all den här ångesten. Ångesten som river och sliter, som tär och som gör mig livstrött. Det anses inte riktigt fint att prata om den. Ångesten alltså. Den gör att människor känner sig obekväma. Får dem att skruva på sig och börja prata om sina husdjur eller om att barnen är sjuka igen. Om sommarstugan eller sportlovsveckan i Sälen.

Jag vågar nästan aldrig ge ett ärligt svar på frågan hur jag mår. Jag brukar säga att jag är lite trött. Det är lagom ärligt. Det är ingen lögn men inte hela sanningen heller, och det leder sällan till några följdfrågor. Det är okej att vara lite trött. Trött som i sliten eller som i att ha sovit dåligt. Men det är inte lika okej att vara trött i betydelsen trött på livet. Trött på allt. Att inte orka. Så trött att man ingenting vill. Man bör åtminstone inte prata om det. Det blir till och med fel att skriva om det. Om livsledan. Oförmågan. Man framstår som gnällig. Jag framstår som gnällig. Bita ihop ska man göra. I alla jävla lägen. Hur hopplöst det än må kännas. Hur trött på livet man än må vara. Det är fult och skamligt att göra motsatsen.

Men det är svårt att orka. Tillslut upphör man med att skriva jag, som om man menade någon annan. Det är ett sista, men misslyckat, försök att alienera sig själv från sin inre värld. Men kanske är det rätt ändå, att alienera sig. För visst är ångesten något främmande. Är den inte det? Något som i alla fall gör mig främmande för mig själv. Kanske borde den skiljas från den jag egentligen är, även om den äter sig in i mig. Trots att den äter sig in i mig. Jag tror att jag ska se den så. Ångesten. Som något främmande som ska motas bort. Så får det bli, för jag är för trött för att försöka förstå.

Något annat

Jag önskar att jag var modigare. Att jag kunde upphöra med att skriva verkligheten vackrare. Jag var råare förut, mer kropp och mindre hjärta, fler instinkter och mindre känslor. Nu vågar jag inte säga som det är.

Istället vilar det ett stråk av uppgivenhet över mitt sätt att vara. En dov efterklang av hopplöshet i allt jag gör. Jag vill bara nå fram till någon. Känna någons liv. Känna mitt eget liv. Känna att det betyder något.

Märkliga tankar tar form i all denna väntan. Jag har börjat hoppas på det värsta. Tänker att det skulle vara en befrielse. Att det inte skulle finnas någon skuld eller skam i att ge upp om det var omöjligt att vinna.

Jag är bara så trött.

Vardag igen

Årets mest fulsnygga gran står fortfarande stadigt i julgransfoten, till skillnad från tallarna utanför fönstret som snötyngda vajar av och an i mörkret. Jag har utan sorg i hjärtat vinkat hej då åt 2008. Inga tårar kommer att falla för året som gått. Nu är det ett nytt år. Allt är nytt, nytt, nytt och ändå har inget förändrats. Det är samma gamla liv med dunkla vinklar och vrår.

Men den här vintern är i alla fall just nu precis som en vinter ska vara. Knarrande snö, äppelkinder, näshår som klibbar fast i varandra och ögon som tåras. Nu tycker jag att det här kan hålla i sig i ett par veckor och sedan tar vi vår på det.

Jag var för övrigt tillbaka på jobbet idag men det går knappast att påstå att jag jobbade. Jag åt mest clementiner. Det var lite svårt att komma igång igen efter en veckas ledighet.

Men jag blir glad av de små scener som utspelar sig på jobbet ibland. Som i kväll när Divvan 2 satt på hallgolvet iklädd byxor, vit kjol, minst fem halsdukar, en bakduk på huvudet och sedan en toppluva på det. Det var så fint. Och hon frågade om jag trodde att Jesus möjligtvis bor i hennes kylskåp. Om han liksom simmar runt i mellanmjölken i all sin gudomlighet. Sedan såg hon lycklig ut, och rosig var hon om kinderna där under alla halsdukar, toppluvor och bakdukar. Man kan ha sämre dagar på jobbet. Det kan man.