Jag önskar att jag var modigare. Att jag kunde upphöra med att skriva verkligheten vackrare. Jag var råare förut, mer kropp och mindre hjärta, fler instinkter och mindre känslor. Nu vågar jag inte säga som det är.
Istället vilar det ett stråk av uppgivenhet över mitt sätt att vara. En dov efterklang av hopplöshet i allt jag gör. Jag vill bara nå fram till någon. Känna någons liv. Känna mitt eget liv. Känna att det betyder något.
Märkliga tankar tar form i all denna väntan. Jag har börjat hoppas på det värsta. Tänker att det skulle vara en befrielse. Att det inte skulle finnas någon skuld eller skam i att ge upp om det var omöjligt att vinna.
Jag är bara så trött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar