Jag gick hem från jobbet ikväll, under grå moln och i lätt duggregn. Jag gick sakta eftersom jag inte hade något bättre för mig än att just gå och långsamt röra mig hemåt genom regnet. Jag vet inte om det var det blöta gräset, asfalten som mörknat av regnet eller nyponbuskarna som kantade vägen som gjorde att jag plötsligt stannade upp. Men det gjorde jag, stannade upp.
Jag stod stilla mitt på cykelbanan, sträckte ut handen och lät regndropparna landa i min handflata. Jag finns, tänkte jag, som om det rådde en viss osäkerhet i frågan angående huruvida jag existerar eller inte. Det är märkligt det där, att en högst påtaglig massa av armar, ben, huvud och hals stundtals kan kännas så flytande.
Sedan började jag gråta. Tårar blandades med regn, blandades med ledsamhet och längtan men också med en lättnad över att jag åter är i rörelse. Jag är inte stel och stum. Jag kan känna igen, även om jag inte riktigt är på det klara med exakt vad det är jag känner. Jag kände mig så lättad över den insikten att jag inte orkade bekymra mig särskilt mycket för det faktum att jag stod och grät medan vilt främmande människor passerade förbi mig. Det praktiska med att gråta när det regnar är onekligen att de personer man möter inte har någon anledning att ifrågasätta ens blöta kinder. Så jag grät hela vägen hem men det var ingen jobbig gråt. Jag vet inte ens om jag var särskilt ledsen. Ibland behöver man kanske bara få gråta helt utan anledning eller förklaring.
I trapphuset mötte jag min granne, en utländsk man iklädd blå lite för stor kostym och med en stråhatt på huvudet. Han hälsade precis som han brukar men rynkade sedan ögonbrynen och frågade hur jag mådde. Och jag svarade att jag mådde bra. Det var ingen lögn. Man kan gråta och samtidigt må bra på precis samma sätt som man kan skratta och samtidigt må dåligt. Jag finns, tänkte jag, när han skeptiskt betraktade mig och mina envist rinnande tårar. Han ser mig och då kan jag inte vara ledsen. Då kan jag bara vara glad.
.jpg)
