Om ledsamhet och ensamhet

Lukas åkte till sin pappa igår och jag var inte alls beredd på att bli så ledsen som jag faktiskt blev. Även om jag inte tycker om (läs hatar) att bara ha Lukas varannan helg så har jag vant mig vid att det är så det är. Jag tränger bort all saknad och all längtan och försöker leva mitt liv även de dagar då han inte är hos mig. För det mesta fungerar det ganska bra av den enkla anledningen att det måste fungera. Jag kan inte leva enbart fyra dagar varje månad.

Men igår blev jag ledsen. Jag satt i soffan utan vilja att gör någonting överhuvudtaget. Lägenheten kändes tyst och tom. Jag gick och la mig tidigt och somnade mot förmodan ganska fort. Jag hade hoppats att det skulle kännas bättre idag men jag är fortfarande ledsen. Och så tänker jag på morgondagen, på nyårsafton, och konstaterar att jag inte ska göra någonting alls. Jag vet inte riktigt vad jag tycka eller tänka om det. Jag tror att jag intalar mig själv att det ska bli skönt att vara ensam eftersom det gör för ont att tänka att jag inte riktigt har något annat alternativ. Men jag är trött på att vara ensam, trött på att inte ha någon att ringa (alternativt inte vågar ringa).

Jag kör fast. Jag har varit ensam så mycket att jag inte vet hur jag ska bete mig när jag är tillsammans med människor. Den påfrestning som det innebär för mig att vara social blir så stor att jag oftast undviker att umgås med folk. Och så blir jag ännu mer ensam och ännu mer frustrerad över min egen oförmåga att gör någonting åt saken.

Men julen var i alla fall helt okej. Lukas var finast i världen i skjorta, slips och kavaj och tog inte av sig sina nya finskor med mindre än att jag, klockan åtta på kvällen, tvingade honom. Jag fick ett duntäcke i julklapp så att jag slipper sova med fleecetröja och raggsockor och jag drabbades inte av akut depression på julaftonskvällen som jag brukar. Alltid något.

Jag frös den vintern. Att jag frös och att jag var ledsen hela tiden är det som jag minns allra tydligast. Och så minns jag mormor. Mormor som sent en kväll stod utanför glasdörrarna iklädd mörkgrå kappa och med snöflingor i de bruna lockarna som letade sig fram under den vinröda baskern.

Vi promenerade den korta biten från sjukhuset till mormors radhus. Snön yrde runt omkring oss, snöflingor smälte på huden och mormor hade sin arm under min. Vi satt i köket sedan, vid det runda bordet som täcktes av en duk med broderade blommor och spets. Mormor gjorde mannagrynsgröt till mig precis som hon alltid brukade göra. Jag åt inte mycket den vintern men mormors mannagrynsgröt den åt jag. Jag åt den sakta, sked för sked, medan mormor satt bredvid mig och löste korsorden i Allers.

Med ens slutade jag att frysa, slutade att vara ledsen. Jag bara satt där i det lilla köket med den varma gröten i magen och tittade på mormor. Mormor som jag tyckte så mycket om, som visste men som inget kunde göra. Det gav oss en slags samhörighet som vi aldrig talade om men som ändå fanns där. Vi pratade om andra saker, saker som kanske var oviktiga men som betydde något för att vi betydde något för varandra.

När vi gick tillbaka till sjukhuset senare den kvällen hade det slutat snöa. Vi gick tysta genom mörkret, båda två medvetna om att det inte alltid skulle vara såhär enkelt. För eller senare skulle det komma en tid då vår samhörighet skulle sättas på prov, då vi skulle tvingas välja eller välja bort varandra. Men när jag såg mormor försvinna bort genom glasdörrarna var det inte det jag tänkte på. Jag gick mot mitt rum och tänkte på gröten, på frusenheten och ledsamheten som var borta för en stund och på mormors bruna lockar.

Nu pratar jag och mormor inte med varandra, inte ens om oviktiga saker. Jag saknar våra samtal. Jag saknar att sitta i hennes kök och titta på henne då hon lagade mat, diskade, broderade eller löste korsord. Jag önskar att allting inte behövde vara så komplicerat, att jag bara kunde lyfta telefonen och slå hennes nummer. Men jag kan inte, det är för svårt och jag vet inte hur jag ska kunna förklara varför det var tvunget att bli som det blev. Jag kan bara fortsätta att sakna och minnas den där kvällen, den där vintern då allting var oändligt mycket enklare mellan oss än vad det är nu.