Det är lite mycket nu

Det har inte direkt varit lugna gatan i min del av universum den senaste veckan. Besöket i staden jag helst av allt vill glömma tog mer på krafterna än vad jag först insåg. Det är något som händer med mig när jag måste röra mig på de där gatorna, något som vaknar till liv och påminner mig om att jag aldrig kommer att glömma. Jag hann inte riktigt hämta mig från det besöket innan jag kastades in i en helg som ägnades åt att jobba för basketklubben samtidigt som jag skulle försöka ta hand om sonen. Det var mer eller mindre kaotiskt mest hela tiden.

Så i söndags kväll när jag låg i sängen och spelade på datorn i ett tappert försök att hålla mig vaken till åtminstone efter klockan nio kommer katten in och bajsar på mitt sovrumsgolv. Sedan torkade jag kattbajs i två dygn. Inte ens när Lukas skulle sluta med blöjor torkade jag så mycket bajs som jag gjort de senaste dagarna, och eftersom kattbajs inte är det mest hygieniska som finns här i världen ägnade jag fyra timmar av gårdagen åt att desinficera min lägenhet. Och över allting svävar stressen över c-uppsatsen som ett gigantiskt orosmoln tillsammans med alla stundande tentor och miljoner andra småsaker. Jag klarar inte av stress. Jag fixar inte när allting händer på en gång. Jag är faktiskt totalt kass på att klara av vissa saker som andra människor klarar av i en handvändning. (Däremot är jag helt lysande på att hantera vissa saker som de flesta människor inte ens orkar tänka på men det är en helt annan historia, en inte helt upplyftande sådan).

Jag har med andra ord bara gått och väntat på att allting ska falla samman. På sätt och vis gillar jag när allting faller eftersom det betyder att man måste börja om från början sen och bygga nytt. Nuförtiden faller jag dessutom inte så långt så det är mest bara att ställa sig upp igen och borsta av knäna lite men jag måste krascha lite innan jag kan ta nya tag igen. På den gamla goda tiden (nåja, den gamla tiden i alla fall) innebar att krascha att skära sig. Det gör det inte längre. Nu innebär det istället att man efter några felpass och en misslyckad dribbling blir skitförbannad. Under gårdagens träning var jag under några minuter så arg att jag faktiskt blev lite rädd för mig själv, vilket inte är så konstigt med tanke på att jag i hela mitt liv i princip har varit oförmögen att bli riktigt, riktigt arg och därför blev rätt så överraskad av min egen ilska. När jag slutat vara arg var jag frustrerad ett tag för att sedan bli sådär jätteledsen som man blir när luften går ur en. När jag vaknade morgonen efter reste jag mig upp, borstade av knäna och började om på nytt. Nu är allting frid och fröjd och cirkeln är sluten och en ny är påbörjad. Det återstår att se hur lång tid det tar att gå hela varvet runt den här gången.

Jag, mina själv och mina vänner djuren, del 2

Det luktar bajs i min lägenhet, vilket kan beror på att det för ett tag sedan faktiskt var bajs i hela min lägenhet. I mitt sovrum, i vardagsrummet, i sonens rum, i hallen, i köket och på katten. Det vill säga överallt utom i kattsandlådan där det borde vara. Jag fick anstränga mig väldigt mycket för att fortfarande tycka om hårbollen som orsakade denna inte så angenäma röra och det gick faktiskt lite lättare att göra det då jag när jag låg där på alla fyra och torkade kattbajs tänkte att det här kan jag ju blogga om. Om bajs. Festligt värre.

Del 1

Memory lane

Jag har spenderat dagen på sonens skola, i en stad som jag helst håller mig borta ifrån. Det är alldeles för många minnen, alldeles för många vägar som leder till platser, tillfällen och människor som gör ont. Där finns ingenting som någonsin kan leda till försoning. Men jag var inte där för att uppleva den fantastiska staden. Jag var där för sonens skull och då kändes det ändå okej, även om det var jobbigt.

Bara att förflytta sig de fyra milen från punkt A till punkt B var ett företag. Jag gick upp kvart över fem i morse och åkte buss, tåg och lite mera buss. Sedan tog jag en uppfriskande promenad med vinden vinande runt öronen. Den dryga kvart som det tog att ta sig från stationen till sonens skola var en orgie av minnen från mina första tjugo år i livet. Jag gick förbi torget där jag hängde som fjortonåring, restaurangen där jag drack blaskigt rödvin och klubben (eller vad man nu borde kalla den) dit jag gick och lyssnade på band som spelade. Jag passerade hallen där jag tränade basket som sextonåring och sneddade sedan över min gamla gymnasieskolas skolgård och tänkte på den gången då mina kompisar jagade en något avsmalnad version av mig själv genom skolan för att slutligen låsa in mig på en toalett eftersom de ville att jag skulle prata med skolsköterskan om mina problem. De fick som de ville och jag var ursinnig men såhär i efterhand är jag enbart oändligt tacksam.

Till sist gick jag förbi min gamla dagmammas hus och lekparken där jag lekte som barn. Det var samma gamla gungställning med avflagnad gul färg, samma gamla klätterställning med rutschkana av plåt. Jag avgudade verkligen min dagmamma och under de där åtta åren jag tillbringade hos henne tankade jag så mycket kärlek och trygghet att det antagligen kommer att räcka en livstid. Hon luktade cigaretter, var alltid solbränd och lagade en gudomligt god köttfärssås. Och det var hemma hos henne som min bror klämde mina lillfingrar krokiga, det var tillsammans med henne som jag låg vid bassängerna på utomhusbadet om somrarna och åt pannkakor med socker på, det var av henne jag lärde mig mer om kärlek än vad jag någonsin skulle komma att göra i mitt eget hem. Jag minns precis det tillfälle då mina biologiska föräldrar talade om för mig att jag inte skulle vara hos henne mer, att jag blivit tillräckligt stor för att få en egen nyckel och gå hem själv efter skolan. Jag var tio år och satt i ett hörn av köket och grät. Jag vet att jag sa att jag inte kunde leva utan henne och det var precis så det kändes, som om mitt liv var på väg att rämna. Även efter att jag slutat som hennes dagbarn åkte jag dit med jämna mellanrum. Jag satt i hennes kök och åt nybakade bullar och klamrade mig på så sätt fast vid henne. Jag vägrade att släppa taget trots att jag visste att jag för eller senare skulle tvingas att gör det. Jag tänker fortfarande på henne ibland, på allt hon var och betydde för mig och på hur än mer hopplöst vissa saker hade känts om det inte vore för henne.

Så idag fick jag reda på av Lukas lärare att hon diagnostiserats med cancer innan jul och att hon är väldigt dålig. Mest av allt hade jag lust att bara sätta mig ner och gråta. Jag måste skriva till henne. Jag vill att hon ska veta. Jag måste få henne att förstå hur stor skillnad hon gjort i mitt liv. Hon får inte försvinna utan att jag har fått chansen att prata med henne igen. Jag har varit alldeles för dålig på att visa uppskattning gentemot de personer som betytt något för mig. Hon var finast i världen när jag var tio år gammal och hon förtjänar att få höra mig säga det en gång till.

Note to self

Spela inte basket när du har över trettioåtta graders feber. Du blir snurrig och mer koko i huvudet än vad du vanligtvis är.

Alternativt, spela inte basket om du mår illa och känner dig lite yr för då FÅR du över trettioåtta graders feber. Och blir snurrig. Och koko.

Om man ska se det från den ljusa sidan så har jag sovit som en klubbad säl i natt. Efter nio timmars drömlös djupsömn vaknade jag och kände mig pigg som aldrig förr. Fem minuter senare kostaterade jag att jag fortfarande hade över trettioåtta graders feber och helt plötsligt kände jag mig inte alls särskilt pigg och vital längre. Nu ligger jag i sängen med mackor, te och glasartad blick. Efter lunch måste jag infinna mig på skolan. Lovely.

Jag spelar bara basket

Igår spelade jag basket och blev sådär fånigt glad som jag alltid blir. Allra gladast blev jag över att jag faktiskt orkade springa, hoppa och till och med göra illa mig. Det är en speciell känsla när allting flyter på bra på planen. Det behöver nödvändigtvis inte innebära att jag presterar på topp, utan det handlar mer om att känna att jag har koll på vad jag gör. Nu låter jag säkert överdrivet filosofisk men ibland när jag spelar basket känns det som att alla delar av mig själv smälter samman till en enhet. Det är en medvetenhet om min kropp, om vem jag är och en känsla av sammanhang som jag sällan upplever annars.

Jag älskar den där känslan och jag använder den som motivation. Jag äter för att orka spela basket, kämpar mig igenom måltid efter måltid för att orka springa, hoppa och till och med göra illa mig. Jag och allra finaste vännen konstaterade för en tid sedan att hon känner likadant när hon sjunger som jag känner när jag spelar basket. Jag tror att alla har något som de gör som får dem att känna något särskilt. Man skriver en text som börjar leva sitt eget liv, man spelar piano, man meckar med bilen eller klättrar i berg. Och när man gör det där, vad det än må vara, så befinner man sig i centrum av allt och omvärlden bleknar bort en aning. Alla gör vi något som får oss att känna något speciellt och jag spelar basket. Jag spelar bara basket.

Jag bloggar inte särskilt ofta nuförtiden. Det beror dels på att jag har så fruktansvärt mycket att göra i skolan. Men framförallt beror det på att jag genomgår någon slags identitetskris. Jag har skrivit lite om det förut, om hur det är att plötsligt vara en person som mår bra. Så vi pratar inte kris i negativ bemärkelse utan snarare att jag tvingas omdefiniera mig själv och hela mitt liv. Numera tänker jag att jag i grund och botten mår bra och att de dåliga dagarna är undantagen och inte tvärtom. Problemet är bara att jag inte har den blekaste aning om vad man sysselsätter sig med när man inte mår dåligt. Det är väl egentligen inget problem men jag måste lära mig något helt nytt och sådant tar tid. Jag vet nämligen ingenting om hur det är att leva sitt liv med utgångspunkten att man mår bra och känner sig som en lagom tjock person i sina bästa år.

Jag vet däremot allt om hur det är att må dåligt. Jag kan beskriva det in i minsta detalj, varje känsla, varje ögonblick, minsta orosmoln som fladdrar förbi kan jag fånga och förklara. Jag byggde mig ett hem i de där beskrivningarna, ett litet bo att krypa in och vara trygg i. Min värld sträckte sig aldrig längre än till det som jag kunde förklara. Verkligheten blev till sagor och jag använde orden för att skriva om vem jag var, jag ville verkligen veta och orden blev den spegelbild som gav mig svaren. Jag har alltid skrivit och det var när jag förmådde sätta ord på vad det var som gjorde att jag inte mådde bra och hur det kändes som gjorde att jag till slut kunde börja må bättre.

Men nu står jag här och måste börja om med nya beskrivningar och en ny berättelse. En berättelse där de gamla orden känns slitna och förbrukade, de passar inte in. Jag vet inte vad man skriver om när man mår bra. Så fort jag börjar på en text blir det bara något larvigt om det fina vädret eller om hur fånigt glad jag blir varje gång jag kliver in på basketplanen. Jag skriver och raderar, skriver och raderar. Jag har helt enkelt inte några ord för att beskriva det jag känner ännu, men jag vet att de kommer. Så håll ut. Det kommer att bli fart på bloggen tids nog när jag vant mig vid hur det är att må bra.