Memory lane

Jag har spenderat dagen på sonens skola, i en stad som jag helst håller mig borta ifrån. Det är alldeles för många minnen, alldeles för många vägar som leder till platser, tillfällen och människor som gör ont. Där finns ingenting som någonsin kan leda till försoning. Men jag var inte där för att uppleva den fantastiska staden. Jag var där för sonens skull och då kändes det ändå okej, även om det var jobbigt.

Bara att förflytta sig de fyra milen från punkt A till punkt B var ett företag. Jag gick upp kvart över fem i morse och åkte buss, tåg och lite mera buss. Sedan tog jag en uppfriskande promenad med vinden vinande runt öronen. Den dryga kvart som det tog att ta sig från stationen till sonens skola var en orgie av minnen från mina första tjugo år i livet. Jag gick förbi torget där jag hängde som fjortonåring, restaurangen där jag drack blaskigt rödvin och klubben (eller vad man nu borde kalla den) dit jag gick och lyssnade på band som spelade. Jag passerade hallen där jag tränade basket som sextonåring och sneddade sedan över min gamla gymnasieskolas skolgård och tänkte på den gången då mina kompisar jagade en något avsmalnad version av mig själv genom skolan för att slutligen låsa in mig på en toalett eftersom de ville att jag skulle prata med skolsköterskan om mina problem. De fick som de ville och jag var ursinnig men såhär i efterhand är jag enbart oändligt tacksam.

Till sist gick jag förbi min gamla dagmammas hus och lekparken där jag lekte som barn. Det var samma gamla gungställning med avflagnad gul färg, samma gamla klätterställning med rutschkana av plåt. Jag avgudade verkligen min dagmamma och under de där åtta åren jag tillbringade hos henne tankade jag så mycket kärlek och trygghet att det antagligen kommer att räcka en livstid. Hon luktade cigaretter, var alltid solbränd och lagade en gudomligt god köttfärssås. Och det var hemma hos henne som min bror klämde mina lillfingrar krokiga, det var tillsammans med henne som jag låg vid bassängerna på utomhusbadet om somrarna och åt pannkakor med socker på, det var av henne jag lärde mig mer om kärlek än vad jag någonsin skulle komma att göra i mitt eget hem. Jag minns precis det tillfälle då mina biologiska föräldrar talade om för mig att jag inte skulle vara hos henne mer, att jag blivit tillräckligt stor för att få en egen nyckel och gå hem själv efter skolan. Jag var tio år och satt i ett hörn av köket och grät. Jag vet att jag sa att jag inte kunde leva utan henne och det var precis så det kändes, som om mitt liv var på väg att rämna. Även efter att jag slutat som hennes dagbarn åkte jag dit med jämna mellanrum. Jag satt i hennes kök och åt nybakade bullar och klamrade mig på så sätt fast vid henne. Jag vägrade att släppa taget trots att jag visste att jag för eller senare skulle tvingas att gör det. Jag tänker fortfarande på henne ibland, på allt hon var och betydde för mig och på hur än mer hopplöst vissa saker hade känts om det inte vore för henne.

Så idag fick jag reda på av Lukas lärare att hon diagnostiserats med cancer innan jul och att hon är väldigt dålig. Mest av allt hade jag lust att bara sätta mig ner och gråta. Jag måste skriva till henne. Jag vill att hon ska veta. Jag måste få henne att förstå hur stor skillnad hon gjort i mitt liv. Hon får inte försvinna utan att jag har fått chansen att prata med henne igen. Jag har varit alldeles för dålig på att visa uppskattning gentemot de personer som betytt något för mig. Hon var finast i världen när jag var tio år gammal och hon förtjänar att få höra mig säga det en gång till.