Det är lite mycket nu

Det har inte direkt varit lugna gatan i min del av universum den senaste veckan. Besöket i staden jag helst av allt vill glömma tog mer på krafterna än vad jag först insåg. Det är något som händer med mig när jag måste röra mig på de där gatorna, något som vaknar till liv och påminner mig om att jag aldrig kommer att glömma. Jag hann inte riktigt hämta mig från det besöket innan jag kastades in i en helg som ägnades åt att jobba för basketklubben samtidigt som jag skulle försöka ta hand om sonen. Det var mer eller mindre kaotiskt mest hela tiden.

Så i söndags kväll när jag låg i sängen och spelade på datorn i ett tappert försök att hålla mig vaken till åtminstone efter klockan nio kommer katten in och bajsar på mitt sovrumsgolv. Sedan torkade jag kattbajs i två dygn. Inte ens när Lukas skulle sluta med blöjor torkade jag så mycket bajs som jag gjort de senaste dagarna, och eftersom kattbajs inte är det mest hygieniska som finns här i världen ägnade jag fyra timmar av gårdagen åt att desinficera min lägenhet. Och över allting svävar stressen över c-uppsatsen som ett gigantiskt orosmoln tillsammans med alla stundande tentor och miljoner andra småsaker. Jag klarar inte av stress. Jag fixar inte när allting händer på en gång. Jag är faktiskt totalt kass på att klara av vissa saker som andra människor klarar av i en handvändning. (Däremot är jag helt lysande på att hantera vissa saker som de flesta människor inte ens orkar tänka på men det är en helt annan historia, en inte helt upplyftande sådan).

Jag har med andra ord bara gått och väntat på att allting ska falla samman. På sätt och vis gillar jag när allting faller eftersom det betyder att man måste börja om från början sen och bygga nytt. Nuförtiden faller jag dessutom inte så långt så det är mest bara att ställa sig upp igen och borsta av knäna lite men jag måste krascha lite innan jag kan ta nya tag igen. På den gamla goda tiden (nåja, den gamla tiden i alla fall) innebar att krascha att skära sig. Det gör det inte längre. Nu innebär det istället att man efter några felpass och en misslyckad dribbling blir skitförbannad. Under gårdagens träning var jag under några minuter så arg att jag faktiskt blev lite rädd för mig själv, vilket inte är så konstigt med tanke på att jag i hela mitt liv i princip har varit oförmögen att bli riktigt, riktigt arg och därför blev rätt så överraskad av min egen ilska. När jag slutat vara arg var jag frustrerad ett tag för att sedan bli sådär jätteledsen som man blir när luften går ur en. När jag vaknade morgonen efter reste jag mig upp, borstade av knäna och började om på nytt. Nu är allting frid och fröjd och cirkeln är sluten och en ny är påbörjad. Det återstår att se hur lång tid det tar att gå hela varvet runt den här gången.