Ensam hemma

Jaha, då har Lukas åkt till sin pappa och som alltid lägger sig tystnaden tung i lägenheten. Att man aldrig vänjer sig. Det tar två sekunder att vänja sig vid att ha Lukas här men det tar en hel helg innan jag så smått börjar förstå att han har åkt och att jag är ensam. De skiljer sig markant åt, veckorna med och utan barn. De är som två helt olika världar. Där den ena, den som jag nu ska befinna mig i en vecka ibland känns helt meningslös. Vad gör man med all sin tid när man inte har barn? Vad gjorde jag själv innan jag fick Lukas? Det är så mycket tid som ska fyllas ut. Nu i veckan kommer jag trots allt vara rätt upptagen. Jag skrev i dag tenta i metod och på måndag drar uppsatskursen igång. Jag har dessutom ett barnkalas att planera, mitt livs första som lektant och värdinna :)

Gud, vad trött jag är! Troligen är det resultatet av att i en vecka gått upp innan sex och hållit igång hela dagarna. Det blir lätt så när det finns en liten sexåring som ska ha mat, underhållas och skjutsas och hämtas från dagis. I morgon tar jag sovmorgon.

I veckan måste jag städa och jag tvingas erkänna att det inte tillhör en av mina starka sidor. Jag är på tok för petig (ja ni läste rätt). Jag börjar med de små sakerna, som att städa badrumskåpen och damma av bokhyllan. Tyvärr lägger jag alldeles för mycket tid på finliret så när jag väl kommer till dammsugningen så är motivationen som bortblåst. Detta resulterar i att jag har världens mest organiserade hem innanför luckor och skåp men väldigt mycket damm i hörnen. Nu tror jag inte att barn mellan fyra och sex år bryr sig om att mina hudkrämer står i bokstavsordning så jag ska nog försöka att ta det i omvänd ordning den här gången.

Hm, när jag läser igenom mitt inlägg slår det mig hur tankspridd jag är. Det finns liksom ingen röd tråd. Jag blir lätt så efter det att Lukas åkt. Det tar ett tag att komma i fas igen. Jag ska nog försöka sysselsätta mig med något annat ett tag så att jag slipper tänka. Kanske titta på säsong sex av CSI? Ja!

Och nu blir det lite poesi...

I brist på inspiration blir det idag lite gammal poesi som annars mest ligger och skräpar i datorn. Eftersom det är Lukas-vecka handlar det naturligtvis om honom.


jag förundras
över glittret i din blick
när du stryker med händerna över mitt hår
utan dig
hade jag aldrig fått veta
att det bästa som finns
för dig och mig
är dina fingrar i mitt hår

jag hade förblivit ovetandes om
att varje ögonblick är ett väntrum
där jag får finnas i din blick

jag hade aldrig kunnat vända ryggen åt mörkret
aldrig fått veta
att ljuset ryms i ditt skratt

inte kunnat leva alla de dagar som ligger bakom mig
med vetskapen att kärleken är större än allt
att orden är små i jämförelse med dina tankar

alla minnen
alla dagar
all tid

ingenting hade betytt någonting
om du inte varit här


Och här är han förresten, föremålet för denna gränslösa kärlek:

Äh, det ordnar sig...

Jag och min sons pappa var båda 18 år när vi blev föräldrar. Vår inställning till detta vårt nya ansvar sammanfattas ganska bra med orden: Äh, det ordnar sig. Egentligen var det en rätt sund inställning, man måste ju tro att allt kommer att ordna sig. När vi gick på föräldrakurs satt vi som frågetecken inför 30+ föräldrarnas enligt vår mening märkliga frågor. Hur vet man hur mycket kläder bebisen ska ha på sig? Hur vet man att den är hungrig? När ska man byta blöja? Vårt svar var precis som ni kanske redan anar: Äh, det ordnar sig. Ibland varierade vi oss lite och sa "det märker man väl" bara för att inte bli alltför tjatiga.

Med detta som bakgrund kan ni säkert förstå att jag blev aningen fövirrad av det som jag nu ska berätta för er. Som ni alla vet så är vintern ovanligt seg och långlivad i år. Kallt som satan har det varit och snö upp över knäna. Sonen har gått som en liten michellingubbe i flera månader med lager på lager av fleecetröjor, raggsockor och med fuskpolon uppdragen över näsan. Sedan några dagar tillbaka har det dock varit plusgrader och duggregn och våren verkar kommit upp ur startblocken. Men det där med kläderna har liksom gått av bara farten tills jag i dag när jag satt och pluggade i biblioteket plötsligt drabbades av en mild hjärtattack när jag insåg att Lukas fortfarande var klädd för 10 minus. Jag fick panik..öh...jag måste ringa dagis, pojken kommer svettas ihjäl...eller det kanske är bäst att ringa ambulansen direkt? Nåja, jag gjorde som alla kvinnor borde göra i liknande situationer: jag tog en snus och försökte tänka rationellt. Det var då jag kom att tänka på den där 18 års mentaliteten. Jag var smått chockad över min egen reaktion på ett så trivialt problem som en tröja för mycket. Det ordnade sig såklart, dagispersonal har ju en del erfarenhet av att klä på barn i enlighet med rådande väder och efter att jag hämtat Lukas gick vi och inhandlade en alldeles ny och fin vårjacka. Tack och lov är jag nu trots dagens lilla snedsteg från min personlighet tillbaka i gammal god "äh det ordnar sig" form.

Tidsomställning

Undrar om man kan få jetlag av övergången från vintertid till sommartid? Om så är fallet har det definitivt drabbat mig och sonen. Lukas vaknar gladeligen halv sex varje morgon i vanliga fall (trots att han faktiskt är sex år nu och jag har försökt att vänja honom av med det) och tycker att det är en lämplig tidpunkt att gå till lekparken, spela alfapet eller göra chokladbollar. Idag var jag tvungen att väcka honom klockan sju! Jag var helt chockad över att faktiskt bli väckt av väckarklockan och inte av Lukas som drämmer ett briotåg i huvudet på mig. Konversationen som följde var helt omvänd mot vad den brukar vara. Jag knallar in på hans rum och strycker honom över håret som den ömma moder jag är och säger med min allra mjukaste röst att det är dags att vakna. Till svar får jag en rad grymtningar innan han vänder sig om och drar täcket över huvudet i ren protest. Men det är morgon nu försöker jag tappert. Titta vilket vackert väder...hm det verkar visst vara dimma och duggregn. Eter detta följer en tio minuter lång diskussion om varför barn måste vara på dagis och varför mammor och pappor måste jobba eller gå i skolan, Det hela slutar med att Lukas sliter av sig täcket och halvskriker: Ja ja, jag är vaken nu. Hoppas du är nöjd nu för jag kommer att vara sur hela dagen. Jag undrar just vem han fått det där morgonhumöret från. Inte kan det väl vara från mig?

Så föll även jag för det sociala trycket...

...och började blogga. Om jag ska vara ärlig så är det sannerligen på tiden. Någonstans måste man ju göra sig av med sin kreativitet. Jag är i det närmaste besatt av att läsa vissa särskilt utvalda personers bloggar och nu ska jag alltså förgylla andras tillvaro med mina egna skriverier. Det är ju oförskämt att bara snylta på andras ord utan att dela med sig av sina egna.
Angående bloggens titel så kommer det nog få sin förklaring med tiden men nu måste jag...få se nu...hm...först steka pannkakor, sen bada barn och spela Honungsjakten och läsa lite om regressionsanalys och...ja ja!

På återseende får man hoppas!