Example

30 november 2008

Advent

Livet rullar på trots allt.







25 november 2008

Eftermiddagarna på jobbet är tunga. Tröttheten drar och sliter i kroppen, pressar sig mot axlar, rygg och huvud. Jag dricker kaffe i hopp om att piggna till men går på tomgång de sista timmarna. Jag räcker inte till. Kan inte sköta mitt jobb så bra som jag vet att jag skulle kunna och tillräckligt bra känns inte bra nog.

Jag kryper ner i sängen när jag kommer hem och ringer till Lukas. Han är också trött. Trött efter en kväll bland hästarna i stallet. Han berättar att han ridit på Ira i dag. Hon är stor och brun, brun som choklad, säger han. Sedan läser han sagor för mig, sagor som han själv har skrivit, om riddare och troll. Och jag gråter, tyst och still för att det inte ska märkas. Försvarslös är jag inför hans mjuka pojkröst i andra änden av luren. Älskade, älskade unge.

18 november 2008

Någonting allvarligt snarare än någonting obetydligt

Det är en märklig känsla det här, att veta att något är fel men att inte veta vad. Att inte veta om det är någonting obetydligt eller någonting allvarligt. Det är så lätt att skrämma upp sig själv. För visst bli jag rädd ibland, visst lurar rädslan där i ovisshetens dunkel tillsammans med oron.

Jag har blivit så uppmärksam på alla de tillfällen då kroppen gör fel. Som idag på jobbet när jag tappade jag en kopp kaffe i golvet. Fingrarna förlorade helt plötsligt all sin kraft och koppen gled ur min hand. Kaffet stänkte långt upp på kylskåpsdörren, rann i smala bruna bäckar över den vita ytan. Och jag fick tårar i ögonen. För att jag blev rädd. För att kroppens sönderfall skrämmer mig. För att det skulle kunna vara någonting allvarligt snarare än någonting obetydligt.

12 november 2008

Orden igen

Jag skriver igen. Rör mig bland de välbekanta och vänligt inställda orden. De rinner ur mig utan motstånd, lämnar mig i all sin lätthet, utan tillstymmelse till kamp.

Det känns som en tröst på något vis. Skrivandets förlösande kraft i en tillvaro fylld av ständiga försök till återhållsamhet och kontroll. Jag släpper taget om mina texter. Litar på att de är starka nog att bära upp sina egna inneboende betydelser.

Orden är mina när jag skriver dem. Då äger jag dem och kan forma dem som jag vill. Jag kan ingenting veta, och vill heller inte spekulera i, hur orden kommer att tas emot eller landa i någon annan. Jag bara skriver och lämnar sedan orden ifrån mig. Skickar dem vidare och hoppas på det bästa. Det får räcka så.

11 november 2008

Det finns ingen oro i mig. Det är vad jag intalar mig själv. Det är vad jag med våld försöker tvinga in bland mina tankars upprördhet.

Det kan jag ju försöka med. Att lura mig själv. Det struntar oron i. Den finns där ändå. Den fladdrar till i bröstet ibland, en vibrerande rörelse bakom bröstbenet, som för att påminna mig om sin existens. Som om jag inte visste. Men jag tycker inte om den. Oron. Den känns fånig och obefogad. Onödig nu, när jag ingenting vet. Ett dåligt omen i all denna väntan.

Föresten vill jag ingenting veta idag, ingenting alls. Armen känns tyngre än vanligt, handen lätt bortdomnad. Höger öga rör sig vilset utan att hitta någon fast punkt. Jag kanske inbillar mig. Det är så den gör, den här satans oron. Den sätter verklighet och overklighet på kollisionskurs med varandra. Tillslut vet jag inte vad som är vad. Jag avskyr det.

10 november 2008

Jag plockar upp gitarren, vill spela något vackert men fingrarna lyder inte och rösten känns tung och trött. Jag tappar taget om plektrumet, det försvinner in i gitarrkroppen och vägrar att komma ut. Det bara ligger där inne och skramlar retfullt.

Så jag dricker en kopp te istället. Bläddrar i tidningen utan att egentligen läsa vad som står. Utan att egentligen kunna läsa vad som står eftersom bokstäverna gång på gång envisas med att flyta ihop med varandra. I bakgrunden hör jag hur vinden och regnet kastar sig mot fönsterrutorna. Jag vattnar min basilika och struntar i att laga mat eftersom jag just idag inte förstår poängen med att äta.

Mobilen piper och vibrerar. Människor som söker kontakt och som jag avvisar. Jag orkar inte. Det är lättare att låta bli att känna om jag håller allt för mig själv.

Det enda jag saknar är jobbet. Jag behöver vilan men överväldigas av det kaos som uppstår när jag inte har något att rikta mina tankar mot. Och jag saknar arbetskamraterna. Mina fina arbetskamrater som bryr sig, som frågar och som hjälper till. På jobbet går livet framåt. Här hemma står det bara still. Här hemma är jag ett plektrum instängt i en gitarr

07 november 2008

Lite jävla tacksamhet

Bussresor till och från jobbet i soluppgång respektive solnedgång. Dagar som ramas in av den rosafärgade himlens uppgång och fall. Tidiga morgnar med det frasande ljudet av frostiga löv under skosulorna. Sena eftermiddagar då tröttheten bildat en klistrig hinna innanför ögonlocken som är omöjlig att blinka bort. Och alla tankar som rör sig så långsamt medan allt annat går så fort. En del av verkligheten i slow motion.

Det stillsamma skenet från värmeljus bland tekoppar och meningslösa deckare. Ständiga försök att bara få tiden att gå, hålla känslorna på avstånd, inte låta dem tränga in för djupt. Andetag efter andetag som påminner om livets alla upprepningar. Kroppen arbetar oförtrutet på, upprepar sina sysslor, utan att ta notis om i vilka riktningar tankarna spretar.

Jag somnar sent, förbi av trötthet och urlakad av gråt. Tyngd av den skuld som jag själv väljer att bära. Skuld för att jag inte är glad. Inte mår bra. Inte är tacksam. Att bara kunna visa lite jävla tacksamhet i all sin enkelhet, tänk om det kunde gå.

Och så tvingas jag konfronteras med det faktum att allt kanske inte står rätt till i min kropp. Att det kanske pågår ett krig under ytan. Alla kansken och frågetecken som tvingar sig in i vardagen och kräver utrymme. Jag täpper till så gott jag kan. Tätar alla hål och sprickor och tänker att i den tid som finns nu, innan jag vet, är jag frisk. Det går ganska bra att känna lite jävla tacksamhet för det. Det gör det faktiskt.