Orden igen

Jag skriver igen. Rör mig bland de välbekanta och vänligt inställda orden. De rinner ur mig utan motstånd, lämnar mig i all sin lätthet, utan tillstymmelse till kamp.

Det känns som en tröst på något vis. Skrivandets förlösande kraft i en tillvaro fylld av ständiga försök till återhållsamhet och kontroll. Jag släpper taget om mina texter. Litar på att de är starka nog att bära upp sina egna inneboende betydelser.

Orden är mina när jag skriver dem. Då äger jag dem och kan forma dem som jag vill. Jag kan ingenting veta, och vill heller inte spekulera i, hur orden kommer att tas emot eller landa i någon annan. Jag bara skriver och lämnar sedan orden ifrån mig. Skickar dem vidare och hoppas på det bästa. Det får räcka så.