Någonting allvarligt snarare än någonting obetydligt

Det är en märklig känsla det här, att veta att något är fel men att inte veta vad. Att inte veta om det är någonting obetydligt eller någonting allvarligt. Det är så lätt att skrämma upp sig själv. För visst bli jag rädd ibland, visst lurar rädslan där i ovisshetens dunkel tillsammans med oron.

Jag har blivit så uppmärksam på alla de tillfällen då kroppen gör fel. Som idag på jobbet när jag tappade jag en kopp kaffe i golvet. Fingrarna förlorade helt plötsligt all sin kraft och koppen gled ur min hand. Kaffet stänkte långt upp på kylskåpsdörren, rann i smala bruna bäckar över den vita ytan. Och jag fick tårar i ögonen. För att jag blev rädd. För att kroppens sönderfall skrämmer mig. För att det skulle kunna vara någonting allvarligt snarare än någonting obetydligt.