Det som händer en lördag mellan åtta och tjugoett

Han ler genom skägget. Ett tandlöst leende, och jag vet ingen som med ett leende kan se så lycklig ut som han. Han sjunger en liten visa, sådär i förbifarten. Visar de nya tavlorna han målat under dagen. Hans skjorta är fläckad av röd och blå färg, och han har något som jag misstänker är filmjölk i skägget. En skugga av ledsamhet drar över hans ansikte när han stänger dörren om sig och blir ensam kvar.

*

Hon står i köket och dricker kaffe alldeles för snabbt. Det rinner ner för hakan och sugs upp i en av alla de halsdukar hon virat runt halsen. I dag är ingenting av det hon säger begripligt, inte ett endaste ord. Det syns att det bekymrar henne, denna totala brist på förståelse när det kommer till hennes inre värld. Hon fingrar på pärlhalsbandet, stampar ilsket med foten i golvet men ger sedan upp. Ensam är hon, med ord som bara hon vet vad de betyder.

*

Regnet är ett suddigt, grått dis mellan hyreshusen. Hon sitter på balkongen och röker. Blicken är tom och riktad mot ingenting alls. Hennes ensamhet framstår som ännu mer tydlig där den ramas in av betongen och räcket av plåt. Hon stelnar plötsligt till och kommer åter i rörelse först då askpelaren faller till golvet och värmen från glöden bränner hennes fingrar. Hon ska vakna även denna natt och vanka av och an i sin lägenhet i väntan på att det ska ljusna, i väntan på att gryningen ska skingra mörkret och rädslan.

*

Alla somnar de ensamma i natt. Alla vaknar de i samma ensamhet, eller i sällskap av röster som ingen annan hör, jagade av gestalter som ingen annan ser, i ett liv som knappast är värdigt och med en oro som varat under så lång tid att den till slut blivit en lika naturlig del av dem som deras andetag.

Ibland tar jag dem med mig hem, deras liv och deras öden. Har svårt att sova för att jag inte kan skaka av mig känslan av att inte räcka till. Att inte göra tillräckligt. Att inte kunna hjälpa. Men jag bryr mig om dem och tänker att det måste också vara värt något.