Baklås

Det verkar som om jag helt har gått i baklås. Jag tänker tankar som jag övergav för flera år sedan. Den enda skillnaden är att jag numera vet att de är helt ologiska och vrickade. Det leder till att jag för helt absurda resonemang med mig själv.

- Jag känner mig tjock.
- Men är du helt dum i huvudet. Det vet du att du inte är.
- Nej, men det känns så!
- Ja men det är skillnad på känslor och på hur saker och ting faktiskt ÄR.
- Du är dum och jag tänker inte lyssna på dig!
- Du är också dum och jag skiter fullständigt i vad du tycker. Jag lyssnar föresten inte på dig heller.

Sådär håller jag på tills jag är så förvirrad att jag inte vet vem, den "bra" eller "dåliga" sidan av mig själv, som säger vad. Herregud, jag visste inte att jag fortfarande kunde vara en så irriterande och tålamodsprövande person. Jag är helt slut!

Kanske beror det på att sommaren närmar sig. Denna fantastiska årstid då man mer eller mindre ofrivilligt tvingas exponera sin egen kropp för omvärldens beskådande. Det finns naturligtvis inte en jävel som bryr sig om hur jag ser ut men blotta tanken på mig själv i en bikini gör att JAG börjar bry mig.

Kanske beror det på att jag har så mycket att göra i skolan. Jag fungerar inte så bra under stress (press däremot fungerar skitbra) och då väljer jag att fokusera på mat och min kropp eftersom det är så bekant och praktiskt. Jag behöver fokusera men fokuserar på fel saker. Helt logiskt. Eller inte.

Ärligt talat så struntar jag egentligen i vad det beror på. Jag måste sluta upp med att tänka så mycket, analysera lite mindre och istället koppla på autopiloten och bara köra.

Bilden av någon som mår bra

Jag tror inte på att söka sanningen om mig själv. Jag tror inte att den finns. Tror inte att jag har en essens som alltid förblir densamma. Jag tror på förändring, på att söka sig själv i en ny tid, i ett nytt liv, i ett nytt sammanhang. Jag drar ifrån, lägger till, gör fel, gör rätt, gör om och under tiden framträder konturerna av en bild av mig själv, ramarna för min existens. Aldrig mer än så, aldrig någon sanning. Bara en reflektion.

Jag tror inte på att ge upp, tror inte att det ligger något värde i att ge vika trots att allt känns hopplöst. Jag tror på att jag överlever och på att det finns något i mig som gör att jag klarar vilken motgång som helst. Jag tror på att övertyga mig själv om att allting ordnar sig. Är det någonting jag vet, som jag har lärt mig, så är det att allt, på ett eller annat sätt, alltid ordnar sig. Så kämpar jag med bilden av mig själv som någon som inte kan raderas, suddas ut eller bortses ifrån. Bilden av någon som mår bra.

Det har varit en vecka då ingenting blir riktigt som man tänkt sig, då ingenting går som på räls och där minsta steg i någon riktning resulterar i att man kör huvudet rakt in i en vägg av betong.

I morse klev jag utanför dörren med en plastpåse i vardera handen, en med sopor i och en med mina saker i. Några minuter senare hade jag kommit halvvägs till busstationen och hade helt enligt planen endast en påse i min hand. Tyvärr innehöll denna påse matrester och mögliga mjölkkartonger och inte plånbok, iPod och böcker, den påsen låg i soptunnan. Det är vid sådana tillfällen man inser att man kanske borde sova lite mer, äta lite mer och plugga lite mindre.

Men det är något med vårvädret som får mig på bättre humör, något med ljuset och värmen. Idag stod jag på tågstationen och bara andades, som om det var en sysselsättning i sig. Att andas. Nu står fönstrena i lägenheten på vid gavel och de senaste dagarnas uppgivenhet vädras ut. Sonen sitter i solskenet på vardagsrumsgolvet och ritar och sjunger.

Även om det har varit en dålig vecka så satt jag på tåget för en tid sedan och funderade över om det är nu det vänder. Kommer jag att tänka tillbaka på den här tiden om några år och tänka att det var då det hände. Det var då jag började tillåta mig själv att må bra. Och jag tänker att dagarna som varit bara var en tillfällig svacka. Det är ingenting som måste definiera hela min existens. Jag mår trots allt ganska bra och vågar till och med erkänna det inför mig själv. Det är en enorm lättnad men ett helt nytt liv. Ett liv som jag inte kan särskilt mycket om och som jag måste lära mig att handskas med. På något mirakulöst sätt lyckades jag gå från att vara på väg mot total katastrof till att ha någon slags framtid. Och den där framtiden är lite läskig att tänka på. Vad ska jag göra med alla de år som jag inte trodde att jag skulle ha till förfogande? 25 år, det trodde jag aldrig att jag skulle bli. Men jag finns, jag är här, jag andas och mår bra.

Utmanad

VBK tycker, med all rätt, att jag borde damma av den här bloggen och har därför utmanat mig att skriva sex underliga/egendomliga saker om mig själv. Nu råkar det vara så att hon har en nedranns tur eftersom jag egentligen borde skriva en seminarieuppgift till i morgon men mycket hellre skjuter upp det ytterliggare en timme och bloggar om underligheter istället.

Det här är vad jag har att förhålla mig till:

"Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa ens egen blogg för mer information."

Jamen då kör vi väl då!

1. Jag tycker inte om ambulansförare och jag är inte sen att informera dem om detta när jag tvingas beblanda mig med dem, vilket är oftare än vad man kanske skulle kunna tro.

2. När jag låg på sjukhus i åtta månader inredde jag mitt rum med trasmatta, krukväxter och familjefoton. Enligt mig var det mycket trivsamt men enligt andra var det ytterst suspekt. Man ska tydligen inte bosätta sig på akutavdelningar.

3. Jag har en storasyster och det i sig är inte så egendomligt men jag fick henne när jag var 22 år och vi har inte minsta tillstymmelse till gemensamt DNA. Det kom som en total överraskning, om än en trevlig sådan.

4. Jag tycker att rå potatis är bland det godaste man kan äta. Kokt potatis är helt okej men färskpotatis gillar jag inte alls. Jag liiider mig igenom sommaren och hoppar jämfota av glädje när potatisen blir "gammal" igen.

5. Jag har en oöppnad flaska Baileys som har stått i min bokhylla i ett och ett halvt år. Jag dricker väldigt sällan alkohol men det är mer än tillfällighet än ett aktivt beslut. När jag tänker efter så kanske det är bäst om den förblir oöppnad eftersom jag alltid får för mig att jag ska gå hem när jag är ute på galej och dricker sprit. Om jag befinner mig tvåhundra meter eller fyra mil hemifrån brukar jag inte ta med i beräkningen.

6. Jag gillar att baka tårtor men jag är inte särskilt förtjust i att äta upp dem efteråt. Den uppgiften brukar jag överlåta till andra. Här är resultatet av mitt senaste tårtbak, Lukas födelsedagstårta:


Jaha, då ska man kicka utmaningen vidare. Få se nu. Lotten, nej hon har redan skrivit och det är samma sak med Ica. Och VBK har redan lagt beslag på Bästisgrannen, för övrigt med samma avdammande motivering som gällde mig. Åh, ser man på, en underlighet till. Jag är nämligen extremt blyg (ni som känner mig kan sluta skratta nu, jag menar allvar) och vågar därför inte knacka på hos okända bloggare. Ni som känner er manade kan väl använda kommentarerna och skriva om hur underliga ni är. Det behöver ju inte vara sex stycken men en liten underlighet kanske?