Baklås
Det verkar som om jag helt har gått i baklås. Jag tänker tankar som jag övergav för flera år sedan. Den enda skillnaden är att jag numera vet att de är helt ologiska och vrickade. Det leder till att jag för helt absurda resonemang med mig själv.
- Jag känner mig tjock.
- Men är du helt dum i huvudet. Det vet du att du inte är.
- Nej, men det känns så!
- Ja men det är skillnad på känslor och på hur saker och ting faktiskt ÄR.
- Du är dum och jag tänker inte lyssna på dig!
- Du är också dum och jag skiter fullständigt i vad du tycker. Jag lyssnar föresten inte på dig heller.
Sådär håller jag på tills jag är så förvirrad att jag inte vet vem, den "bra" eller "dåliga" sidan av mig själv, som säger vad. Herregud, jag visste inte att jag fortfarande kunde vara en så irriterande och tålamodsprövande person. Jag är helt slut!
Kanske beror det på att sommaren närmar sig. Denna fantastiska årstid då man mer eller mindre ofrivilligt tvingas exponera sin egen kropp för omvärldens beskådande. Det finns naturligtvis inte en jävel som bryr sig om hur jag ser ut men blotta tanken på mig själv i en bikini gör att JAG börjar bry mig.
Kanske beror det på att jag har så mycket att göra i skolan. Jag fungerar inte så bra under stress (press däremot fungerar skitbra) och då väljer jag att fokusera på mat och min kropp eftersom det är så bekant och praktiskt. Jag behöver fokusera men fokuserar på fel saker. Helt logiskt. Eller inte.
Ärligt talat så struntar jag egentligen i vad det beror på. Jag måste sluta upp med att tänka så mycket, analysera lite mindre och istället koppla på autopiloten och bara köra.
3 kommentarer:
Som sagt: Skit i vad det beror på just nu. Det varken hjälper eller stjälper antagligen. Du vet ju så väl vilken del av dig du ska lyssna på. Tankarna finns och kommer troligtvis fortsätta dyka upp när allt inte går som på räls. Då gäller det bara att inse att man klarat det förr och inte har en anledning i världen att inte göra det nu.
Precis Ica, du är så klok. Det som är så tröttsamt är att jag misstänker att jag kommer få leva med det här resten av livet. Jag har skrivit om det förut att ätstörningar är lite som alkoholism, man kan aldrig tillåta sig att slarva för då åker man dit igen. Jag måste bara acceptera att det är så och sedan leva efter det.
Ja, man får leva med det resten av livet, men skit samma. Det är så mycket annat man får göra det med också, och man kan klara det och ha ett bra liv ändå. Bara man inte lägger för mycket kraft vid att få tankarna att försvinna, för det gör de troligtvis inte, men de kan lindras ner till en inte lika plågsam grad. Och nej, man får inte slarva, man tillåts inte att spela på samma marginaler som "normala" människor, men de har andra grejer som är svåra för dem, som du klarar galant.
Tänk inte så mycket, känn inte så mycket. Följ ditt förnuft, åtminstone vad gäller det här, för här kan aldrig känslorna få råda hela vägen ut.
Skicka en kommentar